Fotografering
Skola: Att bedöma eller dömas, det är frågan
I den nionde delen av fotografen Mattias Sjölunds tankar kring fotografi delar han med sig av sina funderingar kring huruvida man alls kan tävla i fotografi.
Publicerad
Att överhuvudtaget tävla i bild och annan konstform som musik är ett kontroversiellt ämne. Den alltid aktuella melodifestivalen är ett bland flera exempel men även bildtävlingar vilket vi inte helt oväntat kommer att fokusera på här. Konstant ifrågasatta, konstant en debatterad fråga.
Redan inledningsvis uppdagas en mängd frågeställningar. En olycklig aspekt av tävlingar inom estetiska ämnen är att de till sin natur bedöms utifrån subjektiva kriterier – av åsikt snarare än av fasta och entydiga standarder – och därför finns även en misstanke om att dessa åsikter även är partiska.
Andra relevanta frågor är mer relaterade till arrangören, exempelvis »Vad är målet med just vår tävling?«. Tyvärr finns det många tävlingar vars ända existensberättigande är en marknadsföringsövning och/eller ett sätt att tjäna pengar på. I synnerhet så tenderar stora internationella tävlingar att bli bra kassakossor för arrangörerna.
10 000 bidrag (en ganska normal siffra i internationella sammanhang) genererar ganska snabbt 2,5 miljoner i intäkter och utöver investeringar i själva plattformen och lite arvoden till juryn så har du en fin liten avans att lyfta redan år ett.
Jag har själv en ganska delad inställning till tävlandet men landar i att nyttan, utöver eventuella prispengar och andra kapitalvaror, är marknadsföringsvärdet, endast det och inget annat.
Då jag själv under hösten 2022 inte bara hade tre nominerade bidrag men även erhöll en guldmedalj i prestigefyllda ND Awards – inom kategorin Fine Art Landscape – så var just marknadsföringsvärdet den största vinsten för mig personligen. Men samtidigt, precis som löpet på Expressen, en ganska snabbt övergående färskvara. I slutänden är det åter arrangören som dragit det längsta strået då jag totalt betalde c:a 800 SEK för det tvivelaktiga nöjet. Jag tillsammans med tusentals andra. Självklart är jag hedrad men det var knappast ett livsförändrande ögonblick.
Hur vet vi vilken den rättmätige vinnaren är?
Att välja ut och visa de bästa bilderna, som en slags ambition hos arrangörer har ju visat sig både vanlig men samtidigt förödande för kvaliteten. Vi kan ta ett relevant exempel genom att titta på vinnarna i ILPOTY, International Landscape Photographer of the Year, genom åren. En av världens största tävlingar för fotografer med böjelser för landskap. Först de senaste åren har det lite mer sobra uttrycket hyllats men det föregicks av en parad av hårt bearbetade bilder år efter år som kammade hem vinsterna. Bilder som på intet sätt reflekterar verkligheten utan snarare representerar en egen klass, digital fotorealism. En helt annan gren, en genre som visat sig både populär och väldigt gångbar hos den breda massan och ett populärt och kanske kommersiellt logiskt val. Men ett val som har väldigt lite med fotografi och personliga uttryck att göra.
Att bedöma 10 000 bilder låter sig såklart inte göras i brådrasket. De officiella domarna befattar sig i regel med en bråkdel av denna mängd. Processen, eller utgallringen om du så vill, föregås i regel av helt andra, ej namngivna personer. Inte sällan mindre kompetenta och mindre nogräknade utövare. Ofta har detta visat sig är detta ett av flera moment där fantastiska fotografer och bilder blir avvisade. Hur och varför kan man undra och framförallt kan det undvikas?
Inledningsvis så är fenomenet inte svårare att begripa än insikten att tårfyllda solnedgångar fångade med flax alltid står högre i kurs bland de breda massorna än bilder med artistisk höjd, en betydligt smalare genre. Det krävs träning att skilja agnarna från vetet och att se kvalitet när den uppenbarar sig. Ett otränat öga kommer att välja solnedgången nio gånger av tio. Men det jag tror att det blir svårt att komma runt eller undvika. Det finns helt enkelt ingen praktisk möjlighet att få de ordinarie jurymedlemmarna, vars namn tävlingarna gärna skyltar med, att gå igenom 10 000 bilder var och därmed kommer förjuryns eventuella tillkortakommanden att innebära en risk och att eventuellt ligga dig i fatet. Oavsett hur bra din bild än är.
Samtidigt inbillar jag mig att en anledning för många att delta är att få möjlighet att få sin bild bedömd av sin förebild, någon av dessa rockstjärnor och inte någon okänd, mer tveksam, talang.
Givet ovanstående så är jag benägen att dela uppfattning med fotografen Guy Tal. Jag bryr mig helt enkelt inte om vad någon slumpmässig domare tycker om mitt arbete, och jag känner inte att jag har mycket att lära av att få mitt arbete rankat (efter någons subjektiva åsikt) mot verk av andra fotografer vars uttrycksfulla mål jag inte känner till men som sannolikt är diametralt annorlunda än mitt eget.
Jag vet av erfarenhet att juryn aldrig är överens kring vem som borde vinna. I tävlingar där exempelvis de 100 bästa bilderna ska presenteras så är det stor oenighet kring toppplaceringarna. Det blir kompromisser och det blir allt annat än friktionsfritt. Till sist kokar det inte sällan ner till tävlingens långsiktiga och ekonomiska bärighet för ägarna och det blir politik av det hela. En kommersiellt gångbar produkt, en »snygg« bild är alltid, ur ett företagsekonomiskt perspektiv, att föredra. Vinner en »jaw-dropping« bild så kommer fler att se den och förundras av den.
Den optimala språngbrädan
Forskning (Amos Schurr, Ilana Ritov »Winning a competition predicts dishonest behavior«) visar att människor som ofta vinner tävlingar inom exempelvis foto och liknande är mer benägna att vara oärliga, förmodligen för att sådana vinster bidrar till en allmän känsla av berättigande och till en eventuell felplacerad känsla av kompetens och skicklighet. Samtidigt ska det sägas att om du önskar en karriär inom exempelvis landskapsfoto alternativt streetfoto eller liknande så är en massa fina utmärkelser en utmärkt språngbräda då fina vinster ofta tjänar som ett bevis i andras ögon för att du är en erkänt duktig fotograf.
»Den enda person du uppriktigt bör sträva efter att tävla med är den du var igår«
Vi bör sträva efter att utmana oss själva och att bli bättre men även om jag är av åsikten att väl genomtänkt konstruktiv kritik är av godo och definitivt en viktig ingrediens i vår tillväxt så ska man inte förväxla detta med att bli bedömd eller utdömd i en tävling. Ett högt betyg eller en medalj är så klart till del spännande och kanske till och med hedrande men det gör inte dig till en bättre fotograf, det i sig är en ganska blygsam upplevelse i förhållande till att stå på en plats och inse att det blir inte bättre än så här.
