Erik Malm: Därför rör han på kameran under exponeringen

För flera år sedan fick Erik Malm en fråga intill en av sina bilder som han hade publicerat på sociala medier. Han svarade och det kom ytterligare en kommentar. Erik svarade igen, och ja – så där höll det på. Tills det att konversationen blev allt för personlig för att skrivas på publik plats, så den fortsatte via »private ­message«.

Erik Malm

Ålder: 56 år.

Bor: I Stenungsund i Bohuslän samt i Capmany i Katalonien.

Gör: Fotograf som har specialiserat sig på ICM-fotografering, »Intentional Camera Movement«. Ingår i trion HAM tillsammans med fotograferna Pål Hermansen och Mats Andersson. Är medlem i föreningen Naturfotograferna.

Aktuell med: Boken »Bränningsland – Bohusläns skärgård målad med kameran som pensel« som ges ut i sommar. Är även på gång med ytterligare böcker, till exempel »Painting with light – the magic world of ICM photography«.

Utrustning: Canon EOS 5DS R och EOS 1D X med bland annat objektiven 24–105mm, 70–200mm och 200–400mm.

Webb: erikmalm.com, ham-art.se

– Och det slutade vi aldrig med, säger Erik där han sitter i byn Capmany i Katalonien, 15 mil norr om Barcelona.

Här bor han stora delar av året, eftersom det visade sig vara en »snygg tjej det där« som hade kommenterat hans bild.

Hon är från Katalonien och numera är medelhavsom­rådet även ett hem för Erik, parallellt med det i Stenungsund i Bohuslän.

– Det är så sanslöst fina områden här nere, säger han och blickar åt sidan från videofönstret vi ses i.

Från huset kan han skåda Pyrenéerna vid den franska gränsen. Utanför växer olivträd, korkekar och en bit längre bort finns frodiga bokskogar. Det är branta stup, platåer med böljande ängar och våtmarksområden som lämpar sig för fågelfotografering.

– Det är faktiskt ett paradis här, säger han.

Nästa vecka ska han till just Pyrenéerna, där han ska vandra upp i bergen till nationalparken Aigüestortes för att fotografera till ett projekt om Katalonien. Han kommer att ta naturbilderna på det sätt som han uteslutande gör nu­mera, med den så kallade ICM-tekniken: »Intentional Camera Movement«, vilket alltså betyder att han under exponeringstiden avsiktligt rör på kameran.

Resultatet blir måleriska bilder men kanske framför allt mer personliga och unika sådana. Det är anledningen till att Erik fotograferar på det här sättet.

– När jag är ute och föreläser brukar jag lite provokativt säga »vad är det vi gör?«. Vi finner ett snyggt motiv med ett snyggt ljus. Sen är vi skickliga på att mäta ljuset, ställa exponeringen och göra kompositionen. Det är hantverket, basen. Och man kan vara bättre eller sämre på att göra kompositioner och allt sådant, självklart. Men vad är det vi kreerar själva – egentligen?

För Erik handlar det om att uppnå något mer med bilden, som sätter hans eget signum på den.

– Hur kan jag med de bilder jag gör skapa musik med dem? Inte bara avbilda tonerna utan också skapa musiken? Jag kan skriva toner och så lyssnar du på dem: »ja, det var ju en vacker melodi«. Men tolkningen då? En dator kan spela tonerna men när en världsberömd musiker spelar – jädrar, då blir det något annat. Det är den känslan jag är ute efter, förklarar han.

Att Erik har den här inställningen till sitt fotograferande är för att han »kommer från den andra sidan« som han säger.

– Jag är inte bara en fågelskådare som är intresserad av att fotografera, utan jag har också den konstnärliga utbildningen.

Därför tar vi nu några steg tillbaka. För där finns flera av svaren till vad som har format Erik som fotograf. Det handlar mycket om musik.

