https://www.kamerabild.se/artiklar/reportage/erik-johansson-masterkreatoren-tipsar-om-bildretusch-del-3
546364
Reportage
Reportage

Erik Johansson: Mästerkreatören tipsar om bildretusch – del 3

● BILDSPEL Maddzan Lindblad och Mikael Grahn är tillbaka i Erik Johanssons studio för att visa sina bilder. Efter ett halvår med coachning från Erik är det nu dags att fixa de sista detaljerna.

Totalbetyg

Maddzan Lindblad och Mikael Grahn är tillbaka i Prag, för ett avslutande möte med sin coach: bildkonstnären Erik Johansson. Efter ett halvår av bildskapande är det nu dags att fixa klart de sista detaljerna. »Jag gillar inte riktigt det här slutskedet, för när är man klar? Det är jobbigt att släppa en bild, för jag känner alltid att jag kan lite bättre«, säger Maddzan.

I Prag har det blivit höst – en behaglig sådan. Utanför caféet, där Maddzan Lindblad och Mikael Grahn sitter, skiner solen vilket gör att temperaturen klättrar uppåt. De är tillbaka i staden där bildkonst­nären Erik Johansson bor, och inför den avslutande coachningen med mästerkreatören diskuterar Maddzan och Mikael hur arbetet har gått sedan sist. 

– Jag har fått barn. En liten flicka som heter ­Pixelle, säger Maddzan och ler stort. 

Att dottern har en bildretuscherande mamma råder det alltså ingen tvekan om. Och även om den senaste tiden mest har handlat om blöjbyten och amning, har Maddzan också hittat små stunder till att arbeta med sin bild – den som hon skapar efter att ha vunnit en tävling arrangerad av Kamera & Bild och skärmtillverkaren EIZO. Vinsten delar hon med Mikael, där de vid tre tillfällen blir coachade av Erik Johansson för att utvecklas som bildskapare.

– Nu är det bara småpill kvar egentligen, berättar Maddzan om sin bild »Road survivors« där några svenska skogsdjur försöker ta sig över en väg i skymningen.

De flesta av djuren har hon kunnat fotografera på Naturhistoriska riksmuseet, såsom älgen, ekorren och haren. Men några av djuren har hon fått söka i andra bilder, så kallade »stockbilder«. Rådjuret är till och med en blandning.

– Jag ville att den skulle hoppa lite i luften, och det gjorde den inte på Naturhistoriska. Jag har därför använt huvudet därifrån, men benen är stockbilder. 

 

Foto: Johan Wessel
»Det har varit roligt att ha fått följa med från början – från skiss och fotoarbete till att se hur allt börjar sättas ihop«, säger Erik Johansson om Maddzans och Mikaels bildskapande.

 

Vad förväntar du dig nu av Erik?

Maddzan: Jag har haft mejlkontakt med honom och skickat lite olika versioner, som han har fått ge kommentarer på. Mycket har handlat om hur skuggorna från djuren faller i skenet från bilens två strålkastare. Jag kunde ju inte fotografera djuren med riktiga skuggor, så jag har fått rekonstruera dem i efterhand.

Erik tipsade Maddzan om att klippa ut djurens former i papper och belysa med ficklampor. På så sätt kunde hon få en bättre känsla för hur skuggorna föll.

Maddzan: Jag klippte ut en liten igelkott och höll mina pannlampor framför, för att se vinkeln på skuggorna och ungefär hur långa de blev. Sen var jag även utomhus och fotograferade en varningstriangel i strålkastarljus, och kunde då få riktiga skuggor som jag kollade mycket på och härmade till bildens övriga delar.

Erik gav henne även tipset att använda en annan typ av oskärpa för bilens interiör. 

Maddzan: I förgrunden vill jag att instrumentpanelen ska vara lite ur fokus. Jag hade därför lagt en gaussisk ­oskärpa på allt, så det blev rätt smetigt. Men så gav han mig tipset att pröva linsoskärpa istället, som mer liknar en oskärpa när man fotograferar. 

 

Ska det bli skönt när bilden är klar?

Maddzan: Jag gillar inte riktigt det här slutskedet, för när är man klar? Det är jobbigt att släppa en bild, för jag känner alltid att jag kan lite bättre. Tittar jag tillbaka på tidigare ­bilder så hittar jag ofta saker man skulle kunna ha gjort på ett annat sätt, men å andra sidan är det bara jag som ser det. Det gör inte alla andra.

