https://www.kamerabild.se/artiklar/kronikor/sophie-odelberg-nar-en-os-drom-gar-i-kras
546054
Krönika

Sophie Odelberg: När en OS-dröm går i kras

Totalbetyg

OS-final i skicross i Phoenix Park, Pyeongchang. Sandra Näslund ligger axel mot axel med schweiziskan Fanny Smith när de dundrar in på raksträckan, i samma hastighet som två bilar på en motorväg, mot mål. Det gruffas, armbågas och skriks. Publiken vrålar och jag följer de båda stadigt genom kameran.

Sekunderna känns som minuter. Sandra flyger över mål som 4:a, två decimeter efter Fanny, och sladdar rasande in framför sponsorväggen i ett moln av snö. Vi får ögonkontakt. Hennes annars isblå ögon är nu svarta som sten. Jag har sett Sandra arg tidigare, i Innichen under Cross Alps Tour några månader tidigare när hon gjorde en miss i finalheatet som kom att kostade henne både 1:a och 2:a-platsen. Men aldrig har jag sett henne så här arg. 

Stavarna flög, känslorna sprutade, ilskan glödde och tårarna trängde fram. Samtidigt riktades 30 stycken enorma kameror, smattrandes likt kulsprutor, rakt mot henne. Jag fick en klump i magen.

 

Att se när en olympisk dröm krossas är hjärtskärande. Jag har många gånger kommit på mig själv att tänka att jag inte är som de andra fotograferna som är på plats på tävlingarna som kastar sig över idrottarna likt rovdjur mot sitt byte. I sig är det ju sant, vi är där med väldigt olika typer av uppdrag. De är där för att dokumentera till medierna, fånga dramatik, bra som dålig och jagandes bäst story med störst klickbete. Jag är där för att bygga det svenska laget, lyfta åkarna och öka publicitet och synlighet. Vi är ju vänner och har umgåtts i snart fyra månader, nästan varje dag. Men i samma ögonblick som Sandra far över mållinjen och omsluts av molnet av snö är jag beredd med kameran. Precis som alla andra. 

En del av min kropp vill bara släppa kameran och inte fota. Det är för smärtsamt. Jag vill visa henne respekt. Jag är ju inte som de andra fotograferna. Men den andra delen av mig skriker »jag tror jag har bäst vinkel av alla fotografer här!« och jag kan inte låta bli att skämmas. Genom tårarna som rullar nedför hennes kinder ser jag hennes förtvivlan, frustration och förlamning. Jag ser alla timmar, dagar och år av träning som ligger bakom. I sunkiga hotellkorri­dorer, mögliga träningslokaler och i skidbacken i ur och skur. All satsning för det här tillfället som sen är över på några minuter. Det här är ett av hennes absolut tyngsta ögonblick i livet och trots det fortsätter min kamera att smattra.

 

Hela säsongen har jag följt laget och dokumenterat vinst på vinst. Jag har fotat bilder fyllda av lycka och glädje. De dagarna har kameran varit lätt att lyfta. Jag följer Sandra genom kameran när hon når »mixed-zone« och ser journalisternas hungriga mikrofoner riktas mot henne samtidigt som tårarna fortfarande rullar ned för hennes kinder. Klumpen i magen växer. 

I slutet av raden med journalister står en av Salomons högsta chefer Christian Frison-Roche och när Sandra når honom omfamnar de varandra och det är som om världen står stilla. Efter honom kommer Sandras tränare med rödgråtna ögon och samtidigt som han lägger armarna om henne luckras långsamt klumpen i min mage upp och ett av de tyngsta ögonblicken blir till ett av de vackraste. Jag fortsätter fota och konstaterar med ett leende på läpparna att jag är väldigt glad att jag inte la ner kameran.

 

167315513313063_1898067280237869