Lämnade livet som proffsmusiker

Intresset för natur och fotografering väcktes tidigt. I sjätte klass var Erik på skolresa till Öland, med en fågelintresserad lärare som en morgon tog med Erik och en klasskamrat till öns södra udde, Ottenby, för att fotografera fåglar. Det är i mitten av 70-talet och en av de vuxna i sällskapet hivar fram ett Novoflex-objektiv.

– Ett teleobjektiv med pistolgrepp som var väldigt populärt på den tiden. »Wow, coolt alltså« tyckte jag som tolv­åring. Där startade mitt intresse för foto och fågelskådning, berättar Erik.

Hemma i Bohusläns skärgård utforskade han sina nyvunna intressen ytterligare, med sin pappas kamera i händerna. Men den dög inte tyckte Erik, som sålde den utan att först ha frågat pappan om lov. En Canon F-1 införskaffade istället.

– Han har nog förlåtit mig i dag tror jag, skrattar Erik om sin våghalsiga manöver.

Parallellt med naturen fanns också musiken som ett stort intresse. Så pass starkt att det senare blev hans yrke. Erik är utbildad vid musikhögskolan i Göteborg, på solistlinjen för klarinett. Under många år spelade han i orkestern på Malmö stadsteater, numera Malmöoperan. Han är också utbildad dirigent.

– Jag höll på att antingen öva, studera eller jobba – jämt. Jag var aldrig ledig, berättar han om den här tiden.

Det var också därför han till slut lämnade livet som proffsmusiker.

– Jag ville ha familj och kände mig tvungen att välja, helt enkelt. Så jag droppade musikkarriären, men inte musiken.

En tillvaro som företagare tog istället vid. Tillsammans med sin bror och pappa startade han Malmstolen, ett företag som har specialiserat sig på ergonomiska kontorsstolar. Verksamheten blev framgångsrik och finns än i dag med Eriks uppfinningar i sortimentet. Men familjen sålde företaget för fyra år sedan.

– Det har nu gjort det möjligt för mig att jobba heltid med fotografering. Det är underbart, säger han.

Som en impressionistmålning

Tillbaka till musiken. Även om han inte längre sitter i någon orkester finns musiken alltjämt där i hans medvetande.

– Den styr mitt fotograferande helt och hållet, säger han.

Tänker som en musiker gör han nämligen även i sitt bildkomponerande, och inte minst i utvecklandet av ICM-tekniken. Men att kunna skapa med kamerarörelser var något han upptäckte först efter flera år av mer traditionell naturfotografering.

Ett exempel på det var hans första fotobok som kom ut i slutet av 90-talet, med dokumentära skärgårdsmotiv från hemtrakterna. Boken premiärvisades på en fotomässa i Göteborg, där Erik var med om en situation som blev som en ögonöppnare för honom.

– En kvinna stod och bläddrade i boken och var jätte­entusiastisk: »åh, så fantastiska bilder, hur har du gjort för att ta de här bilderna?«. »Jag har gjort så« sa jag.

Erik visar hur han trycker ned pekfingret.

– Jag sa det med glimten i ögat, men samtidigt: det var ju faktiskt så jag hade gjort.

En tanke började gro i hans huvud, där han kom att tänka på ett par bilder han några år tidigare hade fått med sig hem från en fotoexpedition i den norska fjällvärlden. Det var film på den tiden och han hade två bilder kvar på rullen när det var dags att åka hem.

– Kameran stod på en eller två sekunders exponeringstid, och jag bara flaxade till med kameran för att bli av med rutorna. När jag sen fick filmen från framkallningen, var det en av de här sista bilderna som jag tyckte var läcker. Den såg lite ut som en impressionistmålning, med den känslan.

Tanken som grodde fick Erik att efter fotomässan bege sig ut i ett närliggande skogsområde hemma i Stenungsund.

– Jag lekte med kameran för att försöka minnas hur jag hade gjort i Norge. Så fick jag till några bilder som kändes »wow, där har vi det«. Efter det började jag med den här nördigheten som en musiker har, som sitter och nöter skalor i åtta–tio timmar per dag. Jag ville se hur långt jag kunde nå genom att röra på kameran under enbart en exponering.