»Flest lager vinner«

Mikael har också haft lite mejlkontakt med Erik, men ännu inte visat något för honom. Därför ser han nu fram emot den sista coachningen, där han hoppas få reda på om den grundläggande idén fungerar. Den som går under namnet »Bostadskaos« och där Mikael har gjort en bild med ­referenser till datorspelet Tetris, med spelets geometrier som byggnader istället. 

Mikael: Från början var tanken att jag skulle göra en ­molnig dagsljusbild. Men det slutade ändå med att jag gjorde den lite mer i skymningsljus, för jag ville ha mer ljus i fönsterrutorna och någon form av lyster i husen – så att de inte bara blir helt platta. Jag behöver mer coachning med detta för att få det snyggt, för nu ser det lite väl fejkat ut på vissa ställen. 

 

Klossarna som du sågade till, fick du användning för dem?

Mikael: Jag har byggt hela skissen i princip från klossarna, där jag har lagt på byggnader på dem för att få perspektiven rätt.

 

Hur många lager består bilden av nu?

Mikael: Jag har någonstans mellan 200–250 lager. Men ­då har jag ändå lagt samman flera lager, innan var det fler.

– Flest lager vinner, replikerar Maddzan med ett skratt.

Maddzan: Jag är uppe i 400, men då har jag inte slagit ihop så många lager – för det vågar jag inte riktigt än. Ibland handlar det även om att jag har testat olika saker, som jag sen inte vågar slänga innan jag är säker på vad jag vill ha. Jag har flera släckta lager som är sparade, men som jag sen kommer att rensa upp. Dessutom sparar jag olika versioner av bilden längs vägen, som version ett, två och så vidare. För jag har varit med om att det har buggat och kraschat. Har man då en tidigare version kan jag gå tillbaka till den och behöver inte förlora allt.

 

Foto: Johan Wessel
Erik visar skisser för några av sina egna projekt. Att under det senaste halvåret ha varit coach tycker han har varit ovant, men lärorikt även för honom själv.

 

Jobbar med »smarta objekt«

När Maddzan och Mikael beger sig till Eriks studio har de inga problem att hitta rätt. Den här delen av Prag börjar vid det här laget bli välbekant för dem. Inne i själva studion har det däremot skett en del förändringar sedan sist. Erik har möblerat om, satt upp en del nya bilder på väggarna och dessutom målat datorns främre panel.

Erik: Jag har gjort ett litet konstverk på framsidan. För jag hade skrivit »dator« med vit märkpenna på den, men tyckte det blev fult och skulle tvätta bort det. Då märkte jag att det blev som ett konstverk när jag försökte tvätta bort det. Så det här är vad jag har jobbat med under sommaren.

Kommentaren väcker skratt hos alla medan de tittar på den flammigt färgade datorn. Mikael undrar vad som döljer sig bakom skalet.

Erik: Jag har en PC som jag har byggt ihop själv, men det blir nog en uppdatering snart.

Mikael: Hur mycket ram kör du med?

Erik: 64 gigabyte. Men jag tror Photoshop är flaskhalsen. För när man jobbar med väldigt stora filer går det oerhört långsamt oavsett vid vilken dator man sitter. Folk brukar kanske inte ha så stora filer, med så många lager. Därför har jag mer och mer börjat dela upp bilden i olika delar, där jag använder mig av »smarta objekt«. Jag har till exempel ofta bakgrunden som en Photoshop-fil, där jag sedan kan länka in den som ett objekt i en annan bild. På det här sättet kan jag ha en masterfil med alla underfilerna, och om jag sen jobbar med en underfil uppdateras den automatiskt i masterfilen. Det är ett bra sätt för att inte bilden ska bli så sjukt tung.  

Foto & retusch: Mikael Grahn
»Bostadskaos« – den färdiga bilden.
 

 

