Domarpresentation

Grand Prix 1: Med en räv bakom gardinen

Resultatet var som klappat och klart när dramatiken tog vid i den första omgången av Grand Prix. Domaren Emilia Bergmark-Jiménez ställdes inför ett tufft dilemma när guldbilden skulle koras.

Publicerad

Se plats 1-10 i den första omgången här.

Emilia Bergmark-Jiménez. Foto: Elin Parmhed

De fanns där, redan från början – de två bilderna fångade domarens ögon direkt och höll sig kvar ända in i slutet. När det så sakteliga uppdagades att samma fotograf stod som avsändare till båda bilderna blev det smått dramatiskt. Ett stort "åh, neeeeeej" ekade ut över det öppna kontorslandskapet på förlaget med en hel del förvånade miner som resultat.

–  Nu blir det ju helt annorlunda, utbrister Emilia Bergmark-Jiménez, första domare ut för i år. Vilken ska jag välja? frågar hon sedan retoriskt. Räven kan jag ju inte välja bort och inte bilden på barnen heller.

Fram tills dess hade urvalsprocessen passerat utan missöden. Men enligt reglerna kan samma fotograf inte få poäng för mer än en bild per omgång.

–  Vad heter fotografen? Jag vill ha en print på räven. Nej, räven måste det bli, det ÄR min guldbild.

Urvalet i stort kännetecknas av intima bilder där en närhet och ett förtroende mellan fotograf och den som fotograferats finns. Möten mellan människor. Varför blev det så tror du?

–  Jag är omgiven av så mycket bild och jobbar med så mycket bild att de som går igenom talar till maggropen, att jag känner att jag omedelbart kan identifiera mig med fotografen och den fotograferade. Jag är svag för romantik och nostalgi, men det får inte bli för mycket – då blir det som att äta socker, man mår till slut lite illa.

–  Jag kan bli så förvånad över bilder som oavsett vem som tagit dem eller vem som tittar på dem, går hem. Som går igenom alla lager och når fram.

Under bedömningens gång uppstår det en diskussion kring nästan varje bild. Som när en tydligt arrangerad bild kommer upp.

–  Såna här bilder gillar jag inte, säger Emilia. Jag är inte lika intresserad av det arrangerade, konstaterar hon. Porträtt kan vara lika arrangerade, men när det blir för tydligt förlorar de känslan.

Flera av bilderna i Emilias urval är porträtt, vilket i alla år varit mer eller mindre gångbart i Grand Prix.

–  Ett bra porträtt kan man verkligen fastna för snabbt. Några av bilderna i mitt urval liknar varandra, men de var helt enkelt bäst.

–  Sen finns det bilder som är fina porträtt på personen, men som kanske inte står sig. Men som man kan bli glad av för att det är en fin bild för den personen. Jag gillar bilder som är familjära och det är fint när man upplever att det finns en intimitet eller spontanitet i bilden så att man känner att man kommer nära.

Vad tycker du generellt om de inskickade bilderna?

–  Mycket känns specifikt och seriöst, tycker jag. Det är någon som gjort upp ett möte med någon för att fotografera. Det känns riktat. Många är också duktiga på att redigera och det är en stor skillnad mot för bara fyra år sedan.

Emilia har med sig sina två assistentpraktikanter Kajsa Smoliansky och Sylvia Phothisai som pluggar foto på gymnasienivå. De bidrar också till diskussionerna.

–  En del kan jag tycka är bättre på att redigera än att fotografera, inflikar Kajsa.

–  Folk verkar vara tekniskt kunniga, men en del saknar lite det estetiska, tycker Sylvia.

–  Man behöver kanske inte alltid göra det så perfekt, säger Emilia fundersamt.

Bland vinnarna är överhängande delen fotografer killar.

–  Jag vill uppmana fler tjejer att bara ösa in bilder, säger hon.