Då andra som ägnar sig åt ICM-fotografering kan jobba med dubbelexponeringar skapar Erik sina bilder i en exponering. Bilderna är inte några collage, vilket kanske en del tror eftersom det i en och samma bild kan finnas delar som är mer skarpa medan andra är mer suddiga. Men det är just detta som Erik menar handlar om nördigheten, att »öva, öva, öva – och till slut så sätter man det«.

Det måleriska är det svåra

Hans bakgrund som forsknings- och utvecklingsansvarig på Malmstolen har också haft betydelse, där kunskaperna inom fysik har kommit väl till pass även i hans fotograferande.

– Vad är det som händer egentligen? Om jag vill ha något skarpt eller något annat blurrigt, vad är det jag måste göra för att det ska bli så? Att få det skarpa att bli skarpt, det är ju det lätta. Det är bara att hålla kameran still en liten stund under exponeringstiden. Men att få till resten – det måleriska – det är det som är det svåra.

Fysiken bakom måste förstås menar Erik. Dessutom blir ingen bild den andra lik eftersom allt beror på hur kameran rörs i kombination med brännvidd, slutartid och om motivet är ljust eller mörkt. Han använder sig både av små rörelser och större svepande, inte sällan i en mix av båda under samma exponering.

– Man måste läsa av motivet och se var de mörka och ljusa partierna finns. De ljusa är alltid dominanta och kan fräta ut allt annat medan de mörka kan upplevas helt skarpa. Mörkare delar av motivet påverkar inte heller det som redan har träffat sensorn eller filmen, på det sätt som något ljust gör.

Alla hans bilder är fotograferade handhållna, med exponeringstider från 1/30-del upp till 25–30 sekunder. Vännerna i föreningen Naturfotograferna brukar skämtsamt säga till honom »Erik, vi har ett stativ över om du vill ha«. En kommentar som ofta följs av hjärtliga skratt.

Bästa fotovädret för ICM-bilder är när molnen täcker himlen, eftersom det naturligt underlättar att kunna använda längre slutartider. Skarpt solljus kan ge för hårda bilder. Och så som det var redan i unga år, är det Canon som gäller för honom även i dag, men »fabrikatet kan kvitta« säger han och menar att det egentligen är oväsentligt. På sin Canon EOS 5DS R och EOS 1D X monterar han för det mesta objektiven 24–105mm, 70–200mm och 200–400mm med inbyggd extender. Valet av objektiv påverkar förstås hur han rör på kameran under fotograferingen.

– Balanseringen blir olika. Det är skillnad på ett tungt teleobjektiv och en vidvinkel som är lätt. Med en lång brännvidd upplevs varje liten rörelse som mycket större än om du fotograferar med en vidvinkel. Därför måste du lära dig att hantera varje objektiv.

Som redan har nämnts handlade Eriks första fotobok om Bohusläns skärgård. Nu till sommaren kommer en ny, även den med motiv hämtade från samma kustområde. Men den nya »Bränningsland« är som undertiteln förmedlar »målad med kameran som pensel«. Det handlar om ICM och miljöerna får en annan dramatik än om det hade varit rent dokumentärt. Ibland ser det nästan ut att storma ute till havs, trots att det vid fotograferingen var en mer beskedlig vind. Vissa kanske skulle anse att det här inte är verkligheten, säger jag till Erik.

– Det är inte det jag är ute efter heller, svarar han och fortsätter:

– I mina första dokumentära böcker, där tog jag bilder som har någon sorts igenkänningsfaktor. Publiken ser bilderna och kan koppla minnen till dem och får på så sätt en upplevelse. Men det kändes inte som att jag skapade något själv. Numera vill jag gestalta känslan, inte motivet som ger känslan utan känslan i sig självt.

Återigen handlar det om musiken. Erik har den i sitt huvud och förnimmer en viss känsla som han vill förmedla vidare. Han söker sitt motiv utifrån det, och jobbar sedan med kameran på ett sätt som frambringar den här känslan.

