En billig utmanare

Olympus har bäddat för sig genom sin proffsmodell E1 som var den första kameran i det nya systemet "fourthirds" som till skillnad från konkurrenterna inte bygger på småbildsformatet. Det är ett decennium sedan som Olympus slutade tillverka systemkameror så de har kunnat utveckla de nya kamerorna utan att vara låsta till småbildsstandarden.

4:3-systemet (fourthirds) är utvecklat i samarbete mellan Olympus, Panasonic, Kodak, Sanyo, Sigma och Fujifilm. En av grundtankarna bakom är att objektivfattningen och sensorstorleken ska vara gemensam. Att utveckla ett nytt system utan ett stort utbud av objektiv vore dödsdömt och redan idag tillverkas objektiv till systemet av Sigma och Tamron förutom Olympus. Panasonic kommer också snart med produkter.

Systemet är i grunden konfigurerat för digitalfoto och en sensor på 17 x 13 millimeter, som ger en avbildningsfaktor på två gånger i förhållande till småbildsformatet. Ett objektiv på 25 millimeter ger alltså motsvarande utsnitt för ett 50-millimeters objektiv i småbildsformatet.

Billigaste systemkameran

De starka signalerna från stora pixlar ger också ett större dynamiskt omfång. Det talas tyvärr väldigt lite om det och tillverkarna anger inga mått på dynamiskt omfång. Vad är då dynamiskt omfång? Jo, det är förmågan att återge både ljusa och mörka detaljer i en bild. Till skillnad från brus är det dynamiska omfånget svårare att förbättra på elektronisk väg. Olympus E-300 har prissatts aggressivt mot konkurrenterna och är i dag den billigaste digitala systemkameran på marknaden. I detta test har jag valt att testa kameran mot Canon Eos 20D som visserligen kostar nästan dubbelt så mycket men vars innanmäte i form av sensor och elektronik antagligen kommer att återfinnas i uppföljaren till Canon Eos 300D som är närmare i pris till Olympus E-300.

Att sätta in en sensor på 8 miljoner pixel är uppenbart en marknadsmässig bedömning - pixlar säljer.Förutom antalet pixlar och priset så är kameras utseende något som lockar till köp. Olympus har ett kantigt utseende och är byggd i två olika typer av metall. Större delen av kameran är gjord i ett gjutjärnsliknande material medan delar av toppkåpan och fronten är i en slätare metall. Handgreppet är täckt av kraftigt och mjukt gummi som gör att kameran inte glider ur handen. För att ge ännu bättre grepp finns en klack på handgreppet som jag tycker känns mycket obekväm vid en längre tids fotograferande.

Till skillnad från andra kameror finns inget uppstickande prisma och överdelen är därför slät. Olympus har använt ett porro-prisma som är en teknik som används i kikare. Spegeln leder ljuset från objektivet åt sidan i stället för uppåt. Spegeln fälls därför åt sidan vid exponering.

Maskulint intryck

Kameran ger ett robust intryck för både öga och hand, vilket jag tror attraherar många män. Olympus E-300 saknar mjuka former och eleganta linjer och är oproportionerlig i sin form till skillnad från Canon Eos 300D som upplevs som den formmässiga motsatsen till E-300. Jag vill säga att E-300 är väldigt maskulin.

Det robusta intrycket ger en känsla av tillförlitlighet och det känns som man får mycket för pengarna. Givetvis är detta medvetet och ett sätt att konkurrera med en kamera som Canon Eos 300D som känns väldigt plastig i jämförelse. Hos Canon får du betala 5000 extra för att få ett kamerahus i metall. Även jämfört med Nikon D70 känns E-300 rejälare och då har ändå D70 lockat många med sin robusta känsla.

Designmässigt följer E-300 stilen i tidigare kameror som proffs-modellen E-1 och spegelreflex-kamerorna E-10 och E-20. Att E-300 skrämmer bort en del kunder är säkert medvetet i strävan att ge mest metall för pengarna.

Många kommer att köpa ett vertikalgrepp till sin E-300 som gör kameran väldigt stor. Konstruktionen liknar Canons grepp med en lucka med plats för två batterier. Precis som i Canons fall ger inte de dubbla batterierna kameran bättre prestanda förutom längre tid mellan batteribytena. Vertikalgreppet gör onekligen att kameran ser fet och proffsig ut.

Tyvärr är vertikalgreppet inte alls lika robust som kameran och känns billigt. Själva greppet är riktigt stort men materialet är en tunn slät plast som känns bräcklig och ger ett halt grepp.