Detaljerna gör bilden
Första skissen för »Bostadskaos«.
Bild till »Bostadskaos«. Mikael om bilden: »Det var verkligen i sista rycket som denna bild togs. Jag kom ihåg min skiss och att jag hade personer med i bilden som var bostadslösa, och den känslan behövde jag förstärka. Så det blev till att dra ihop fotovännerna för några snabba bilder. Vi tog dem i vår studio, och från början skulle vi haft ett tält också. Men med tanke på hur liten studion är var det tur att det inte blev så. Från vänster: Joakim Randefeldt, Anders Spångberg och Mathias Kilman.«
Foto: Mikael Grahn
Bild till »Bostadskaos«. Mikael om bilden: »Lars Bronsèn är en vän som är grym på parkour och ­hinderbanor. Han ställde upp och ses i toppen av bilden hängandes från en byggnad (tidigare voltade han på toppen av ett hus, men det ändrade jag på till denna versionen).«
Foto: Mikael Grahn
Bild till »Bostadskaos«. Mikael om bilden: »Min brorson Johannes Grahn är med två gånger i bilden, dels inuti ett hus där han tränar, men också med en flyttlåda i armarna ute på gatan. Det är alltid bra när man kan mobilisera släkten vid behov, vilket de bitvis är vana vid.«
Foto: Mikael Grahn
Bild till »Bostadskaos«. Mikael om bilden: »Min mamma Kristina Grahn fick också ställa upp och agera fönsterputsare i en lägenhet. Hade fotograferat ett hus med ett öppet fönster, det svåra var att fotografera mamma så att hennes arm passade in i vinkeln som fönstret var öppet i.«
Foto: Mikael Grahn

Mikael tar fram ett USB-minne som Erik pluggar in i datorn. Medan bilden läses in nynnar Erik en fanfar. 

Erik: Sanningens minut.

Mikael: Ja, verkligen. Det här är ångestfyllt. 

Och så dyker bilden upp på Eriks skärm.

Erik: Ja, titta här… ser coolt ut tycker jag. Schysst stämning, kul och lekfull bild. 

Erik och Maddzan tittar runt i bilden på alla detaljer, som ofta frambringar ett och annat skratt.

Mikael: Det är så många smådelar i den här bilden. Ibland kändes det som en »never-ending-story« när jag satt med alla detaljer. 

Erik: Jag fattar. För att få något att kännas verkligt handlar det väldigt mycket om att jobba med detaljerna. Även om man som betraktare av bilden inte kan sätta fingret på vad det är, så är det ofta detaljerna som avgör hur verklig bilden känns.

Kranen i bilden, som släpper ned byggnaderna, fick Mikael ägna mycket tid åt för att få den frilagd. Han suckar lite åt detta. 

Erik: Det är ett omfattande jobb att klippa ut det här. Hur frilade du?

Mikael: Jag körde ritstift till en början där det var raka linjer.

Erik: Var det en ren bakgrund?

Mikael: Nej, det var ju inte det. Det var en molnig bakgrund, alltså en gråblå färg som nästan var densamma som kranen.

Erik: Hade det varit en knallgul kran mot en blå himmel hade det förstås varit betydligt enklare.

Han tipsar om kanalmaskning, att se i vilken färgkanal det är mest kontrast för att sedan kunna skapa en markering.

Mikael: Ja, det hade varit smidigare. Och hade jag varit smart hade jag gått tillbaka någon annan dag för att fotografera kranen med bättre förhållanden. Men jag visste inte hur länge den skulle vara där. Och dessutom, om det var blå himmel hade det inneburit att det var sol, och det ville jag inte heller ha.

Erik: Det blev bra träning i alla fall. Jag tror det är bra att man gör det, för nu vet du hur mycket tid det tar. Jag försöker ofta göra avvägningar: Hur jobbigt är det att komma tillbaka till en plats någon annan dag för att ta nya bilder jämfört med att arbeta med bilden jag redan har fotogra­ferat. Det är alltid den avvägningen man försöker göra.

Få saker att smälta samman 

Erik tittar närmare på bilden och rekommenderar ­Mikael att skapa lite oskärpa över hela bilden, för att få den att smälta ihop mer.

Erik: Det känns motsägelsefullt att man ska »blurra« bilden, men det kan få saker att smälta samman. Sen brukar jag ofta lägga en svag gradient över allting på kanske fem eller tio procent. För det finns nästan alltid, oavsett väder, lite atmosfäriskt dis i luften. Det är något som många missar. 

Erik fastnar vid mannen som står framför en upplyst port. Skuggorna föreslår han ska vara lite softare medan ljuset från porten kan »glöda« mer med hjälp av överstrålning. Dessutom om det är disigt väder innebär det att luften kan tänkas fånga upp en del av ljuset. 

Erik går in och justerar i bilden, för att se hur resultatet kan bli. Han gör vad han kallar »subtila grejor som kan kännas bra ibland«. 

Reflektioner – en hel vetenskap

Mikael och Erik tittar därefter närmare på andra skuggor i bilden. En del av dem tycker Erik kan ha skarpare kanter till en början för att sen tona av. Han exemplifierar genom att hålla en penna framför skrivbordslampan.

