Bör fotografer skriva på kontrakt vid konsertfotografering?

YRKESFOTOGRAFERNA HÅLLS DÄREMOT i stramare tyglar. Ett försök att styra publiceringen av bilder görs via fotokontrakten.

Jag har skrivit på exakt tre kontrakt under mina år som konsertfotograf. Det första överrumplades jag till alldeles i början av karriären och det andra och tredje skrev jag under eftersom jag kunde ställa upp på villkoren som stipulerades.

Antalet kontrakt jag tackat nej till genom åren är betydligt fler. Skivbolagen i Sverige vet mycket väl att det skälls över kontrakten och ber om ursäkt varje gång de måste be om en underskrift. Villkoren fotografen förväntas acceptera är allt från att inte använda bilderna i produktion av så kallat merchandise till att lova att bilderna ska publiceras i ett visst media, i viss storlek och på viss placering.

För att ge två exempel. En rockgrupp krävde att fotografen lovade att inte sälja bilderna till någon i hela Andromedagalaxen. Ett annat band krävde rättigheterna till bildfilen sekunden fotografen fyrade av kameran.

HUR GÖR då fotograferna när de presenteras ett kontrakt? I det första exemplet, att fotografen inte skulle sälja bilder till vare sig jordbor eller rymdgubbar, var skrivbolaget förberedda på protesterna och gjorde helt enkelt ett undantag för de större tidningarna. Enkel logik går inte att argumentera emot; finns det inga fotografer som plåtar kommer det heller inte in några bilder i tidningarna. Inga bilder ger ett mindre utrymme och mindre utrymme ger mindre publicitet.

I andra exemplet var Scanpix representant den första att vända på klacken och gå. Företagets enkla policy är att aldrig skriva på ett kontrakt. Punkt. Aftonbladets fotograf ringde till bildredaktören och frågade hur tidningen ställde sig till kontraktet. Efter att ha fått bekräftat att alla stora aktörer skulle bojkotta konserten bestämde sig Aftonbladet sig för att göra detsamma. Dagen efter förstärkte tidningarna sin protest genom att förklara varför de inte visade bilder från konserten.

I de flesta sammanhang finns det också fotografer som skriver på kontrakt, oavsett villkor. En fotograf som kollat upp det juridisk hållbara i kontrakten har slagit fast att villkoren är ogiltiga i Sverige och gör som han brukar med bilderna. En annan frilansfotograf använder bilderna enbart för privat bruk och tycker inte att ett kontrakt hit eller dit spelar någon roll. Ytterligare andra känner att de inte kan säga emot skivbolagen som onekligen har stor makt.

VAD ÄR OKAY och inte okay? Bör fotograferna ta en gemensam ståndpunkt mot kontrakten, eller spelar det inte så stor roll? Personligen är jag emot kontrakt. Jag tycker inte om att någon kräver rätten att äga mina bilder för att jag får äran att fotografera dem. Däremot kan jag i viss mån förstå varför skivbolagen vill reglera publiceringen av bilderna.

Det jag inte vill acceptera är friheterna skivbolagen - ofta med management i USA - försöker ta sig. Att kräva av en fotograf, i egenskap som representant för en tidning, att han eller hon ska garantera att en bild blir publicerad på första sidan av tidningen är givetvis oacceptablet. Att kräva att fotografen ger upp bildrättigheterna sekunden bildinformationen skrivs in på minneskortet är lika otänkbart.

Men. Måhända är jag kontroversiell i mitt påstående, men jag anser att antalet kontrakt håller på att minska. För bara ett år sedan valde jag bort ett antal konserter då de krävde att jag skulle skriva under oacceptabla villkor. I år har jag inte ens hört talas om kontrakt på de spelningar jag fotograferat.

SKA MAN DRA slutsatsen att de ofta förekommande bojkotterna har börjat ge resultat? Har lilla Sverige lyckats hävda sin åsikt? I den bästa av världar tillåts artisterna sköta sitt jobb och fotograferna sitt. Utan orimliga kontrakt om fjärran planeter.