Bli en bättre gatufotograf – proffset tipsar

Mats Alfredsson, gatufotograf.

Foto: Johan Wessel

Vad är gatufoto, hur definierar du det?

– Det är ett förhållningssätt till fotografi, miljö och människor och hur du inter­agerar med omgivningen. Äktheten är totalt avgörande, säger Mats och ger ett exempel:

– Igår vid Leicester Square pågick ett »bachelor-party« med vuxna män, där alla var klädda i frack och röd fluga. De var i stämning och ville bli fotograferade. Jag tog en del bilder och efteråt hade jag omkring tio stycken som alla egentligen föreställde samma sak. Men medan sju–åtta av dem var poserande bilder var två–tre sådana som kändes »street photography«. Vad skiljde dem åt? Jo, de som kändes »street« gjorde det för att personerna var äkta och inte medvetna om kameran. De ägnade sig åt varandra, knöt sina flugor och tog hand om brudgummen. Plötsligt växlades det från att vara en bild till att vara en ­streetbild. Det är de där små nyanserna det handlar om.

Finns det olika inriktningar inom gatufoto?

– Det finns många parametrar av gatufoto, där en del jobbar extremt grafiskt med linjer och färger och söker den konstnärliga aspekten i det. Sen finns det de, dit jag själv räknar mig, som försöker komma in lite djupare på människan. Händelser och personer – och vad de utstrålar.

Ska det finnas en story i en bra gatufotobild?

– Du fotograferar en person som känns intressant. Och den personen i en viss miljö skapar en story. Det är upp till dig vad du ­tänker. 

Vad säger du till någon som tycker att »det där gatufotot kunde vem som helst ha tagit«?

– Ja, men du var inte där, du hade inte kameran med dig, du befann dig inte i den vinkeln och du hittade inte den kompositionen. Vem som helst kan ta bilden, men du behöver vara där och du behöver kunna ta bilden också. 

Foto: Johan Wessel

»Jag har ibland kunnat gå runt i fem timmar och det har inte hänt någonting. Så bestämmer jag mig för att åka hem, och då när jag slappnar av – rasar det in sju–åtta bra bilder. Det handlar om att slappna av«, säger gatufotografen Mats Alfredsson.

Bör en gatufotograf alltid ha kameran med sig och vara redo?

– Det är lite av en klyscha, det är lätt att säga »ha alltid kameran med dig«. Jag har inte alltid det, för jag kanske inte har någon lust eller är på humör. Kameran kanske ligger i en väska. Men när du väl är ute på stan för att gatufotografera, då ska du till hundra procent vara redo. Och då får du se till att kamerans batterifunktion inte är avstängd. Det händer och man blir lika irriterad varje gång. Jag trycker därför hela tiden halvvägs på knappen – så att inte kameran landar i viloläge. För då missar du bilden.  

Du använder i dag en Fujifilm X100F och en Leica M 240. Är det ett måste för en gatufotograf att ha små kameror?

– Nej, det är det inte. Jag höll på i sju–åtta år med Canon 5D med ett 24-70mm. Då kanske en del tänker: »hur kan man gatufota med en så stor kamera, den väcker så mycket uppmärksamhet«. Nej, det gör den inte. I så fall är det du som väcker uppmärksamhet. Det handlar mer om ditt förhållningssätt till hur du tar bilden. Visst kan du bli avslöjad med en stor kamera, men å andra sidan har jag blivit hjälpt av det också – för det känns professionellt och så blir det avväpnande i situationen. Det skulle kunna vara mycket mera suspekt att springa runt och fotografera med en mobil. Med en så kallad professionell kamera får du någon form av respekt. 

Gatufoto handlar om att våga ta steget och möta människor. Hur blir jag bättre på det?