Erik: Nu är inte det här en punktljuskälla, men vi ser ändå hur pennans skugga blir mjukare längre bort.

Ett sätt att återskapa detta i en bild är med verktyget »tilt/shift-oskärpa« som finns i oskärpegalleriet i Photoshop. 

Erik: Den skapar en fejkad tilt/shift-oskärpa. Man bestämmer var man vill ha skärpa och hur den sedan ska avta. Detta kan man använda för skuggeffekter, vilket är ganska praktiskt för sådana grejor. 

Erik betonar att han tycker Mikaels bild är bra och att han förstår »Tetris-tänket«. Nu handlar det bara om småpill med detaljerna och Erik kommer på ytterligare ett sätt att binda ihop alla detaljer: 

Erik: Man kan också testa att lägga en färg över hela bilden på kanske två procent för att mer subtilt få en känsla av den hänger ihop. Om man har många bilder från olika källor kan det få bilden att hänga ihop mer.

Något som Mikael tycker har varit en stor utmaning, är alla fönster. 

Mikael: De är problematiska. Vad speglas och hur ser det ut?

Erik: Ja, det är en hel vetenskap med sådana grejor – hur reflektioner beter sig. 

För att få en enhetlighet tipsar Erik om att lägga en bild ovanpå allt, där man sedan maskar ut för fönstren. Det kan vara en bild av en trädallé som sedan återspeglas i alla fönster. Men det gäller också att hålla tungan rätt i mun när det kommer till vad som speglas. 

Erik: Om du har något mörkt som reflekteras i en yta, då ser man igenom det. Till exempel om du lägger in trädsiluetter, då blir det svarta genomskinligt medan det vita skapar reflektioner.

För att få detta korrekt tycker Erik att »blanda om-funktionen« är användbar som finns under »lagerstil«.

 

Foto & retusch: Maddzan Lindblad
»Road survivors« – den färdiga bilden.

 

»Få in lite mer skitighet«
Första skissen för Maddzans bild »Road survivors«.

Till sist ställer Erik en avslutande fråga: 

– Hur tänker du med lagerhantering?

Mikael: Haha, jag visste att den skulle komma. 

Erik: Det här lager nummer 73 kommer du ihåg vilket det är…

Studion fylls av skrattsalvor. 

När de en stund senare tittar på Maddzans bild, väcker även då lagerhanteringen Eriks intresse. Men det dröjer lite, först nynnar han även denna gång en fanfar medan bilden öppnas.

Erik: Snyggt. Det är ungefär som den senaste jag såg, eller?

Maddzan: Jag har gjort lite finputsningar på vissa delar.

Eftersom Maddzan redan har skickat över olika versioner till Erik blir överraskningsmomentet inte lika starkt. De går genast in och pratar om olika detaljer i bilden, som till exempel utseendet på bilens vindruta.  

Erik: Den här linjen här, vad är det?

Maddzan: Det är en reflektion från handen. 

Erik: Hur har du gjort då? Är det en riktig reflektion?

Maddzan: Nej, jag tog en kopia på handen, flippade den och lade i ett blandningsläge.

Erik: Jag fattar. Det du också skulle kunna göra är att ställa en spegel i framrutan och fota handen genom spegeln. Eftersom rutan lutar så skulle man antagligen se mer av ovansidan av handen. Det är ganska subtilt, men det är en sådan grej som skulle kunna få det att kännas ännu mer att det är en ruta.

Maddzan: Ja, något mer behövs. 

Erik: Har du lagt in lite skitighet?

Maddzan: Ja, men det måste nog in lite mer.

Erik: Ja, för det känns nästan som att det inte finns någon glasruta, eller inte så mycket i alla fall. Så om du skulle kunna få in lite mer skitighet, det tror jag kan vara jättebra.  

Mer kontrast i ljuset
»Road Survivors« – älgen steg för steg. Älgen var ett av djuren som Maddzan fotograferade på Naturhistoriska riksmuseet. Eftersom älgen stod bakom glas fanns det i den första friläggningen en skarv som Maddzan fick redigera bort. Därefter har hon lagt ned många timmar på att få till rätt ljus och skuggor i bilden.
Foto: Maddzan Lindblad
»Road Survivors« – älgen steg för steg.
Foto: Maddzan Lindblad
»Road Survivors« – älgen steg för steg.
Foto: Maddzan Lindblad
»Road Survivors« – älgen steg för steg.
Foto: Maddzan Lindblad
»Road Survivors« – älgen steg för steg.
Foto: Maddzan Lindblad
»Road Survivors« – älgen steg för steg.
Foto: Maddzan Lindblad

Erik fortsätter att granska Maddzans bild, men har svårt att hitta saker att kommentera. Han säger att hon har ­lyckats bra med att klippa ut och få in allt i bilden.

