Blogg: Babyn som fastnade i hårddisken

Tjocka rökpelare stiger mot himlen. Det brinner 50 meter framför mig. Det är ingen vinterbrasa. Det liknar mer en amerikansk film. Men det här är ingen film. Det är downtown Nairobi.

Jag har min kamera på redaktionen, så min kompakt får duga som vapen när jag rusar mot lågorna och tar så många bilder jag kan innan jag tvingas tillbaka. Folk på andra våningen skriker. De kommer att dö, men det vet ingen just då.

Rusar tillbaka till redaktionen när jag inser att den 15 våningar höga byggnaden kanske inte står kvar när natten har passerat. Min kamera är på fjärde våningen. Byggnaden är evakuerad och jag tänker att den här branden kommer att sluka hela staden.

Några minuter senare har jag rusat upp genom trapporna och hämtat fotoprylar och fastnar i ett rökmoln på gatan. Jag vet inte var jag är. Mina skosulor smälter av hettan. Binder en t-shirt framför ansiktet. Det hjälper inte.

Kommer jag att dö, undrar jag?

I situationer som dessa används kameran som en sköld. När man fruktar för sitt eget liv. Det kanske är sant. Men det tänker jag inte på då. När jag ser en kvinna hålla ut sitt barn genom fönstret på tredje våningen.

Jag tänker inte överhuvutaget.

Utan fotograferar frenetiskt. Jag kan inte rädda varken barnet eller kvinnan. Men när jag senare tittar på bilderna har 40 människor har mist livet.

Jag börjar gråta när jag kommer till bild _DSC8658.jpg.

För barnet utanför fönstret existerar inte i verkligheten längre. Utan bara på en bild som aldrig kommer att användas utan ligga i datorn som en påminnelse om att livet inte är något självklart.