https://www.kamerabild.se/artiklar/reportage/kristofer-l-nn-med-extra-allt
545184
Reportage

Kristofer Lönnå – med extra allt

Totalbetyg

»Jag testar att pusha mig och mina idéer lite längre«, säger fotografen Kristofer Lönnå om sitt projekt där han porträtterar människor i något udda situationer. Kamera & Bild följde med bakom kulisserna, vilket kom att innefatta både lödder och rejält med blod.

Kristofer Lönnå

Se fler av Kristofer Lönnås bilder:

kristoferlonna.se eller agentfranke.se.

Fotoutställningen My Way av Kristofer Lönnå visas på Hotel Diplomat i Stockholm fram till den 24 oktober 2016. Där kan du bland annat se bilderna av »Babsan« och Clara Henry.

Del 1

Webb-tv: Se hur Clara Henry porträtteras – med fejkblod

 

Webb-tv: Bakom kulisserna när »Babsan« fotograferas

 

Hos barberaren Roy & Son, vid Hornstull i Stockholm, är det full aktivitet. Alla stolarna är upptagna av män som får sina skägg trimmade och hår klippta. Att vistas här är som att resa tillbaka i tiden, inredningen är i original så som den såg ut när verksamheten startades i mitten av 1900-talet. 

 I den lilla väntrumshörnan sitter ett par killar med allvarliga blickar och beskådar spektaklet. Ja, kanske inte i första hand den fascinerande inredningen utan deras ögon dras snarare mot kvinnan i en av barberarstolarna.

– Hur mycket ben ska jag visa, frågar hon.

Hennes rosa hårsvall och lika rosa klänning är starka kontraster mitt i detta herrsällskap. Andra kunder bjuds på kaffe medan hon får ett glas champagne, som hon knappt hinner börja sippa på innan ägaren Peter Mannerstål lägger lödder över hennes kinder och haka. Det är dags för en rakning.

– Precis, där har vi det, ropar fotografen Kristofer Lönnå och ber kvinnan hålla upp glaset och se skräckslagen ut samtidigt som Peter för rakkniven mot hennes strupe.

– Det här är vansinnigt roligt, jag har aldrig rakat mig med skum – vad skönt det är, säger kvinnan… eller snarare mannen. 

För det är förstås Lars-Åke Wilhelmsson som sitter i stolen, alias »Babsan« – en av Sveriges mer kända dragshowartister.

 

Foto: Kristofer Lönnå
Kristofer Lönnås porträtt av »Babsan«. Se den och flera andra utflippade porträttbilder på Hotel Diplomat i Stockholm, där Kristofer har utställning fram till 24 oktober 2016.

 

Starka färger och uttryck

– Det jobbiga i sådana här miljöer är att jag inte kan skrika, har Kristofer förklarat för mig strax före fotograferingen.

Normalt sett brukar han vara ganska högljudd för att få igång den han porträtterar. Men eftersom han inte vill skrämma bort alla kunderna hos Roy & Son får han i dag hålla igen lite. Det är ganska trångt i lokalen och Kristofer har riggat sin ljussättning tajt kring en av barberarstolarna. Upplägget är en softbox snett framifrån, en beauty dish snett bakifrån och en ringblixt på sin Hasselblad H2 med ett Phase One-bakstycke (P65+). Lite längre bort i lokalen står även en magnumreflektor och slår in ljus snett bakifrån. 

Att ha mycket ljus gillar Kristofer, vilket också underlättar för honom i efterarbetet av bilden då han ofta drar hårt i reglagen.

 

Foto: Kristofer Lönnå
I studion sitter Kristofer många timmar med bildredigeringen för att få till rätt manér. Det tog en och en halv dag innan bilden av »Babsan« var helt klar.
 

 

Vad är tanken bakom dagens bild?

– Det är inte så djupt. Allt behöver inte vara oskarpt och svartvitt jämt, utan kan även vara något roligt och oväntat. Det är ungefär som att äta lördagsgodis – det är inte så ­nyttigt men det är gott. 

De som följt Kristofers karriär vet att hans manér bygger på starka färger och starka uttryck. Inte allt för ­sällan får modellerna skrika, alltså bokstavligen – att bara gapa blir konstigt på bild menar Kristofer. Men även om han i sina uppdrag kan tyckas ta ut svängarna vill han nu tänja på gränserna ytterligare, genom ett eget projekt som ska resultera i en serie porträtt för en utställning.

– Jag testar att pusha mig och mina idéer lite längre. Utvecklingsmässigt är ett sådant här projekt fantastiskt. Det svåra är att ta sig tid att göra det, för när dagen tar slut måste man hem och göra mat. Då får de egna projekten ofta stryka på foten, säger Kristofer och fortsätter:

– Att ta utflippade bilder är det roligaste jag vet. När jag för några år sedan gjorde om min hemsida fick jag kommentarer som »ska du bara visa den här typen av bilder?«. Men om jag visar allt från VD-porträtt till bilar blir det varken hackat eller malet. Det är ungefär som att en finsnickare skulle skriva att han även kan montera gipsskivor, något alla redan vet att en snickare kan. Det utflippade är spjutspetsen inom min kompetens och åt det håll jag vill sträva.