Erik: Jag tycker det ser jättebra ut. Nu handlar det bara om att binda ihop allt. Och om man skulle få in lite fler reflektioner i rutan så tror jag det skulle kännas ännu mer som att bilden satt ihop. 

Han får även några andra idéer till att öka dynamiken i bilden. 

Erik: Du skulle kunna testa att skapa mer kontrast mellan det kalla skymningsljuset och det varma ljuset från strålkastarna. Ljuset från bilen är väl egentligen relativt vitt, men du skulle kunna testa att dra det lite mer åt det varma hållet. Du kan även testa att skapa ett ännu kortare skärpe­djup, eftersom det på natten inte blir så långt skärpedjup när man plåtar med ganska stor bländare. Jag skulle kunna tänka mig att skärpan försvinner lite snabbare. 

Skuggorna som Erik redan har diskuterat mycket med Maddzan, är han nöjd med.

Erik: Det är ju superklurigt med skuggor, speciellt med ett lågt och hårt ljus. 

Maddzan: Det är möjligt att skuggorna egentligen är hårdare i verkligheten, men jag tror inte att det blir så snyggt. Det blir för plottrigt.

Erik: Ja, jag tror inte heller det blir snyggt.

Maddzan är också medveten om att vissa objekt är något skarpare än andra, men att hon ska »blurra« till dem ytterligare. 

Maddzan: Jag har gjort det lite under arbetets gång, men sen mot slutet får jag verkligen gå igenom och kolla detta. Det är sådant som jag själv ser, men inte så många andra.

Erik förstår vad Maddzan menar och nickar instämmande. 

Ordning på sina lager

Efter en stund avslöjar Maddzan en överraskning för Erik och Mikael. Hon har smugit in ytterligare ett djur i bilden, som inte fanns med på originalskissen. De letar länge utan att hitta något.

Mikael: Är det någon orm eller liknande som kryper omkring…

Erik: Är det kanske någon som åker med någon annan… 

»Är det en fästing« föreslår han sedan med ett skratt. Maddzan förklarar att djuret är lite större än så och hojtar att »nu bränns det« när Erik sveper över älgens ben. 

Erik: Ah, vad snyggt. Där var den. Vad roligt med en snigel. 

Och så var det frågan om lagerhanteringen. När Maddzan går in i ett av dem för att göra en justering utbrister Erik »oj, vilken ordning du har på dina lager – det här är mycket bättre än vad jag brukar ha«. 

– Jag är hårt drillad från skolan, svarar Maddzan som har studerat vid Fotoskolan STHLM.

Erik: Vad bra att man lär sig att ha ordning. 

Maddzan: Ja, i den lokala mappen har vi objekten där vi till exempel kan gå till ekorren.

Erik: Vänta, lokala och globala. Vad är de globala då? Det här ju jätteintressant. 

Maddzan: Det är toningar…

Erik: Ah, lite mer justeringslager. Så brukar jag också göra. 

De fortsätter utbyta kunskaper ytterligare en stund innan det vackra höstvädret pockar på uppmärksamheten. Och dessutom börjar energin tryta, så hela gänget beger sig ut på Prags gator för att leta restaurang. Det blir ett av Eriks favoritställen, tjeckiskt förstås där han även kan få användning för sina nyvunna kunskaper i språket. Sedan en tid tillbaka läser han tjeckiska på fritiden. 

»Skönt att göra något annat«

Senare sitter Maddzan och Mikael i en park och utvärderar den avslutande coachningen. Båda tycker det kändes bra, och att de nu mest handlar om att få till de sista detaljerna. 

Maddzan: Jag skulle få in fler reflektioner i bilrutan, så att man känner att det är glas. Det håller jag med om, för jag har känt att det har saknats något. 

Mikael: Det var en hel del jag ska fixa, men det visste jag innan också. Jag har sett grejor som inte stämmer riktigt, men jag kunde inte specificera riktigt vad det var. Vissa saker hade jag lite hum om, men det är så mycket lättare när man sitter ned med bilden och får feedback direkt – med tips på hur man kan göra. Det blir mer konkret, och då blir det mycket lättare. 

 

Har det varit givande att titta på varandras bilder?