Minolta D7D ger en betydligt större sökarbild jämfört med konkurrenterna från Nikon och Canon. Med Olympus nykonstruerade sökare hade jag hoppats på en större sökarbild. Jämfört med Canon Eos 20D är sökarbilden ungefär lika stor på höjden men mindre på längden. Sökarens totala bildyta är alltså minst i klassen. I sökarens kant finns all information samlad. Där syns tid, bländare, exponeringsmetod, mät-metod, batterikraft samt symboler för manuell vitbalans, skärpa, blixt och exponeringslås. I stället för en analog exponeringsskala anges exponeringsavvikelser i siffror med plus eller minus framför. En skala hade varit mer överskådligt. Sökarens placering gör att man kan ha näsan vid sidan av kameran och slipper trycka den mot bildskärmen som då lätt blir kladdig.

Fler AF-punkter önskas

Olympus E-300 har 3 valbara autofokuspunkter vilket är färre än konkurrenterna. Nikon D70 har 5 liksom Eos 300D. Nyare kameror som Canon Eos 20D har 9 och Pentax *ist DS har hela 11.

Fler punkter utspridda i bilden gör att det är lättare att hitta en fokuspunkt som passar motivets komposition utan att behöva rikta om kameran mellan skärpeinställning och exponering. Med en knapp vid högra tummen aktiveras valet av fokuspunkt och med inmatningsratten väljs sedan punkt. Den valda punkten visas med en ilsket röd diod. Alltid när avtryckaren trycks ner halvvägs lyser dioden upp för att påminna om vilken fokuspunkt som är vald. Jag irriteras av den stora dioden och det känns inte heller modernt utan mer som en konstruktion från tidigt 1980-tal.

Knappen för val av fokuspunkt sitter på höger sida om ens högra tumme. Till vänster om tummen finns knappen som fäller upp blixten. Med sin placering är knappen snabbt tillgänglig men det är också lätt att oavsiktligt fälla upp blixten, särskilt som knappen sticker ut så långt. Blixten fälls upp snabbt och når en bra bit över objektivet, vilket minskar risken för röda ögon och att objektivet skuggar motivet. Med objektivet 14-45/3,5-5,6 som ofta säljs tillsammans med kameran skuggar nästan aldrig blixten om man tar av motljusskyddet. Att ett motljusskydd följer med till ett så här pass billigt objektiv är ovanligt och ett sympatiskt drag från Olympus.

Till kameran finns också en smidig blixt att köpa som heter FL-36. Blixten rymmer bara två AA-batterier och kan därför göras liten. Precis som det ska vara så går det att vrida blixthuvudet både uppåt och i sidled så att det går lätt att utnyttja vita ytor att reflektera blixten i för att få ett mjukare ljus.

Jag har bara en invändning mot blixten och det är att dess kortaste brinntid är för lång. En blixt reglerar sin styrka genom att variera hur länge den lyser - brinntiden. Det innebär att det är svårt att gå nära med den här blixten utan att motivet blir överexponerat. För att undvika överexponering krävs att en mindre bländare används, men kamerans programautomatik tar inte hänsyn till detta.

Det är särskilt när man vill blanda blixt med det befintliga ljuset genom att använda en längre slutartid med "slow"-läget som problemet uppstår. Då väljer programautomatiken en stor bländare för att inte få för lång tid. Vid vanlig programautomatik väljer kameran en liten bländare för stort skärpedjup och då minskar risken för överexponering.

Inbyggd städhjälp

Vi som har fotograferat en tid med en digital systemkamera har lärt oss att kamerans sensor snabbt får en mängd dammpartiklar på sig som syns som mörka fläckar. Egentligen sitter inte fläckarna på själva sensorn utan på ett filter framför sensor som motverkar moarémönster. Vid mindre bländare blir skärpedjupet större och då syns fläckarna tydligare.

Olympus är ensamma på marknaden med att ha en funktion som tar bort partiklarna. När kameran startas vibrerar sensorn och filtret för att skaka av sig partiklarna som i stället fastna på en slags tejp. För att detta ska fungera effektivt ska kameran hållas upprätt. Hur effektiv den här funktionen verkligen är, är svårt att testa men jag antar att det åtminstone är bättre än att inte ha funktionen alls.

