Rymdstyrelsens astrofototävling avgjord – här är vinnarbilderna

Rymdstyrelsen fick in över 400 bidrag och i slutänden stod 16 bilder som juryns favoriter varav fem är toppvinnare. I juryn ingickGöran Strand, astrofotograf,Anna Olsson, astrofotograf,Calle Rosenqvist, chefredaktör Kamera Bild,Ronnie Lindberg, Rymdstyrelsen ochMikael Ingemyr, Astronomisk Ungdom.

Juryn tycker det har varit fantastiskt att få ta del av så många vackra bilder på de teman som tävlingen innehöll. Både kvalitet och kreativitet har hållit hög nivå och juryn har imponerats över de bilder de tagit del av.

– Trots att vissa objekt avbildats många, många gånger, har deltagarna hittat nya vägar för att sätta sin personliga prägel på bildinnehållet. Extra roligt har det också varit för oss att se hur man med relativt enkel utrustning kan åstadkomma helt otroliga bilder på avlägsna objekt, bilder som gör att man förundras över allt vackert som går att fånga på bild – men som är svårt att se med blotta ögat, säger Calle Rosenqvist, chefredaktör Kamera Bild, en av tävlingens fem jurymedlemmar.

Vinnarbilderna

Fotograferna har varit aktiva allt från fem månader upp till många år. Det är en väldig bredd i både erfarenhet och objekt. Vissa fotograferar från sin balkong mitt inne i stan med ljusföroreningar som stor utmaning, andra ute i vildmarken.De flesta står många timmar, eller är ibland ute flera dygn, i bitande kyla med temperaturer ner mot -30 grader Celsius. Gemensamt är att de delar passionen för rymden och känslan som både astrofoto och astronomi ger.

Här visas de fem toppvinnarna. Alla 16 bilder går att se digitalt påRymdstyrelsen tävlingssida.

Peter Rosén, Stockholm: Solen

Bilden är tagen från en takterrass på Kungsholmen i Stockholm. Solen börjar komma ut ur sitt minima vilket är en period av låg aktivitet i solens 11-års cykel. Aktiviteten på ytan är fortfarande relativt låg men flera snygga protuberanser syns som eldslågor hela vägen runt kanten. Protuberanser är enorma gas- och plasmamoln som orsakas av solens starka magnetfält. När de kastas ut från solens yta kan de nå tusentals kilometer ut i rymden innan de antingen faller tillbaka på solens yta eller frigör sig och upplöses.

Genom att ändra trycket i teleskopet kan man finjustera våglängden tills man hittar den optimala inställningen som synliggör de finaste detaljerna. Det är tusentals bilder fotograferade i flera sektioner med olika exponeringar som sedan sammanfogas och efterbearbetas.

Kamera: DMK-41AF02 mono-astrokamera. Utrustning: Dubbelstackat Lunt LS60 H-alpha solteleskop som släpper igenom en väldigt smal del av solljusets spektrum, centrerat runt 656 nm och med en bandbredd på endast 0,5 Å.

Zoltan Nagy, Västerås: Nordamerikanebulosan

Nordamerikanebulosan, eller NGC 7000, är en emissionsnebulosa i stjärntecknet Cygnus/Svanen. Den ligger nära stjärnan Deneb som är dess ljusaste stjärna vid svansens svans. Emissionsnebulosor är moln av joniserad gas som lyser med sitt eget ljus. Inuti skapas det mängder med nya stjärnor.

Nebulosa kallas ett flera ljusår stort moln av gas och rymdstoft. Emissionsnebulosor är normalt stora formationer som i huvudsak består av joniserad vätgas. Dessa nebulosor är födelseplatsen för nya stjärnor. Unga stjärnor i emissionsnebulosor exciterar den omkringliggande gasen så att den lyser. Detta gör emissionsnebulosor väldigt lätta att se, oftast har de en rödaktig färg på grund av vätet. Om andra ämnen också existerar kan detta ge upphov till färgsprakande objekt.

Bilden är sammanslagen av följande delexponeringar:Ha:77x5 min,R:18x3.5 min,G:18x3.5 min, B:18x3.5 min,Teleskop: Orion Optics UK AG12, Kamera: ZWO ASI 6200MM-PRO mono, Montering: 10 Micron GM1000 HPS,Total exponeringstid: 9 timmar och 34 minuter.

Teddy Svenneskog, Grebbestad: Stjärnklar grotta

Bilden är tagen vid Munkkyrkan i Grebbestad, Grottan som ligger vid havet är 11-12 meter djup och är en formation som är kvar från istiden. Utanför ser vi Vintergatsbandet. Man räknar med att det finns 200-400 miljarder stjärnor i Vintergatan.

