En lyckad kompromiss för frilansaren

Nikon D2x är kameran som många Nikonfotografer väntat länge på. I ett slag går Nikon från sex megapixlar som bäst till tolv, eller 12,4 effektiva pixlar för att vara exakt. Det är en upplösning som lägger sig mitt emellan konkurrerande Canons båda yrkeskameror 1D mark II med 8,3 megapixlar och 1Ds mark II med 16,7.

Canon har valt att satsa på två modeller där snabbheten är prioriterad på 1D (8,5 bilder per sekund) och upplösningen står i fokus hos 1Ds. Nikon D2x spelar på båda planhalvorna och ger många pixlar utan att förlora för mycket i hastighet. Normalt kan man ta sekvenser med fem bilder per sekund. Kopplar man om D2x till det som Nikon kallar beskuret högfartsläge når kameran upp i åtta bilder per sekund.

Priset man betalar är att endast en del av sensorn används (6,8 megapixel) vilket ger ett snävare utsnitt som motsvarar dubbla brännvidden i småbildformatet. I normalläget ger D2x en omräkningsfaktor på 1,5 som alla andra Nikon-sensorer.

I sökaren finns en ram som visar vad som kommer med i högfartsläget. För dagspressfotografen kan detta arbetssätt säkert onödigt krångligt men för honom finns en särskild och snabb kamera som heter D2Hs med fyra megapixlar, det behövs sällan mer för dagspresstryck.

Det är istället frilansfotografen som börjar slicka sig om munnen vid beskrivningen av D2X och när priset kommer på tal rinner snålvattnet till. För 50 000 kronor får frilansaren en kamera som om än med vissa kompromisser klarar en bred variation av uppdrag från interiörer till sportbilder. Canonkollegan får istället hosta upp med närmare 130 000 kronor för både en 1Ds och en 1D. I detta perspektiv är 50 000 billigt.

Som frilansfotograf var det därför väldigt spännande för mig att få testa Nikon D2X under en vecka. Jag tog med D2x på skarpa fotojobb och på mina egna fotopromenader.

Mitt första intryck av D2x är att den ligger bättre i handen är min 1D mark II (vars hus är identiskt med 1Ds). Men den slår inte min gamla Eos 1V HS, som är en referens för hur en kamera ska ligga i handen.

Det märks tydligt att D2x-huset, vars arkitektur delas av D2H/Hs och F6, är en modernare konstruktion än 1D vars grund i batterier, sökare, autofokus, exponeringsmätare med mera går tillbaka till Eos 3 från 1998.

Ett exempel är att de viktigaste knapparna är större och mer ergonomiskt placerade på kameran. Ett annat exempel är att autofokussensorerna är utpridda över en större del av bilden. Batterierna är tredje exemplet. De är hälften så stora och tunga i D2X mot Eosarna.

Att utveckla D2x har tagit sin tid och Nikon har hunnit förlora många kunder på vägen. Att stressa fram D2x hade inte heller varit bra. Nikon brände sig när de släppte D2H för tidigt med missnöjda kunder och dåligt rykte till följd.

Detta fick inte hända igen och D2x släpps nu fyra månader senare än ursprungligen sagt. Nikon hävdar att detta beror på att efterfrågan visat sig vara så stor att fabriken behövde byggas ut, men de erkänner också att mjukvaran inte var riktigt färdig.

Det är ingen hemlighet att just mjukvaran är en otroligt viktig i D2x. Med 12,4 miljoner pixlar på en sensor som är lika liten som Nikon D70 med 6 megpixlar innebär detta att varje pixel blivit mindre. Små pixlar kan inte fånga lika mycket ljus som en större och avger en svagare signal som måste förstärkas. Vid denna förstärkning gäller det att inte bruset förstärks för mycket och därför har Nikon fått lägga ner mycket utvecklingsresurser på brusreducering.

Den nya brusreduceringstekniken finns också i nya D2Hs.

Till skillnad mot i mina Canonkameror så kan fotografen själv ställa in brusreduceringen i D2x, men Nikon rekommenderar att man fotograferar i råformat och sköter brusinställningarna i Nikons programvara Capture. Ett aber är att det inte följer med kameran och kostar extra.

Ett annat aber är att programmet suger enormt mycket kraft ur datorn. Min helt nya Apple PowerBook med 512 MB i internminne orkar inte hantera bildfilerna och min ett år gamla PC med 1 GB i internminne klarar biffen nätt och jämt men Capture använder min hårddisk som virtuellt minne. Nikon måste göra om programmet.

Diskret slutarljud

Betydligt roligare är det att fotografera med D2x. Direkt när jag greppar kameran hittar pekfingret på/av-vredet vid avtryckaren. Här ska det sitta och inte bak på kameran som på Canon.

När jag trycker ner avtryckaren så smäller inte slutaren så högt som i Canons 1D-serie. Även jämfört med D2H lär slutaren vara tystare. Men jag saknar ett extra tyst läge som finns hos Canon. Det händer ofta att jag fotograferar i känsliga miljöer där det är viktigt att inte störa och då är det suveränt att kunna få en nästan ljudlös slutare även om serietagningen går förlorad. Nikon har haft en liknande finess i F4 och F5 så varför plocka bort funktionen?