Del 2

Spände sig – fick nästan huvudvärk

I barberarstudion stiger temperaturen. En mamma med dotter tittar nyfiket in genom fönstret medan »Babsan« jobbar hårt för att det ska bli en bra bild. Efter de sista exponeringarna frågar jag Lars-Åke vad han tyckte om fotograferingen.

– »Babsan« är så förknippad med glamour, det var kul att göra något lite annorlunda – lite galet.

 

Foto: Bengt Luthman
Ägaren till Roy & Son, Peter Mannerstål, får även han agera modell i Kristofers bild.

 

Du hade aldrig några tveksamheter till att ställa upp?

– Nej, det var bara kul. Men jag spände musklerna så mycket att jag nästan fick lite huvudvärk.

Även Kristofer är nöjd med resultatet.

– Det blev väldigt likt den bild jag hade i huvudet. 

Porträttet av »Babsan« är det femte han gör i serien. Det ska bli många fler innan det är dags för utställning. Att projektet överhuvudtaget har kommit igång tackar Kristofer sin agent för – Patricia Franke. Hon har drivit på, eller som Kristofer uttrycker det: »hon är som min mamma«.

– Jag engagerar mig gärna i konstnärliga projekt. Och det här visar på ett sådant bra sätt Kristofers bildspråk utan några kompromisser, säger Patricia.

Hon jobbar väldigt nära alla sina fotografer i Agent Franke­ och ser till att lösa en mängd olika frågor. Till exempel kan det handla om att skaffa fram en viss typ av får som Kristofer behövde till en bild med Caroline af Ugglas. Patricia drog i lite kontakter.

– Jag har faktiskt fårkontakter, skrattar hon.

 

Foto: Bengt Luthman
Dag två, dags för nästa porträtt. Den här gången är det bloggaren och programledaren Clara Henry som får stå ut med en minst sagt kladdig fotografering.

 

Clara Henry dränks i blod 

Dagen därpå ses vi igen, på First Hotel Reisen i Gamla stan. I deras hotellbar ska Kristofer fotografera ett nytt porträtt, ett rejält kladdigt sådant. Det är bloggaren och program­ledaren Clara Henry som ska stå modell. Porträttidén bygger till stor del på den bok Clara har skrivit med titeln Ja jag har mens, hurså?.

Jag frågar Kristofer om inte personerna som fotograferas är svårövertalade.

– Nej, inte alls. När jag ringde Clara Henry sa hon »det beror på vad det är du vill göra«. Jag svarade att jag tycker det är kul med blod och »om det är okej att jag dränker dig i det«. »Ja, det låter jättekul« svarade hon då.

När väl Clara sitter vid bardisken och Kristofer riggar ­ljuset, passar jag på att fråga henne direkt: hur känns det?

– Det känns bra, men jag är jättenervös inför blodet.

Än så länge är t-shirten vit och ren. Det konstgjorda blodet står i två stora flaskor en bit bort. Kristofer och ­Patricia börjar klä in golvet, barstolen och en bit av barens vägg i plast. Ljussättningen är ungefär den samma jämfört med gårdagens, men beauty dish:en är utbytt till ytterligare en magnumreflektor. Teamet har en större yta att arbeta på i dag, eftersom de har lokalen för sig själva i två timmar innan den öppnar för kvällens gäster. Tur är väl det, för den här fotograferingen ser ut att kräva lite mer av alla inblandade – inte minst av Clara vars hår är insmort med olja och armarna med bodylotion för att undvika att blodfärgen fastnar för mycket.

Del 3 

Foto: Bengt Luthman
Trots att Claras ögon svider och att hon jämför känslan med att hoppa ned i en isvak, är hon helt fokuserad när det är dags att ta en bild.

 

»Jag kan inte andas med näsan«

Kristofer ställer fram en drink på bordet, en »Bloody Mary« med en stor sellerikvist i. Clara sätter kvisten i munnen och grimaserar illa. »Den smakar inte hallon direkt«, säger hon medan Kristofer tar några testbilder från andra sidan bardisken. Han har riggat kamerans stativ till viss del direkt i barens diskho. Clara lutar sig nyfiket över för att se bild­resultatet på den dator som är kopplad till kameran.

– Nu kan vi köra, säger Kristofer.

– Bloda!, utbrister Patricia.

– Är det kallt?, frågar Clara.

– Nej, det tror jag inte, svarar Kristofer och börja hälla den första flaskan över Claras tröja. 

Vätskan är trögflytande och letar sig sakta nedåt. Claras minspel säger det mesta om upplevelsen, men hon förtyd­ligar ändå genom att säga: »det känns så jävla äckligt, och det är sjukt kallt«.

