Krönika
Lars Dareberg: Berätta en historia
Som stillbildsfotograf är det svårt och jag vet inte hur många gånger mitt »klickande« känts både fel och opassande. På en filminspelning, helt omöjligt.
Publicerad
Washington i USA stod under ett översvämningshot med vatten från hela Atlanten som pressade på och strömmade in mot staden. Polis och militär bunkrade upp med stora sandsäckar för att hindra vattnet att fullständigt översvämma staden. Det låg en märklig förväntan, eller rädsla kanske, i luften och jag fotograferade. På samma gång jobbade alla på mekaniskt och det kändes som en vanlig, vacker och lugn sommarkväll i USA.
Det fanns såklart mycket media på plats och jag såg snabbt en kollega till mig från Washington Post som både fotograferade och spelade in ljud med en mikrofon i vänstra handen. Han berättade senare väldigt engagerat hur han börjat sätta ljud till sina stillbilder och publicerade på webben och det där fastnade jag för direkt. Att berätta historier med både bild och ljud. Hemma på redaktionen och med kontaktuppgifter i fickan på Washington-fotografen började vi jobba vidare med det. Ett på den tiden nytt och roligt sätt att berätta våra historier på, med både ljud och bild.
För mig har alltid stillbilden varit det ultimata berättandet och att kunna frysa en händelse som tillsammans med text mynnar ut i en fullständigare historia i tidningen.
Lite senare släppte de flesta kameramärken en filmfunktion på stillbildskamerorna som vi använde och helt plötsligt kunde vi filma också.
Men kunde vi verkligen göra film bara för det? Såklart inte.
Nu har jag filmat i några år och inser hur stora skillnader det är på att fotografera och att göra film. Det är svårt att berätta historier generellt och även om verktyget, kameran, är det samma så krävs det helt olika talanger skulle jag säga. Jag tränar och tränar fortfarande. Inspireras av alla möjliga filmer och dokumentärer. Försöker ständigt bli bättre och bättre.
Stillbilden handlar om att frysa ett moment på bästa sätt och film handlar mer om att vara med i ett skeende och sedan ska det byggas ihop vid klippbordet. Det är där filmen görs på riktigt. För mig handlar det idag främst om att berätta historier.
Som yrkesfotograf där jag lever på att berätta visuella berättelser för andra, försöker jag att också ha egna historier att berätta, det tycker jag du också ska försöka ha.
Åtminstone en lite större grej varje år. En berättelse du vill berätta eller som du brinner för. Det kommer inte göra dig särskilt rik, men det kommer förhoppningsvis göra dig himla glad. Som när jag träffade dansaren Theresa Gustavsson och vi bestämde oss för att göra en film när hon dansar. Dels skulle jag få chansen att filma dans som är ett förhållandevis nytt ämne för mig och sedan också möjligheten att lära mig mer om film och filmklippning.
Ett projekt helt enkelt. Dels skulle Theresa få en film som hon kunde använda i sina kanaler. Skulle din film eller ditt projektet bli publicerat på ett eller annat sätt kan du alltid säga »Det här är min historia, min idé och jag använda min egen tid till det«.
Jag är säker på att du lärde dig en hel del på det också och förhoppningsvis gjorde det dig glad också. Det räcker långt för mig.
Se Lars film om Theresa Gustavsson här ovanför eller på kamerabild.se/darebergvisuellt