– Genom att träna. Även om jag har hållit på frekvent med det här i 15 år, har jag också dagar då jag inte vågar. När jag inte har det här vi kan kalla för »flow« i mitt fotogra­ferande. Då hamnar jag i lägen där jag låter bli, för jag känner mig inte bekväm. Men en timme senare kan allt det där ha släppt och jag får tillbaka självförtroendet.

Foto: Johan Wessel

För att ta dig ur en jobbig situation kan du fästa blicken på något annat. I princip alla människor blir då osäkra på vad du fotograferar.

Hur lyckas jag hitta bra bilder? 

– Sluta att jaga bilden. Det är ett jättebra råd. För så fort du börjar jaga och känner »jag måste få bra bilder nu«, då kommer det inte att hända. Jag har ibland kunnat gå runt i fem timmar och det har inte hänt någonting. Så bestämmer jag mig för att åka hem, och då på tunnelbanan när jag slappnar av rasar det in sju–åtta bra bilder. Det handlar om att slappna av, då börjar man se saker på ett lite annorlunda sätt.

Menar du att jag inte ska tänka för mycket som gatufotograf?

– Det beror på vem du är. Mitt sätt att fotografera handlar mycket om instinkt och intuition. Om vi till exempel pratar om komposition, där jag kanske tar ett steg till vänster eller höger, hukar mig ned eller gör något annat – för att få rätt vinkel. Då kanske jag tror att jag inte tänker, men det gör jag. Det bygger på erfarenhet. Tidigare i mitt liv fotograferade jag väldigt mycket sport, vilket jag har en enorm nytta av i dag. Sportfoto och gatufoto har mycket gemensamt, där jag intuitivt förespår vad som kommer att hända i nästa ögonblick.

Du fotograferar i dag med 21mm och 35mm. Rekommenderar du att en gatufotograf går nära? 

– Jag tycker det, men det är en fråga om bildstil. Det händer något när du kommer nära. Det känns som att du står mitt i händelsen och du kan nästan sätta fingret på personen som du fotograferar. Det kan bli fantastiska bilder med ett teleobjektiv, men för mig känns det på en gång att det blir distans.

Att fotografera på offentlig plats har jag all rätt att göra. Men vad gör jag om någon inte gillar att jag fotograferar?

– Det är det som är kul med »street«, att du lär dig mer och mer om hur människor fungerar. Det är lite beteendelära. Jag tycker du får respektera att det finns människor som absolut inte vill vara med på bild, även om man ibland inte förstår varför. Om jag hamnar i ett samtal med en sådan person, då säger jag i princip: »det är okej, jag kommer inte att använda den här bilden«. Jag tycker att man ska ha den ödmjukheten att göra så. Sen finns det gatufotografer som har fullständigt andra åsikter.

Har du några knep för att ta dig ur jobbiga situationer?

– Du kan bara gå därifrån, det är ett sätt göra det på. Du kan välja att inte förstå: »vad menar du, jag tog ingen bild?«. Det kan i vissa lägen vara lite fegare, eftersom du säger något som inte är sant. Eller så kan du fästa blicken på något annat även om det är någon som ropar på dig. Så länge du inte tar blicken blir i princip alla människor osäkra: »det var nog inte mig han fotograferade ändå«. 

– Eller så gör du det som jag ofta gör: fyrar av en glad min, en tumme upp, en vinkning eller ett »wow, du är fantastisk«. Jag spelar lite galen, vilket avväpnar de flesta. Det fungerar extremt bra, och reaktionen tillbaka blir ofta ett gapskratt eller ett leende.

Svartvitt eller färg, vad väljer du?

– Tittar man på min egen fotostil har jag med åren dragit mer och mer åt färg. Och internationellt är det i dag extremt mycket färg inom gatufoto. Jag ställer mig ofta frågan »färg eller svartvitt« när jag sitter vid datorn. Ibland kanske färgen stör bilden på något sätt, och då ser jag om den fungerar i svartvitt. Jag går på magkänsla – växlar fram och tillbaka, men så säger magen ändå i de flesta fall att färg känns bättre.