D3 ger kamerafeber

Jag var tjugo bast och urfattig, men letade ändå med självdestruktiv febrighet efter en kamerahandlare som skulle kunna ge mig ett hållbart argument att den kameran var precis vad jag behövde trots min vid tidpunkten ganska svåra finansiella situation. Det hände aldrig, tack och lov. Jag sansade mig så småningom och valde istället en enklare begagnad FM.

Nästan trettio år senare sitter jag här med en annan proffskamera från Nikon med en trea i namnet. Den är så ny att den knappt finns, men den känns ändå på något sätt redan legendarisk, hajpad bortom sans och vett i otaliga nätdiskussioner. Om jag varit tjugo och urfattig idag så skulle den här ha varit vad jag suktade efter. Den är skön, den är snygg och att döma av de drygt tvåhundra bilder jag tagit hittills är bildkvaliteten outstanding vid samtliga ISO-tal. Sökaren är så stor och tydlig att jag för första gången sedan 2001, då jag började fotografera digitalt med en Nikon D1x, återfått hoppet om att kunna fokusera manuellt mot mattskivan.

Första intrycket? Det här är på alla sätt en läcker maskin. Så läcker att jag nästan skäms för att skriva om den när jag tänker på alla fattiga, fotointresserade tjugoåringar runt om i landet.

För allas vår skull lägger jag inte upp denna första testbild i fullformat, och jag visar inga detaljer i hundra procents förstoring. Ni får tro mig på mitt ord när jag säger att bruset syns tydligt och klart när man zoomar in. Kanske bara inte lika tydligt som på... i stort sett alla andra kameror.

Imorgon börjar hårdtestandet av Nikon D3. På alla ISO.