Fotografering

Skola: Begränsningen vilar hos betraktaren

I den sjätte delen av fotografen Mattias Sjölunds tankar kring fotografi kan vi läsa mer om hans funderingar kring vår tolkning, uppfattning och avbildning av verkligheten.

Det har varit ett sant nöje att under ett helt år få skriva till er på ett ämne som förenar oss alla. För alldeles oavsett nisch så har vi mer gemensamt än tvärtom, oavsett om du fotar street eller landskap så är både teknik och motiv är sekundärt och passionen för att skapa (bilder) är det primära och det som förenar.

Det blir i mina ögon därför mer intressant att skriva om exempelvis kreativitet än ytterligare en av alla dessa guider, exempelvis »De tio bästa sätten att fotografera djur på«. För även om snabba tips kan hjälpa inledningsvis så hämmar det långsiktigt utvecklingen då de alltid riskerar att få mottagaren att tro att det är det foto handlar om, att likt en maskin med instruktioner genomföra ett moment. Ingenting kunde vara mer fel.

Dels är ju foto, mediet till trots, något ganska otekniskt och har mer gemensamt med måleri eller flyhänta tecknare än vad vi kanske först tror, dels handlar det mer om själslig utveckling och perception än att bara trycka av vid »rätt« tillfälle i ett givet ögonblick. Ett bra exempel kan ju vara Jonas Classons numera världsberömda bild av lappugglan i månsken. För även om bilden tveklöst är tagen vid rätt tillfälle och är en bild på en lappuggla så är det ju samtidigt ljusår från att bara vara en bild på en lappuggla då den snarare har attributen av ett konstverk, en kreativ skapelse.

Det har varit ett sant nöje att under ett helt år få skriva till er på ett ämne som förenar oss alla. För alldeles oavsett nisch så har vi mer gemensamt än tvärtom, oavsett om du fotar street eller landskap så är både teknik och motiv är sekundärt och passionen för att skapa (bilder) är det primära och det som förenar.

Det blir i mina ögon därför mer intressant att skriva om exempelvis kreativitet än ytterligare en av alla dessa guider, exempelvis »De tio bästa sätten att fotografera djur på«. För även om snabba tips kan hjälpa inledningsvis så hämmar det långsiktigt utvecklingen då de alltid riskerar att få mottagaren att tro att det är det foto handlar om, att likt en maskin med instruktioner genomföra ett moment. Ingenting kunde vara mer fel.

Dels är ju foto, mediet till trots, något ganska otekniskt och har mer gemensamt med måleri eller flyhänta tecknare än vad vi kanske först tror, dels handlar det mer om själslig utveckling och perception än att bara trycka av vid »rätt« tillfälle i ett givet ögonblick. Ett bra exempel kan ju vara Jonas Classons numera världsberömda bild av lappugglan i månsken. För även om bilden tveklöst är tagen vid rätt tillfälle och är en bild på en lappuggla så är det ju samtidigt ljusår från att bara vara en bild på en lappuggla då den snarare har attributen av ett konstverk, en kreativ skapelse.

En textboksbild på en lappuggla hade knappast skänkt Jonas samma uppmärksamhet och skillnaden ligger just i att det är en tänkande, reflekterande och framförallt närvarande människa som tagit bilden som mer handlar om de mjuka värdena i motsats till de hårda och mer tekniska. Där det är de förstnämnda egenskaperna vi alla behöver utveckla och reflektera över för att ta bättre bilder snarare än de senare.

En konstnärlig tolkning av verkligheten är inte alltid en realistisk representation men graden av tolkningen kan ibland vara överdriven på ett sätt som inte passar alla. I detta exempel är ljuset längst inne i bilden kraftigt förstärkt.

Verklighet subjektiv upplevelse

Det blir därför här intressant att även lyfta det faktum om att vi endast kräver en rudimentär uppfattning om den delen av världen som påverkar oss och som vi kommer i kontakt med för att klara oss längs livets väg och att vetenskaplig forskning bortom dessa existentiella behov har gett oss gott om bevis för att våra föreställningar om vad som är »verkligt« i själva verket ofta står i strid med den empiriska verkligheten och med verkligheten som den uppfattas av andra.

Det finns kort och gott en mängd bevis för att »verkligheten« står i stark kontrast till den subjektiva upplevelse vi som individer har och självklart blir detta intressant ur flera hänseenden när vi diskuterar konst i allmänhet och kanske foto i synnerhet.

Vi gör alltså inte endast en ganska generös tolkning av vår stund därute i landskapet, utan bevisligen saknar vi dessutom massa data och har en högst primitiv uppfattning om hur det egentligen såg ut!

Sammantaget torde det även ge oss som skrå en viss frihet i hur vi vidare tolkar den upplevelsen i efterhand och vilket uttryck vi slutligen väljer att ge upplevelsen, oavsett om det är i form av en print på väggen eller en bild på en skärm. Konst handlar ju först och främst om en subjektiv upplevelse snarare än vad som är verkligt. Som jag sagt förut, vem vet hur många tulpaner van Gogh egentligen hade framför sig när han komponerade ihop mästerverket Irises?

Om möjligt, bör tilläggas, blir visdomen om kamerans brutala ärlighet, som ofta drastiskt särskiljer sig från vad vi själva tyckte att vi såg och upplevde på platsen, än mer logisk med ovanstående insikter. Det digitala negativet, raw-filens, platta, ärliga och tråkiga återgivning kanske inte faller så långt från den empiriska verkligheten, åtminstone är den ganska distanserad från den skönhet våra samlade sinnen försökt att göra verkligheten till.

