https://www.kamerabild.se/artiklar/reportage/tv-br-der-ett-fotografiska
490825
Reportage
Reportage

Två bröder, ett Fotografiska

[{ msrc: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/styles/article_image/public/imported/552096.jpg?itok=Kcyv9_ij', src: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/styles/article_image/public/imported/552096.jpg?itok=Kcyv9_ij', osrc: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/imported/552096.jpg', w: 1000, h: 1510, title: ' ' },]

Totalbetyg

En av Sveriges, ja till och med en av världens, största institutioner för fotografi ligger bredvid kryssningsfartygen längs Mälarens inlopp i Stockholm. Om du inte gissat det redan är det Fotografiska jag menar, på bara några år har platsen blivit internationellt känd och har huserat utställningar från några av de största fotograferna i världen. Vi har träffat bröderna som står bakom det hela.

Fotografiska har som mål att ha något för alla, så väl den breda massan som de smalare, nischade intressena.

Jan och Per Broman har haft fotografin med sig sen födseln. Deras pappa arbetade som labbchef vilket innebar att de även hade ett fotolabb hemma. Det påverkade självklart de två vilket ledde till att Per har jobbat som fotograf i 15 år, både som pressfotograf och som biträdande bildchef på Expressen. Även Jan har jobbat som fotograf men åt det mer kommersiella hållet. Jag hinner bara ta några snabba bilder på bröderna innan Per måste springa iväg på ett möte, det är mycket som ska göras.

När de började diskutera idén som senare blev Fotografiska tyckte de att det saknades någon som satsade seriöst på att visa fotografi. Jan lyfter fram Kulturhuset som en av aktörerna som ändå gjorde något.

–  Nackdelen med Kulturhuset är att det var för mycket annat, när de väl fick upp bilder där var det en massa annat som störde, säger han.

Men vem av bröderna var det egentligen som kläckte idén om Fotografiska?

– Det var flera olika saker som sammanföll, så det går inte att peka finger och säga att det var någon av oss.

Från att idén föddes tog det ungefär ett och ett halvt år innan dörrarna slogs upp och Fotografiska invigdes. I dag har det blivit mycket mer än bara ett fotomuseum med utställningar, nu har de en restaurang med ett flertal kockar från svenska kocklandslaget, ett galleri som visar och säljer bilder, utbildningar med deltagare från hela världen och en butik. Trots allt detta menar Jan att Fotografiska troligen bara har nått 35-40 procent av sin kapacitet.

–  Det finns massor mer att göra, jag vill koppla ihop mat, musik och foto. Att äta god mat är en långsam process och att titta på bra fotografi borde vara samma sak.

Både Jan och Per är noga med vilka de väljer att arbeta med.

–  Ska vi hålla den höga nivå vi vill ha på allt vi gör så måste vi jobba med de bästa, säger Jan.

Man kan tycka att 1,5 år är ganska kort tid för att gå från idé till verkligenhet med ett så stort projekt som Fotografiska. Men Jan och Per hade gjort Fotomässan i tre år och andra erfarenheter inom event och marknadsföring gjorde att de visste vad som krävdes.

–  Men hade det varit en statlig institution hade det säkert tagit fem-sex år att få till det här, säger Jan och ser sig omkring. Det gäller att förstå sig på affärer, kan man inte det fungerar inte ett sånt här projekt.

Fotografiska gör enligt Jan en stor insats för fotografin i samhället. Dels ökar respekten för fotografen och folk blir mer bekanta med fotografi som konstform.

Men han menar att Fotografiska inte bara gör något i sig själv utan har även sänt ut svallvågor för fotografin i samhället.

–  Till exempel visar Moderna Museet en fotoutställning på ett vettigt sätt för första gången på länge. Några av de stora auktionsförättarna har nu auktioner specifikt för foto, för något år sen när vi pratade med dem skakade de bara på huvudet men nu går det tydligen bra, säger han leende.

Att Jan och Per är bröder tycker de är en fördel när det kommer till arbetet.

–  Vi förstår varandra väldigt bra, vilket är smidigt för oss men kanske lite irriterande för andra ibland eftersom vi inte alltid behöver säga allt högt när vi pratar med varandra, säger Jan.

Arbetsuppgifterna är uppdelade mellan dem. Jan står för den mer kreativa biten medan Per sköter marknadsföringen. Men de är båda inblandade i allt som händer i huset på ett eller annat sätt. De olika utställningarna som hänger i huset väljs av en grupp bestående av Per, Jan och curatorerna. Enligt Jan finns det egentligen inga gränser för vad de kan tänka sig att ställa ut så länge det håller tillräckligt hög kvalitet.

