200mm-blicken

Det är deras våta dröm att bli publicerad i National Geographic. Och drömmen om att få ha sin egen bild på omslaget är ännu våtare. Det är den yttersta drömmen för vilken de är beredda att offra allt. Det är så ultimat det kan bli, till och med bättre än att få gratis kamerautrustning för resten av livet. Vi pratar ultimat i ordets rätta bemärkelse.

Och visst, varför inte? Vi har alla våra drömmar. Att bli publicerad i National Geographic är dock svårt. Man måste vara en erfaren och redan välpublicerad fotograf. Och sedan ska det ju vara text till bilderna. Följaktligen är det ideala att kunna balansera kameran i ena handen, en penna i den andra, och ett block att skriva på i knät – allt medan man tar fantastiska bilder av vad som ofta är rörliga objekt. Och om detta inte är svårt nog blir det värre ...

Har dessa aspirerande fotografer verkligen funderat på vad det egentligen innebär att skriva för National Geographic? Alla de där bilderna på ovanliga djur eller okända stamfolk eller spektakulära landskap befinner sig allt som oftast lååångt hemifrån. Visst, vissa skulle säga att det inte spelar någon roll att man är på andra sidan jorden. I slutändan är det ju precis som hemma, fast annorlunda.

Och annorlunda är det. Försök att fråga den där djungelstammen om toalettpapper, ett ord som antagligen inte finns i deras vokabulär. Se vad som händer när du tillagar en kryddig lunch samtidigt som du hoppas att sällsynta djur ska dyka upp fast halva djungeln luktar curry eller vitlök eller sambal oelek. Försök att bota dina nya besynnerliga eksem medan du tillbringar ytterligare sex veckor i den djungel som är anledningen till att du har drabbats av dem från början. Se hur utmanande det kan vara att behålla lugnet medan den där riktigt elaka sabeltandande giftormen sakta närmar sig dig och din kamera. Ta nu och kombinera allt detta. Och glöm inte att ta bra bilder. Med ett rent objektiv.

som om inte detta skulle räcka, kan man ju tillägga att den person som tenderar att bli irriterad av att vara hungrig eller trött kommer att vara myyycket irriterad medan han eller hon försöker uppnå den ultimata drömmen att bli publicerad i National Geographic. Och illaluktande. Att tålmodigt hänga i vildmarken under några veckor – eller till och med månader – gör inte precis att man doftar fräscht som en sommarmorgon.

När man funderar på dessa faktorer undrar man hur drömlikt det egentligen är att jobba för National Geographic. Men visst, man får ju se nya miljöer. Vem annars kan få uppleva de okända djupa bergskogarna i Rukkalyoo? (Om du inte kan hitta detta ställe på kartan är det för att det är riktigt, riktigt okänt.)

Den glada nyheten i allt detta är dock att man inte måste spendera sex månader i en fuktig djungel full av inavlade babianer. Man kan faktiskt finna ställen närmare hemma som kan vara nog så annorlunda, till exempel någon bortglömd landsort full av inavlad lokalbefolkning. Detta är också material för en del udda foton samt en ovanlig artikel.

Och hur ser man förresten egentligen ut när man väl kliver ut ur vildmarken efter för lite sömn, för lite mat (som man ändå fick diarré av), för mycket kliande eksem, och att konstant behövt vifta bort insekter stora och bullriga som F-15 jetplan? (Om storyn är gjord på ett hangarfartyg var dessa insekter faktiskt riktiga F-15.) Tja, man kanske inte har tusenmilablicken som är vanlig bland uttröttade soldater som har upplevt för mycket stress och för lite sömn under en längre tid. Men, efter att ha stirrat i ett 200mm objektiv under flera veckor månader kommer man definitivt att ha 200mm-blicken.

Att ta bild på en fotograf i detta tillstånd kan ju givetvis vara intressant. Sedan kan man ju undra om detta räcker hela vägen för att bli publicerad i National Geographic.