Vintergatsbandet är projektionen av Vintergatans huvudplan på himmelssfären – går att se med blotta ögat på en tillräckligt mörk natthimmel, utan alltför stora ljusföroreningar. Projektionen syns som ett diffust ljust band som sträcker sig över hela himlen, genom bland annat stjärnbilderna Kusken, Svanen, Cassiopeja, Perseus, och med centrum i riktning mot Skytten.

Bilden är en kompositbild och fotografen började fota för cirka ett år sedan.Förgrunden (grottan) består av tre olika bilder som är ihopsatta till en panorama.Kamerainställning: ISO 2500 f4 shutter 1.6". Kamera: Sony A7ii.Objektiv: Sony Ziess 24-70 mm. Himlen består av fem bilder som är fotat med hjälp av en "Startracker" sedan är de stackade på varandra för att minska brus och få fram signalstyrka från vintergatan.Kamerainställning: ISO 640 f2.8 90"x5.Kamera: Sony A7ii fullspektrum modifiering.Objektiv: Tamron 17-29mm. Övrig utrustning: Startracker, Skywatcher Star adventurer.

Linus Gamnis, Karlstad: Supermåne

Supermåne är en nymåne eller fullmåne som inträffar då månen är som närmast eller nära (inom 90 procent av) sitt närmaste avstånd till jorden i en viss bana (perigeum). Kort sagt, jorden, månen och solen är i linje med månen i sin närmaste position till jorden.Supermåne är inte ett begrepp som normalt används inom astronomin. Den term som används är i stället perigeum-syzygy, vilket avser en fullmåne (eller nymåne) som infaller nära perigeum. Detta inträffar med en periodicitet av ungefär fjorton fullmånar.

En full- eller nymåne vid perigeum för med sig något högre tidvatten än vanligt. Skillnaden kan enligt NOAA röra sig om några centimeter. Lokala förhållanden kan förstärka effekten till cirka 15 centimeter.

Bilden är tagen vid Varpnästjärnen några mil utanför Karlstad. Fotografen har varit aktiv med astrofoto sedan början av 2019.Kamera: Sony a7rii. Objektiv: Sony FE 200-600/F5.6-6.3. Inställningar: 248mm, 1/10 sec, F13, ISO 100.Bilden togs den 27:e april klockan 05:28.

Arvid Emtegren, Sundsvall: Hjärtnebulosan

Hjärtnebulosan, eller IC 1805, är en emissionsnebulosa i stjärnbilden Cassiopeja, som ligger på ett avstånd av 7 500 ljusår från jorden. Emissionsnebulosor är moln av joniserad gas som lyser med sitt eget ljus.

Nebulosans fullständiga form är lätt att upptäcka med moderna teleskop men på 1800-talet gick enbart de ljusstarkaste delarna att se. Detta ledde till Hjärtnebulosan först listades som flera olika nebulosor. Nebulosan lyser starkt i röda våglängder på grund av upphettad vätgas. Tittar man uppe till höger i bilden kan du även se den lilla planetariska nebulosan WeBo 1 (PN G135.6+01.0) med sin ovanliga ovala form.

Bildeknisk information:Optik: Celestron RASA 8", 400 mm f/2. Montering: Sky-Watcher EQ6-R.Kamera: ZWO ASI1600MM Pro.Exponering:60x180 s Hα,88x180 s SII,65x180 s OIII,totalt 10,7 timmar.

Bilden är fotograferad genom tre olika smalbandiga filter som släpper igenom ljus från joniserat väte (Hα), syre (OIII) respektive svavel (SII). Dessa är sedan i bildbehandlingen mappade till rött (SIII), grönt (Hα) och blått (OIII) enligt den så kallade Hubblepaletten. Fotograferad i Sundsvall under tre kalla januarinätter 2021 (17:e, 18:e och 26:e januari). Under den kallaste natten sjönk temperaturen ner mot -22°C.

De fem "toppvinnarna" som juryn valt visas även runt om i landet:Kiruna, i samarbete med Kiruna stad,Umeå, i samarbete med Curiosum, Luleå, i samarbete med Teknikens hus, Borlänge, i samarbete med 2047 science center,Skövde, i samarbete med Balthazar,Borås, i samarbete med Navet samt Lund i samarbete med Vattenhallen.

Utställningarna är gratis och alla är varmt välkomna!Man når även alla bilder digitalt påRymdstyrelsen tävlingssida.Ytterligare inspiration kring rymden och fotografering hittar du under vår sida för rymdfoto, kamerabild.se/rymdfoto.