–  Vi har personal som gör säkerhetsbedömningar på de utställningar vi vill ha hit och deras krav är att de inte får utgöra en fara för personal eller byggnader. Men jag kan inte tänka mig vad det skulle vara för typ av utställning, säger Jan. Visst får vi kritik ibland, till exempel tyckte en del att Mapplethorpes bilder var lite stötande. Men jag tycker att man inte kan bortse från en fotograf som har haft så stor betydelse bara för att han visar kön på en del av sina bilder. Samtidigt kan man inte bortse från dessa bilder eftersom de är en så viktig del i hans samling.

Ett av rummen som kommer efter alla utställningsrum har gjorts om för att ge en mer avslappnad känsla.

När man driver Sveriges största institution för fotografi, har man då lust att fota på fritiden eller blir man mätt?

–  Nu för tiden blir det nästan ingenting. Tiden räcker inte till men jag är rätt nöjd ändå, säger Jan, jag är ju omgiven av världens bästa fotografi hela dagarna. Jag har för mig att Per har något projekt på gång, men jag vet inte om han har gjort nåt med det på nåt år nu, fortsätter han och skrattar.

Men vad är då bra fotografi enligt Jan Broman? Jo, det ska beröra. Han tycker att det är svårt att ge några mer specifika krav eftersom varje genre måste definieras för sig själv. Är det då någon genre som han själv dras lite extra till?

–  Njae, jag tycker om all fotografi som är bra. Däremot är det nog lättare att säga en genre som jag har svårt för, naturfoto. Det finns så extremt mycket dåligt naturfoto och det finns så många forum att visa upp det att genren översvämmas av dåliga bilder, förklarar han.

Jan tycker att naturfoto måste vara deltagande för att vara intressant. Mycket naturfoto är bara registrerande, då blir det bara intressant för den som var där. För att kunna beröra måste bilder ge något mer. Att naturfotografi är så populärt tror Jan delvis beror på att det är lätt för folk att ta till sig.

–  Det är lite som när man ska göra något där allmänheten får visa upp sina bilder, det blir mycket hundar, katter och barn. Bilder som är viktiga för den enskilda personen men egentligen inte för någon annan. Det är väldigt kul att göra såna projekt, men det är svårt att hitta balansen, tycker han. 

Svensk fotografi har generellt sett en ganska hög nivå, Jan tror att det beror på att vi har bra utbildningar inom foto.

–  Däremot har vi inte tillräckligt bra gallerister inom foto. Ofta är de för fega, vilket gör att svenskt foto inte visas upp på de stora mässorna vilket i sin tur gör att vi inte får så mycket uppmärksamhet internationellt. De namn folk känner till när jag är ute och reser är Strömholm, Petersén och J H Engström, ibland även några konstfotografer. Men vi är ju ett litet land så det är inte så konstigt egentligen, säger Jan.

Men tycker ändå att vi borde bli bättre på att visa upp svensk fotografi utomlands.

Nick Brandt visas just nu på Fotografiska, en av de naturfotografer som håller hög klass enligt Jan Broman.

Efter drygt ett och ett halvt år har Fotografiska haft en samling imponerande namn som hängt på väggarna. Har någon blivit en favorit?

–  Det är väl alltid den senaste eller kanske nästa utställning som är den bästa, säger Jan med ett skratt, fast jag tycker att Sarah Moon var en fantastisk utställning. Hon var också en av de första vi kontaktade när vi drog i gång, hon var med från början, därför är det lite speciellt.

Vi pratar om fotografi, konst, kultur och ekonomi, något Jan har en del åsikter om. Han menar att det ställs alldeles för få krav på att konsten ska kunna bära sina egna kostnader. Exempel som Moderna Museet och Dramaten tas upp där staten går in och subventionerar inträdespriserna.

–  Vi är ett bra exempel på att konst och kultur kan bära sina egna kostnader. Vi har både något som lockar den breda massan men även det spetsiga som är mer nischat. Om man inte ställer några krav på resultat kan det komma att handla mest om ett egenintresse hos konstnärer och utställare. Man måste vara lite affärsmässig även när det gäller konst, menar han.

I dagsläget har Jan och Pers Fotografiska runt 360 000 besökare per år och de har planer för att få den siffran att öka.

–  Ja, vi ska fortsätta mala på, utöka utbildningarna och all annan verksamhet, säger Jan.

De har även planer på andra projekt i framtiden, men vad det är får vi inte veta.

–  Vi har sagt att vi ska göra ett projekt till och det finns lite planer. Det vore ju kul att göra något större, säger Jan lite mystiskt innan han går vidare till nästa möte.

Medan Jan försvinner in bland de många utställningsrummen undrar jag vad deras nästa projekt kan vara. Från brödernas plaskande i ett litet hemmalabb i källaren till att tillsammans driva Sveriges största fotoinstitution. Det blir svårt att göra något större. Eller?

Ämnen