Krönika

Elin Kero: När inspirationen är på noll

Det känns som att alla mina krönikor handlar om det här, men oh vad viktigt det är att stanna upp och känna efter. Inte pressa sig vidare om det är någonting inom en som stretar emot.

Publicerad

När inspirationen blomstrar kan jag fotografera från soluppgång till solnedgång och idéerna, känslan och energin tycks aldrig ta slut. Men så poff en morgon vaknar jag upp som en klubbad. Noll energi och orkar inte tänka – än mindre agera. Och så är det förstås. Man kan inte vara kreativ jämt och man kan inte alltid ha ett flow, men varför känner man sig så himla dålig när inspirationen och orken inte finns där? Varför jämför man sig med andra som är mitt inne i sina flow, när man själv inte är det. Varför tittar man ut genom fönstret och tänker att »wow den där solnedgången. Varför tar jag inte tillvara på den?« – när det är minst lika viktigt för inspirationen att man återhämtar sig och ligger i soffan de dagar man verkligen behöver det?

Det har varit väldigt mycket »jag borde ta tillvara«-känslor för mig den här sommaren. Trots att jag vet att min inspirationscykel när det gäller foto i princip ser likadan ut från år till år. Man kan se det på mina hårddiskar när man bläddrar bland bilderna. Jag sorterar nämligen månad för månad och när man kikar i vissa månadsmappar så är det alltid färre bilder – oavsett om året var 2015 eller 2020. Jag börjar alltid året på topp. Nyårspeppen aka starta-om-på-nytt-peppen får det att blixtra och jag blir alltid lika förvånad att jag vill fota så mycket i januari när dagarna är som mörkast. Peppen kan hålla i sig i februari, men sedan dalar den och försvinner helt i mars och april. Stendött. Inte så konstigt kanske, eftersom det är den tråkigaste årstiden på året. Naturen är ful och våren tycks aldrig komma. Sen kommer flowet igen lagom till häggen och syrenen blommar. Jag är ute varje kväll och fotar självporträtt intryckt i någon av alla blommande buskar. Klipper av några grenar och tar med mig hem, så att jag kan ha dem i en vas bredvid mig och känna doften medan jag redigerar.

Men sedan kommer bakslaget igen. Alltid i juli månad och jag förstår aldrig varför. Det är full sommar och både världen och vädret är som allra, allra vackrast. Jag orkar knappt gå ut för att jag … bara inte pallar. Jag orkar än mindre ta upp kameran. De gånger jag tvingar mig ut så står jag bara och tittar. Istället för att klicka av bilder som en galning för att det är så vackert överallt, så tar jag en bild och känner att … det får vara bra så.

När inspirationen blomstrar kan jag fotografera från soluppgång till solnedgång och idéerna, känslan och energin tycks aldrig ta slut. Men så poff en morgon vaknar jag upp som en klubbad. Noll energi och orkar inte tänka – än mindre agera. Och så är det förstås. Man kan inte vara kreativ jämt och man kan inte alltid ha ett flow, men varför känner man sig så himla dålig när inspirationen och orken inte finns där? Varför jämför man sig med andra som är mitt inne i sina flow, när man själv inte är det. Varför tittar man ut genom fönstret och tänker att »wow den där solnedgången. Varför tar jag inte tillvara på den?« – när det är minst lika viktigt för inspirationen att man återhämtar sig och ligger i soffan de dagar man verkligen behöver det?

Det har varit väldigt mycket »jag borde ta tillvara«-känslor för mig den här sommaren. Trots att jag vet att min inspirationscykel när det gäller foto i princip ser likadan ut från år till år. Man kan se det på mina hårddiskar när man bläddrar bland bilderna. Jag sorterar nämligen månad för månad och när man kikar i vissa månadsmappar så är det alltid färre bilder – oavsett om året var 2015 eller 2020. Jag börjar alltid året på topp. Nyårspeppen aka starta-om-på-nytt-peppen får det att blixtra och jag blir alltid lika förvånad att jag vill fota så mycket i januari när dagarna är som mörkast. Peppen kan hålla i sig i februari, men sedan dalar den och försvinner helt i mars och april. Stendött. Inte så konstigt kanske, eftersom det är den tråkigaste årstiden på året. Naturen är ful och våren tycks aldrig komma. Sen kommer flowet igen lagom till häggen och syrenen blommar. Jag är ute varje kväll och fotar självporträtt intryckt i någon av alla blommande buskar. Klipper av några grenar och tar med mig hem, så att jag kan ha dem i en vas bredvid mig och känna doften medan jag redigerar.

Men sedan kommer bakslaget igen. Alltid i juli månad och jag förstår aldrig varför. Det är full sommar och både världen och vädret är som allra, allra vackrast. Jag orkar knappt gå ut för att jag … bara inte pallar. Jag orkar än mindre ta upp kameran. De gånger jag tvingar mig ut så står jag bara och tittar. Istället för att klicka av bilder som en galning för att det är så vackert överallt, så tar jag en bild och känner att … det får vara bra så.

Om jag tänker efter ordentligt så förstår jag visst varför det alltid blir så här varje år i juli. För kör man slut på sig själv genom att jaga syrénbuskar och morgondimma hela maj och juni, så behöver man vila sen. Inget flow utan vila. Jag kör mina arbetsveckor efter den modellen också. Måndag till fredag och sedan helg? Nopp. Det blir mer måndag-tisdag: Fullt ös medvetslös. Onsdag-torsdag: Vila. Fredag-Lördag: Inspiration overlooooaaaad! Söndag: Manglad. Och sen börjar det om igen.

Om jag ska vara ärlig så tror jag att det är det som gör att jag orkar. Med alla mina övriga kreativa hobbys så är intresset maxat i någon månad – sedan kan det gå år tills jag gör det nästa gång. Måleri byts ut mot sömnad, som byts ut mot inredning, som sedan blir webbdesign. Men med foto är det annorlunda. Jag har hållit på i 12 år nu. Inte lika mycket varje månad, men likväl varje månad. Det här är ovanligt för mig. Men jag låter fotoinspirationen få bölja fritt som den vill. För att jag litar på att lusten och orken kommer tillbaka. (Enligt min foto-cykel bör jag vara back on track i september, hehe).

Det känns som att alla mina krönikor handlar om det här, men oh vad viktigt det är att stanna upp och känna efter. Inte pressa sig vidare om det är någonting inom en som stretar emot. Det gör ju det av en anledning.

Kreativitet och inspiration kommer och går och det är högst naturligt.

Detta är en PLUS-artikel. Som plusmedlem får du:

  • Omedelbar & obegränsad tillgång till denna och alla artiklar
  • Fördjupande reportage, fotoskolor, guider & mycket mer
  • Inbjudningar till VIP-event
  • Exklusiva erbjudanden från våra samarbetspartners

Prenumerera

Välj period och betalning. Köp med engångsköp eller välj en prenumeration så debiteras du inför varje ny period. Avsluta när du vill.

Ett år för bara 449 kr

Prenumerera

Engångsbetalning: Betala snabbt och enkelt för direkt tillgång till denna artikel