https://www.kamerabild.se/artiklar/kronikor/troy-enekvist-svart-att-fota-utan-mening
546107
Krönika

Troy Enekvist: Svårt att fota utan mening

Som min första krönika i Kamera & Bild tänker jag försöka ge er en bild av den person/fotograf/journalist som kommer att gästa tidningen de närmaste månaderna. Hur mina tankar om mitt eget fotograferande är just nu.

De senaste månaderna har jag, som säkert många under den här tiden på året, varit nere i en fotografisk svacka. Alternativt kallat en fotografisk existensiell kris. 

 

Mitt förhållande till fotografi är på många sätt komplicerat. Fotografi är någonting som för mig har en tendens att både skapa ångest – fungera som en typ av självplågeri – men samtidigt vara någonting att luta sig tillbaka på. Som hos de, vad jag antar, flesta fotografer går mitt fotografiska liv i någon form av berg- och dalbana. Där inspiration, tid och ekonomi väger in och har skiftande stora delar. Men som aldrig tenderar att vara samspelta. 

 Samtidigt som denna berg- och dalbana har pågått har mitt foto­graferande gått till att övervägande ske på professionell basis. Det är någonting jag ser på på med olika ögon. Många strävar efter »det glamorösa« professionella fotograferandet, medan andra gör allt för att hålla det till enbart en hobby. Att enbart gå ut för att »fotografera« sker allt mer sällan för mig. Och ambitionen att allting som skapas ska ha någon form av existensberättigande har växt sig allt starkare. Att bara gå ut och fotografera planlöst, helt utan vare sig krav, större bakomliggande tanke eller ens ambitionen att dessa bilder någonsin ska öppnas igen, har på något sätt prioriterats bort.  

 

Synen på foto hos olika fotografer är väldigt varierad. Jag själv delar upp dem i två läger. I det ena lägret finns de fotografer där kameran alltid är en självklarhet – där kameran är en del av personen. Den har en lika självklar plats i fickan som plånboken och hemnycklarna har. Lika självklart är det att kameran följer med på lokal en fredagskväll, som att den används att avbilda sitt misslyckade besök hos frisören. Till det andra lägret lägger jag in de som fotograferar när det ska fotograferas. Linjen mellan fotografering och resten av livet är mer definierad. 

Jag har länge sett mig som den ena kategorin, men samtidigt har jag försökt intala mig att jag är den andra. Men det har ofta blivit någon form av mellanting. Hur man förhåller sig till fotografering kan nog också spegla varför man fotograferar – från första början. Är det någonting man bara gör, eller har man något större syfte med det? Om fotografin har ett egenvärde i sig själv eller om den används för att visa på andra saker. Jag har velat tro att jag fotograferar för »jag fotograferar«. Men helt ärligt så har jag svårt att fotografera utan någon mening med det hela. Jag har länge sett upp till de som fotograferar allt – sett dem som äkta fotografer. Som inte bara jobbar som fotograf, som även lever som fotograf. Alternativt inte jobbar som fotograf, men lever som en. 

 

Som jag tidigare skrev, att jag ofta tänker att allt som fotograferas ska ha ett eget existensberättigande, kan nog vara en farlig tanke. Då det nog lätt kan bli hämmande och minskar kreativiteten. På så vis kan det nog leda till att man är kvar och stampar i sina gamla fotspår, istället för att ta steget längre. Så det blir att lappa ihop förhållandet och finna nytt liv i det. Men samtidigt måste fotografin utgå från en själv, man vill ju inte ta andras bilder. 

Så hur vägen ur denna fotografiska svacka kommer att ske vet jag inte. Men jag inbillar mig att världen inte bara kretsar kring fotografering. Jag har alltid en kamera med mig i jackfickan när jag är ute, för att leva upp till min egen lögn. Men den används just nu väldigt sällan. 

167315513313063_1947538585290738