Kristofer skyndar sig runt till kameran för att ta några bilder. Efter en stund tycks han redo för nästa nivå: »okej, nu kör vi ansiktet«. Ytterligare en flaska fejkblod åker fram, som hälls direkt över Claras huvud så att hon till slut fullständigt badar i röd sörja.

– Jag kan inte andas med näsan, säger Clara och försöker skrapa bort lite vätska vid näsborrarna. 

– Du har inte ångrat dig?, skojar Kristofer.

– Jo, kan jag gå hem nu, skrattar Clara.

Trots att det svider i hennes ögon och hon jämför känslan med att hoppa ned i en isvak är hon helt fokuserad när det är dags att ta en bild. Hon spänner upp ögonen, sätter sellerikvisten i munnen och ser ut som en utomjordisk varelse som tar sig en »Bloody Mary« i baren.

Porträttet ska heta »Bloody Henry« avslöjar Kristofer som tittar nöjt på bildresultaten.

– Det blir bättre än vad jag först trodde att det skulle bli. Det här med blod tillhör inte direkt min vardag.

– Orkar du några till?, frågar han Clara som utan minsta tvekan svarar: »ja, absolut«.

 

Foto: Bengt Luthman

 

Har varit med om värre

Det här var trots allt inte den jobbigaste fotografering Clara har varit med om, förklarar hon för mig efteråt.

– Jag mår inte dåligt och jag är ganska glad. En gång var jag med om en jättesexistisk fotograf som hela tiden ville fotografera mig ovanifrån. Jag föreslog att han skulle ta bilden på ett annat sätt. »Jaha, här är det någon som har varit inne på Genusfotografen« svarade han då. Han var precis en sådan typ som skulle kunna säga »har du mens, eller?«. Den fotograferingen var helt klart värre än den här, det här var ju roligt.

Patricia klär in Clara i handdukar och hjälper henne till personalutrymmet bakom baren, där det finns en dusch. Hon blir borta ganska länge, och först nu visar Kristofer en viss nervositet. Han hoppas verkligen att färgen går bort.

– Det här var en tuff bild, men Clara var så gullig. I och med att alla ställer upp har jag ett ödmjukt ansvar att de ska tycka det är kul och att bilden blir bra, säger Kristofer.

Clara dyker upp till slut, till synes ren från allt blod.

– Det gick bort ganska bra, men jag har armhålorna fulla av blod. Det såg jag först efteråt i spegeln.

Kristofer tar fram ett avtal och ber Clara att skriva på, vilket han även bad »Babsan« göra dagen innan. Patricia förklarar varför:

– Det är A och O. Inte en chans att vi gör något utan det. Alla måste godkänna att de är med på bild, så att de inte efteråt kan säga »vadå, hänger jag här?«.

Även hon är nöjd med dagens fotografering.

– Man har alltid väldigt höga förväntningar med Kristofer, men så blir det ännu bättre. Det är därför det är så roligt att jobba med honom. Han är bra med människor, folk slappnar av. Det är en av hans starka sidor som fotograf.

Del 4

Foto: Bengt Luthman
Många i teamet. Patricia Franke är Kristofers agent och fotografen Torbjörn Bergkvist gör en bakomfilm.

 

En ständigt pågående semester

Medan Kristofer plockar undan den blodiga plasten på golvet förklarar han att exponeringstiderna var en utmaning i dag.

– Tiden låg på en halv sekund, för att det inte skulle bli helsvart i bakgrunden. Men det krävde samtidigt att Clara satt helt still.

Hon tycks ha klarat uppgiften galant vilket vi ser när Kristofer zoomar in i en av bilderna på sin dator, där Claras ögonvitor fullständigt gnistrar av skärpa. Blicken i kombina­tion med kontrasten mellan det vita och röda blir nästan läskig, som något hämtat ur en blodig skräckfilm. Fast det är roligt också, för det är så Kristofer vill att betraktaren ska uppfatta det.

– Det är som att gå på kalas att jobba med Kristofer, skrattar Patricia. 

– Jag brukar säga att mitt liv är som en ständigt pågående semester, fyller Kristofer i.

En semester som bland annat kommer att innehålla en och en halv dags bildredigering, innan »Bloody Henry« är helt klar. Så småningom väntar även utställning på Hotel Diplomat i Stockholm. Den tror Kristofer kan öppna upp för nya möjligheter:

– Att göra ett sådant här projekt kan ge ringar på vattnet. Det är ett slags försök att nå ut till nya kunder, kanske någon vill dränka in en hel bil med blod… 

 

Fotoutställningen My Way av Kristofer Lönnå visas på Hotel Diplomat i Stockholm fram till den 24 oktober.

Kristofer Lönnå

Se fler av Kristofer Lönnås bilder:

kristoferlonna.se eller agentfranke.se.

Fotoutställningen My Way av Kristofer Lönnå visas på Hotel Diplomat i Stockholm fram till den 24 oktober 2016. Där kan du bland annat se bilderna av »Babsan« och Clara Henry.