Objektivet som säljs ihop med Olympus E-300, en 14-45/3,5-5,6 som motsvarar 28-90 på småbild, är en riktigt trevlig bekantskap. I jämförelse med Canons motsvarande objektiv, EF 18-55/3,5-5,6, så är Olympus objektiv betydligt bättre både optiskt och mekaniskt. Objektivet känns inte alls lika rangligt och betydligt mer påkostat. Zoomratten är gummerad och går mjukt liksom fokuseringsringen. Fokuseringen är inte mekaniskt kopplad till linselementen utan ringen styr fokuseringsmotorn. Även om fokuseringen går mjukt är känslan konstig eftersom det krävs en stor vridning för en liten ändring av fokus. En annan utväxling skulle göra fokuseringen snabbare och mer naturlig.

Till E-300 finns också en 40-150/3,5-4,5-telezoom i samma serie som 14-45:an. Känslan i zoomning och fokusering är densamma. Motljusskydd medföljer. Jag har inte testat objektivets optiska prestanda då Olympus meddelade att det fanns fel på det objektivet jag fick låna.

Bra optik men mycket brus

I lådan med godsaker som kom från Olympus fanns också ett av deras proffsobjektiv - ett 11-22/2,8-3,5. Det är ett riktigt trevligt objektiv som jag föll pladask för. Objektivet är i metall till skillnad från 14-45:an och 40-150:an och betydligt tyngre. Förutom fin skärpa och rejäl konstruktion har objektivet en låg distorsion vilket gör att linjer blir rakare än med många andra objektiv. Utsnittet och ljusstyrkan motsvarar mitt 16-35/2,8 som jag har till min Canon Eos 1D Mark II. Men objektivet är både mindre och billigare; det kostar runt 8 500 vilket är ett bra pris för ett professionellt objektiv. Nu har jag beskrivit kamerahusets konstruktion och tillbehören. Så hur blir bilderna då?

Ofta sparar man det bästa till sist, i detta fall blir det tvärtom .Olympus E-300 lider av att den har mindre pixlar (fler på en mindre yta) än sina konkurrenter. Brusnivån är hög, mycket högre än hos Canon Eos 20D. Tyvärr börjar bruset bli störande redan vid ISO 400. Att bruset är ett stort problem tycks Olympus vara medvetna om och har därför spärrat kameran så att maximalt ISO-värde är 400. För att ställa in ISO 800 eller 1 600 krävs att man går in i menyerna och ställer in "ISO boost". Man vill alltså förhindra folk från att ställa in höga ISO-tal som ger fula bilder. Semesterfotografen som tidigare körde dia med ISO 100 behöver inte alltid de högre ISO-lägena och kan överse med denna brist hos E-300. Men tyvärr är detta inte allt.

Överdriven kontrast

Som jag nämnt tidigare ger små pixlar sämre dynamiskt omfång. På E-300 är detta märkbart. Ofta blir himlen utfrätt eller skuggorna helsvarta. Detta är vanligt på kompaktkameror som har mycket små sensorer men jag har aldrig sett en digital systemkamera som så tydligt lider av bristande dynamiskt omfång. Det är möjligt att det dynamiska omfånget egentligen är något bättre än vad som syns på bilderna, men Olympus tycks ha medvetet begränsat omfånget i bilderna genom att kapa skuggdetaljer. Detta är ett sätt att dölja brus då brus syns tydligast i mörka områden.

Bilder med litet dynamiskt omfång blir mer kontrastrika, men bilderna från E-300 mer kontrastrika än vad bara ett dåligt dynamiskt omfång borde för resultat. Färgerna är också ofta onaturligt kraftiga, särskilt i Adobe RGB. En anledning till detta är att "imponator"-effekten blir större.

En omfångsrik bild kräver manuell justering i ett bildbehandlingsprogram för att se bra ut på skärm medan bilderna från E-300 ger kraftiga färger och kontraster direkt på skärm. Det kan vara en idé att ställa mer färgmättnaden i kamerans meny. Kamerans egen skärm visar ännu högre kontrast än den verkliga bilden.

Jag hoppas att Olympus inser att de tagit i överkant och justerar dessa parametrar i kamerans processning av bilderna.

Exponeringsmätningen är också en detalj som Olympus måste förbättra. Jag har testat två exemplar och båda uppvisar stora problem med underexponering. E-300 tar ofta för stor hänsyn till ljusa detaljer i bilderna vilket medför kraftig underexponering. Antagligen har konstruktörerna varit rädda för utfrätta detaljer men överkompenserat. Antagligen är detta en sak som går att justera i en kommande programversion.

Flera av problemen med E-300 borde alltså Olympus kunna fixa framöver. När det är gjort blir E-300 en intressant kamera som ger mycket för pengarna. Redan i dag är priset lägst i klassen och objektiven står sig riktigt bra i konkurrensen. Olympus har nog haft för bråttom.

Text och Foto: Magnus Fröderberg