Blogg: Hel kamera är viktigare än hel kropp

En hel kamera – check.

Pulserande smärta som strålar ut i kroppen – check.

Svullnad och en vacker rödlila färg som sprider sig under huden – check.

Vad är det som gör att vettet åker ut ur knoppen när det verkligen gäller? I helgen var jag på reportagejobb i Idre. Actionfoto - speedskiing och balla trick i snöparken. Idel häftiga grejer. Stämningen var god, deltagarna glatt intresserade och kursledarna engagerade. Ibland skymtade man dessutom en blå himmel genom molnen. Jag gjorde mitt yttersta för att hänga med slalomåkarna (jag kan bara åka utför på bräda) och när jag tappade dem ur sikte försökte jag hitta rätt bland utfarterna. På Idre resonerar man nämligen på Stockholmsvis. Skyltar är för mesar och inget man vill syssla med. Skidåkaren som är där för första gången får hålla tummarna för att hon hittar rätt.

Vilket jag inte kunde göra. För det tog inte lång tid innan jag tappade balansen. På väg att slå mig i backen med kameran på ryggen tog den mest primitiva av alla instinkter över. Skydda kameran. Åt skogen med handleder, kotor och ben. Handen sköt ut, och tummen kördes med kraft rakt ner i den hårdpackade snön. Samtidigt som den knäcktes ut i en galen vinkel lyckades jag vrida ryggen så att kameran inte skulle stöta i marken. Troligtvis såg jag fantastiskt rolig ut, men kameran klarade sig faktiskt utan en skråma. Efter några timmar hade tummen antagit en form som skulle ha fått ett päron att rodna av avundsjuka. Resten av dagen ägnades åt att låtsas som att tummen var i tipp topp och inte alls gjorde ont. Det gick sådär.

Vännerna utan kamera skakar oförstående på huvudet när de dragit historien ur mig. Fotograferna däremot nickar med ett jag-hade-gjort-exakt-likadant-leende. Själv är jag mest förvånad. Kameran framför kroppen alltså.