Förbättrad skärm

En iögonfallande fördel med D2x är den stora skärmen på 2,5 tum. Det är riktigt trevligt att se sina bilder i stort format och det blir också lättare att visa sina sina bilder för andra.

Skärmen har förbättrats sedan D2H och ger en mjukare bild som bättre överensstämmer med bilden. Men helt bra är det inte. Jag upplevde ofta att det var svårt att få rätt uppfattning om färgåtergivningen i normalt ljus, färgsticken blev förstärkta. I svagt ljus blev däremot bilden korrekt. Den stora skärmen fångar upp mycket ljus och bilden blir mer kontrastlös och svårare att se när det är ljust jämfört med min Canon Eos 1D mark II.

Nikon D2x slår däremot de flesta när det gäller utformningen av menyn. Det är väldigt lätt att hitta rätt.

Jag blev riktigt glad när jag upptäckte att man kan ställa kameran så att ett stort histogram visas över bilden direkt efter exponering. Perfekt och något för Canon att ta efter. Histogrammet är det enda säkra sättet att bedöma exponeringen och en tydlig visning är en snabb och skön bekräftelse för en stressad reportagefotograf. Den mer finlirande fotografen kan få se histogram för alla färger samtidigt och med högdagervarning - alltså att kameran varnar för utfrätta delar i bilden. Tacksamt att Nikon tänkt på att alla fotografer inte arbetar under samma förutsättningar.

Inte bäst sökare

Sökare har länge varit en av Nikons paradgrenar. Sökarbilden hos D2x är större än hos konsumentmodeller som D100 och D70 men inte så stor hos fullformatskameran Canon Eos 1Ds. Sökarbilden upplevs lika stor som hos Canon Eos 1D, alltså mitt-emellan-stor.

Sökaren rymmer mycket information. För mycket tycker jag. Jag behöver inte få reda på om jag fotograferar i råformat eller vilken jpg-kvalitet i sökaren. Inte heller viket vitbalansläge som används är nödvändigt. Det blir svårt att se det som är viktigt när det finns för mycket i sökaren. Ingenjörerna har fått för mycket att säga till om.

För mig som ofta fotograferar snabba och oförutsägbar situationer är det viktigt att kunna ställa in skärpan snabbt. Skillnaderna i autofokusens hastighet är antagligen minimal mellan Canons och Nikons bättre objektiv men det gäller också att autofokusen är lätthanterlig.

Hos Nikon D2x finns autofokuspunkter långt ut i kanten av bilden vilket inte Canon har men det som stör mig är att det är knöligt att byta autofokuspunkt. Alla mina Canon-kameror (1DmkII, 20D och 1V) går att ställa så fokuspunkten väljs med ratten bak på kameran. Autofokuspunkterna bildar då en ring och det går blixtsnabbt att hitta rätt punkt. Vill man använda punkten i mitten finns en knapp vid tummen som direkt aktiverar mittpunkten.

På Nikon D2x tycker jag det är krångligare. Konstuktörerna tycker säkert att det är fiffigt att man duttar på knappen på baksidan åt olika håll för att hitta rätt punkt. Duttar man in mitten kommer man till mittpunkten.

Men i praktiken kräver detta mycket mer finkänslighet som min sms-ovana tumme inte besitter. Ännu svårare, för att inte säga omöjligt, blir det med handskar. Lägg sedan till lite stress…

Det handlar säkert också om tillvänjning till viss del, men Canons system fungerar utmärkt från första stund och det gör inte Nikons.

Till skillnad mot Canon så har Nikon D2x en mätare för vitbalans på kamerahuset. Det är svårt att säga vad som är bäst men båda lösningarna kan bli lurade. Ett exempel är att står man inomhus i glödljussken och fotograferar ut på dagsljusbelysta motiv kan D2x bli lurad och ge för blå bilder.

Tveksam funktion

Av alla funktioner hos Nikon D2x är jag mest tveksam till högfartsläget. Det är visserligen bättre att ha funktionen än att alltid vara begränsad till fem bilder i sekund (som i och för sig inte är långsamt heller). Men arbetar man med press- och sportfoto ska man vara medveten om att detta är en kompromiss. Att sikta med ramen i sökaren kan man säkert vänja sig vid, men att motivet blir väldigt litet i sökaren och att bilden blir kraftigt beskuren är svårare att leva med. Även till actionfoto kan man behöva vidvinkel.

Men den störta invändningen bland sportfotografer är att skärpedjupet blir för stort. Att kunna göra bakgrunden oskarp är viktigt för sportbilder som annars lätt blir platta och tråkiga.

Slutsats - helrätt för vissa

Nikon D2x är en så pass avancerad kamera att jag lätt skulle kunna fylla hela tidningen med synpunkter på kameran, men det går förstås inte.

Du har redan sett att jag både risat och rosat olika funktioner. Går vi igenom de negativa synpunkterna så kan vi se att de främst rör fotografer som jag som arbetar med reportage och sport.

Är du istället natur-, mode eller reklamfotograf är Nikon D2x en riktigt intressant kamera. Bra utformad och med en kvalitet som räcker långt. Dessutom till ett bra pris.

Jag tror inte att D2x få några Canonfotografer gå över till Nikonsystemet men kameran kan säkert locka många som ännu inte satsat på digitalfoto och stoppa flera som annars skulle övergett Nikon.

Nikon D2x är en bra kamera. Men den är inte så allsidig som Nikon ger sken av.