– Det är hela tiden den här kopplingen till musiken. Jag brukar säga att jag har en symfoniorkester inne i huvudet, jag är lite koko, säger han och skrattar.

Vill inte att rörelsen ska synas

Landskap är ett vanligt motiv för Erik, men även fåglar. Att fotografera djur med långa exponeringstider är förstås en rejäl utmaning.

– Står fågeln stilla, då är det ungefär som att det vore en fyr som stod där, men när fågeln börjar flyga…

Han lämnar meningen oavslutat och förklarar vidare:

– Att ha en exponeringstid på två, tre eller upp till sex sekunder, och fortfarande få fågeln att upplevas som skarp samtidigt som det andra blir måleriskt – det har varit mycket övning alltså.

En annan utmaning som Erik ständigt brottas med är hur han kan lyckas undvika onödiga rörelser, eller rent av felaktiga. För mig låter detta som överkurs, men för perfektionisten Erik som vill »spela rätt toner« är det viktigt att varje detalj blir som det är tänkt. En felaktig sådan är om det vid avtryckarögonblicket uppstår en liten skakning i kameran som kan resultera i dubbelskuggor, i den del av motivet som är tänkt att vara skarp. Med långa exponeringstider blir konsekvenserna stora, även av något som för den oinvigde kan tyckas vara en petitess.

En annan detalj som skiljer proffset från amatören är om rörelsen syns i den färdiga bilden. För Erik är det givet vad som gäller. Han exemplifierar med ett vanligt förekommande motiv: vertikalpanorerade trädstammar.

– Med ljuspunkter som kommer in mellan löven, när du rör på kameran, så ser du att det blir en massa ­parallella linjer som ser identiska ut. Det syns hur du har rört på kameran, vilket i och för sig kan vara en effekt i vissa sammanhang men i andra blir det för mig bara störande. Det visar att du inte behärskar tekniken.

För Erik handlar det om att fånga motivet utan att linjerna syns. Det ska inte gå att se hur kameran har rörts, bilden ska enbart visa ett måleriskt resultat.

– Jag tror det är svårt att se hur jag har rört på kameran i de flesta av mina bilder. Men om du googlar på »ICM ­photography« ser du ofta bilder där det framgår hur kameran har skakats eller svepts. Och det är grunden för ICM. Det är där de flesta befinner sig, på steg ett till fyra på en tiogradig skala. Men att komma över steg fyra, det är där det börjar bli svårt – där du lyckas få bort alla de här bi­effekterna.

»Vi tar bort biologisk mångfald«

De kommande åren har Erik flera fotoresor inplanerade, om tillvaron så tillåter. Svalbard, Chile och Sydgeorgien står bland annat på agendan. Ytterligare böcker är på gång, till exempel »Painting with light – the magic world of ICM photography« där Erik berättar mer om tekniken bakom sina bilder.

Han har också ett pågående projekt som han brinner lite extra för: »Dedicated Life«, där han med sina bilder vill väcka frågor kring vår existens.

– Vad gör vi människor med våra egna liv? Vi är så fullsketna med saker för att försöka klara vår vardag. Det hindrar oss från att göra det vi egentligen borde göra, och som vi vet att vi borde göra.

Det handlar om livet vi har omkring oss menar Erik, naturen och vår planet – vår gemensamma existens. Han liknar det vid ett numera återkommande tema för den här intervjun: musiken.

– Livet är som en stor symfoniorkester. Det är ekologi. Alla instrument är beroende av varandra, för hur de ­samverkar och vilka exakta toner de spelar. Plockar vi bort hälften av fiolerna och tar bort alla trumpeterna – och försöker spela ett verk som bygger på mycket trumpeter, då låter det lite konstigt. Plockar vi bort ännu fler instrument låter det till slut ingenting. Men det är det vi håller på att göra med vår planet, vi tar bort biologisk mångfald. Vi tar bort alla förutsättningar för att vi – musiken – ska kunna överleva.