Mikael: Det var väldigt kul att få se Maddzans bild. Jag visste att hon skulle leverera, för jag har sett hennes tidigare bilder. 

Maddzan: Jag älskar detaljer och gillar jättemycket att man kan vandra runt i Mickes bild och hitta olika saker. Det blir nästan som en liten historia man går runt i. 

 

Nu har det här projektet pågått i ett halvår. Känns det som att ni har lärt er något under den här resan?

Maddzan: Jag har lärt mig att våga ta steget att fotografera mer själv. Jag har ju fotograferat en del tidigare, men inte så mycket i mörker – så det var en utmaning för mig.

Mikael: Till stor del har det handlat om att använda sig av redskap för att lättare kunna se. I mitt fall var det klossar, som jag belyste för att se skuggor och för att kunna bygga en mall. Sådan kunskap kommer jag ta med mig.

 

Blir det skönt att lämna projektet?

Maddzan: Ja det är skönt, men samtidigt svårt. Jag har jätte­svårt för att sätta punkt.

Mikael: Jag kommer nog fortsätta pilla med den tills jag känner att den är tillräckligt bra för att jag ska våga visa den i större format. Men sen blir det verkligen skönt att göra något annat.

 

Foto: Johan Wessel
Maddzan har lärt sig att våga ta steget att fotografera mer själv för sina bildmontage, medan Mikael har lärt sig att använda redskap för att lättare kunna se hur skuggor faller.

 

»De har gjort ett jättebra jobb«

När Erik summerar projektet tycker han att det har varit spännande att få följa Maddzan och Mikael i deras arbete med bilderna. Att bolla idéer och tankar har varit givande även för honom. 

 

Nu har du fått titta på Maddzans och Mikaels bilder. Vad var din spontana reaktion när du såg bilderna?

Erik: Det var jättekul att se bilderna, och roligt att ha fått följa med från början – från skiss och fotoarbete till att se hur allt börjar sättas ihop. Jag tycker att de har gjort ett ­jättebra jobb. Roligt att se hur det har stött på lite olika problem, men hur de ändå har lyckats lösa de mesta – och på ett bra sätt. Det känns som att det har varit lärorikt för dem, något de kan ta med sig in i kommande projekt. 

 

Om du jämför med deras skisser och de bilder de har i dag. Har de gjort vad de skissade upp från början?

Erik: Absolut, jag tycker de har följt sina skisser bra. En skiss är alltid enklare än vad en färdig bild blir – den utmaningen var jag medveten om att de skulle möta. Inte minst för Micke som kombinerar en massa hus, och hus är ganska komplexa. Man har inte alltid möjlighet att fotografera dem i de vinklar man behöver. Jag tycker han har gjort ett jätte­bra jobb med detta. Och för Maddzan visste jag att skuggorna från djuren förmodligen skulle bli en ganska stor utmaning. Men jag tycker att hon har lyckats jättebra.

 

Det har varit en press på dem att leverera. Är det bra att sätta deadlines?

Erik: Det tror jag är jättebra. Jag är på ett sätt förespråkare av att man låter saker få ta tid, men jag tror samtidigt man behöver en deadline att jobba mot för att bli klar med något. 

 

Hur har det varit för dig att vara coach? Det var första gången.

Erik: Det har varit en ovan roll för mig. Jag brukar fokusera på mina egna grejor och inte på det här sättet att se ett projekt utifrån, där jag utifrån deras skisser ser hur jag kan hjälpa dem. Sen löser vi ju saker på så många olika sätt, jag kan bara ge mitt perspektiv och det är inget man måste följa. Men det har varit jättelärorikt för mig också, att se ett bildskapande från utsidan och ha en diskussion om det. Jag tycker även att de har kommit med bra inputs på sina egna idéer, saker som jag inte hade tänkt på. 

 

De har båda utmanat sig själva i detta projekt. Vad säger du om det?

Erik: Man ska absolut pressa sig själv och hitta nya utmaningar. Det är ett jättebra sätt att utvecklas både som person och med det kreativa. Även om något känns som ett udda projekt som man vanligtvis inte skulle våga sig på, kan man alltid ta med sig kunskaper in i andra projekt. Det är kul att vi har kunnat prata väldigt öppet om alla lösningar och olika sätt man kan göra saker på. De har varit bekväma med att testa saker som de vanligtvis inte gör. 

 

Maddzans och Mikaels montage som nu visas här, har redigerats ytterligare efter deras möte med Erik i Prag.

gr:rror validating access token: The s