Men hur förhåller det sig då mellan en person till en annan? Vi är inledningsvis ofta ense om existensen och/eller arrangemanget av fysiska ting samt att vi oftast delar uppfattning om vad som anses som vackert och exempelvis imponerande. Samtidigt kan vi ha vitt skilda uppfattningar om nyanser, ljus och exempelvis detaljer. Var vattnet verkligen lila? Samma problem brukar uppstå vid andra situationer där detaljbeskrivningar av personer i efterhand kan skilja sig ganska mycket beroende vem du frågar, alla är dock tämligen säkra på att just deras version stämmer.

Det är minst sagt intressant att vi ser världen på så pass olika sätt och upplever en och samma vy på så pass olika sätt. Men främst så är det din uppfattning och vad du upplevde som är det centrala och inte minst så är det din tolkning av verkligheten och ditt uttryck som gör den så speciell.

I en tråd som handlade om kontrast i mellantonerna på Foto Magicas Facebook häromdagen dök det upp en kommentar från en fotograf som löd »Förvanska verkligheten är av ondo inom fotografin«. Det är, förutsatt ärligt menat, en åsikt jag om möjligt respekterar men knappast delar. Inte minst då det första en fotograf gör när hen väljer att trycka av är att förvanska verkligheten. I första hand genom att välja vad hen inkluderar respektive exkluderar i sin bild. Och att exkludera är de facto en omedelbar förvanskning av verkligheten.

Jag hade vid tillfället kommentaren postades precis skrivit klart ovanstående och med de insikterna färska i minnet blir åsikten än mer inaktuell i min mening. Förvanskning i ordets rätta bemärkelse är inte vad detta i första hand handlar om, utan om ett konstnärligt uttryck.

Kusten i Cornwall, bild 1.

Kusten i Cornwall

Ovan kustbild är tagen längst kusten i Cornwall helt nyligen. I den förstnämnda ser ni något som närmast kan liknas vid direkt ur kameran (kamerans brutala återgivning av verkligheten) i den andra ser ni min tolkning av verkligheten. Utöver att ni lätt kan se att vattnet i den första respektive den andra har olika slutartider så är den förstnämnda i mina ögon en bild av mer dokumentär art, den andra en konstnärlig tolkning. Vilken du föredrar tänker jag inte ha en åsikt kring men jag vet vilken jag uppskattar.

Till sist, att ge kritik, gärna konstruktiv, är en sak, men att vifta med gult kort och skrika förvanskning (eller manipulation som även det är vanligt förekommande) så fort någon nämner Photoshop kan i bästa fall ses som ett bevis på bristande kunskap i ett verktyg främst framtaget för att vi ska kunna uttrycka oss visuellt. I sämsta fall kan det ses som ett tecken på att vederbörande lever i en villfarelse att det som kommer direkt ur kameran faktiskt representerar verkligheten som vi uppfattar den.

Kusten i Cornwall, bild 2.

Mediets begränsning är dess styrka

Vi har ju ovan både pratat om mediet och vad som är verkligt. En intressant spaning lite som ett parallellt spår blir därför mediets begränsning.

Du känner doften av den daggtunga blomstrande ängen i soldiset om morgonen, ser ljusets skiftningar på mossen samtidigt som älvorna dansar. Kanske känner du smaken av salta havsstänk i ditt ansikte vid islands sydkust eller sommarregnets lena och helande droppar mot din hud ute på en vandring? Samtliga är händelser där hela du fylls av intryck och känslor, du och blir ett med naturen och dess krafter.

När vi tittar på en bild inser vi begränsningarna i mediet foto. Vi inser hur begränsande en bild faktiskt är i att representera verkligheten för att inte tala om oförmågan att förmedla våra känslor och intryck av verkligheten.

Visst finns det situationer som kan reduceras till enbart en bild, men för att fullt ut uppskatta betydelsen av händelser som ovan så finns det bara en lösning, att vara närvarande i nuet, när (där) det händer.

Vi kan förvisso med vissa grundläggande kunskaper få våra bilder att förmedla känslor, vi kan påverka hur våra bilder uppfattas och kan exempelvis förmedla en känsla av lugn med låg kontrast eller med horisontella linjer. Men inget av detta är baserat på de känslor närvaron när bilden togs, det vill säga den verklighet du tog in när du befann dig på platsen där bilden togs.

Men det kan vara värt att nedteckna att om vi å andra sidan betraktar bilden som en inspelning av det visuella ögonblicket så kan ju dokumentet i sig väcka våra sinnen till liv och få oss att minnas och känna oss tillbaka till ögonblicket. Jag brukar hävda att jag med relativ exakthet kan återge ett ögonblick. För att jag var där, inte bara med ögonen utan med alla mina sinnen. Inte nog med det, jag avbildade ögonblicket, både i min själ och genom min kamera och i det hänseendet har kameran och i förlängningen bilden en oerhörd betydelse.

Men för att återkoppla till inledningen och faktiskt dra en slutsats så hjälper mediet, med alla sina begränsningar, mig att se och mina sinnen hjälper mig att forma en bild. En ögonblicksbild av allt det underbara vi ibland har lyxen av att uppleva därute. Jag skulle även vilja dela slutsatsen om att begränsningen endast vilar hos betraktaren, de kommunikativa bristerna i mediet är inte lika uppenbara för kreatören.