https://www.kamerabild.se/artiklar/kronikor/johan-wessel-lagg-inte-tillbaka-kameran
546147
Krönika

Johan Wessel: Lägg inte tillbaka kameran

Till slut kom den, även i år – den varmare delen av året. Men länge såg det ut som att temperaturen aldrig skulle lyckas pressa sig högre än ett fåtal plusgrader. Desto större blev då kontrasten när termometern helt plötsligt visade tvåsiffrigt.

Ute på gatan blev det full aktivitet när alla kröp ut ur sina bon. Studsmattor skulle återigen monteras upp, bilar få rätt sorts däck och formen för den stundande löpartävlingen slipas illa kvickt.

Helt plötsligt händer allt, på en och samma gång. För när den varma årstiden ger sig till känna gäller det att vara med från första sekund: Fram med grillen, olja utemöbeln. Och fönstren – ja de är helt uppenbart i behov av en tvätt. 

Solen lockar fram både det ena och andra, krokusar i backen såväl som smuts i bostaden. Men för mig lockar den framför allt fram en sak: kameran. För även om jag tänker att jag ska fotografera mer under vintern, blir det ändå att jag exponerar som mest när värmen och ljuset gör sitt intåg. Det bara blir så, det kan inte hjälpas. Det är så mycket roligare att fotografera när jag inte förfryser mina fingrar och när jag kan få bilder som rymmer en färgskala som inte bara består av fyra nyanser av grått. 

 

Därför plockar jag fram kameran, vårstädar den och ger mig ut för att fånga nya sköna stunder. Jag strosar gatan fram med utrustningen hängandes på axeln, redo när situationer dyker upp. Och det erbjuds helt klart mer av den varan, nu när vi inte längre kurar i våra bon. Livet sprudlar – så även fotograferandet. 

Bildskapandet är för mig starkt förknippat med ögonblicken då livet känns lättsamt, då när alla måsten har lagts åt sidan och när jag enbart kan fokusera på nuet. På att försöka ta en så kreativ bild som möjligt av vännerna på promenad. Eller att i rätt ögonblick hålla ned avtryckaren, när solen står precis där den ska för att landskapet ska visa sig från sin bästa sida. Kameran finns där under de sköna stunderna, de glädjefulla och minnesvärda. Och som ett säkert vårtecken åker den därför alltid fram vid den här tiden, för att framåt november allt mer bli liggande i kameraväskan.

 

Men vänta nu. Är det så livet egentligen ser ut? Är det bara under sommaren som det händer saker värda att dokumentera? Är det bara då jag ägnar mig åt sådant som kan ha en betydelse även senare, för att återupplevas genom ens bilder?

Min samling tycks helt klart anse det, eftersom majoriteten av bilderna härrör från den varmare halvan av året. De övriga sex månaderna verkar inte alls vara lika viktiga – då har jag stängt ned allt och krupit tillbaka in i mitt bo. Inga minnesvärda ögonblick så lång ögat kan nå. 

Nej. Så klart är det inte så. Det händer faktiskt saker även i mitten av januari, och det går förstås att ta helt fantastiskt vackra landskapsbilder mitt i den smällkalla vintern. De fyra nyanserna av grått är dessutom inget hinder för att fotografera, anta utmaningen och gör en grej av det! 

Jag skriver det som en uppmaning till mig själv, som en kom-ihåg-lapp nu när kameran plockas fram. Där plitar jag även ned: »Lägg inte tillbaka kameran bara för att det blir kallt och mörkt och suget efter att ta bilder känns avlägset. Gå istället ut och fortsätt att skapa. Du kommer senare att tacka dig själv, för att du har bilder från alla årstider, från alla livets ­skeenden.« 

 

Det ska bli kul att fotografera i sommar, när allt känns lättsamt. Men även med tre lager kläder, mössa och vantar hoppas jag i vinter kunna fokusera på nuet och att försöka skapa kreativa bilder. I stunden kommer det säkert inte att kännas speciellt skönt, med kalla tår och förfrusna fingrar, men ögonblicken är minst lika minnes­värda och säkerligen blir det glädjefullt att kunna titta tillbaka på dem.

167315513313063_2027518453959417