En gatufotograf grubblar

Jag får skylla på Micke Berg att jag hamnade på Söder i söndags. Gatufoto har kittlat mig sedan jag började fotografera. Sedan en tid försökt koncentrera mitt gatufotograferande till citykvarteren i Stockholm.

Men den här söndagen hamnade jag på Söder. På Nytorget för att vara exakt. Jag har nämligen börjat läsa Micke Bergs blogg. Micke bor och lever sitt liv i kvarteren runt Nytorget. För Micke är fotografi en del av livet, inte en separat grej.

Dessutom har Micke utställning på en resturang vid Nytorget och så jag ska flytta till den trakten. Inte undra på att jag var nyfiken på den delen av Söder.

Mickes bilder var bra. Han har en skön känsla i sina svartvita vardagsbilder. Tyvärr fick inte så många bilder plats och de hängde rätt högt upp. Antagligen en nödvändighet när det är knökat med folk i lokalen. Men klockan 11 var det ingen som ville äta sin brunch inomhus.

Trots att jag verkligen gillar gatufoto är det en form av fotografi som jag inte vet hur jag ska förhålla mig till.

Många duktiga fotografer har ägnat sig åt att slita sina skosulor i världens storstäder. Kolla exempelvis in Christer Strömholm som tog många fantastiska bilder i New York. På flera av hans bilder syns väldigt stora kvinnor med sina väldigt små män.

En bra gatubild ger ofta en stark närvarokänsla. Ibland berättar bilden en historia, ibland förmedlar den bara känslor. Det jag funderar över är fotografens roll i det hela.

Det är svårt att inte känna sig som en jägare när man går längs gatorna. Det känns bättre när jag bara snubblar över bilderna på väg någonstans. Jag har ju allt som oftast med mig en kamera så det blir en hel del bilder på det viset.

När jag koncentrerar mig och försöker vara målinriktad på att ta gatubilder känns det fel. Jägaren i mig skrämmer. Frågan är om det bara är en naturlig reaktion eller om det verkligen är fel att jaga folk på gatorna på det här sättet.

När jag försöker se positivt på saken intalar jag mig att mitt gatufotograferande handlar om att skildra verkligheten, något som allt för få är intresserade av. Jag ser mina bilder som en subjektiv betraktelse av min omvärlden. En personlig kommentar.

När jag istället leker djävulens advokat så säger jag till mig själv att det är fel att gå ut och fotografera bara för fotograferandets skull. Det äkta är att leva livet och låta kameran följa med. Kanske är mina gatubilder ett effektsökeri och en form av lyteskomik.

Av detta grubbleri kan jag bara dra slutsatsen att jag inte tänkt klart.

Christer Strömholm ägnade mycket av sitt liv åt att tänka och sedan skriva ner sina tankar på lappar. Micke Berg verkar också ha kommit så långt i sin utveckling att han formulerat sitt förhållande till sitt fotograferande.

Jag får väl fortsätta fotografera och grubbla. För det vore väl dumt att inte ta bilder under tiden?