Fixarna förtjänar ett eget pris

Frågan är intressant eftersom det är uteslutande fotografer i publiken, men fascinationen har börjat skugga vad som egentligen visas på bilderna. Jag kommer på mig själv med att sitta och fascineras över att fotograferna tagit sig in någonstans. Att de tordes stanna kvar när kulorna flög genom luften, att de vågade åka till Afghanistan, och jag tänker mindre på innehålet i bilderna. Inte minst festivalens kvinnliga utställare får den här frågan. Flera kvinnor har stått på prispallen i år och frågan går som ett mantra: Hur tog du dig fram som kvinna?

När festivalens pris, Visa dór, för bästa feuturereportage, delades ut igår till Lizzie Sadin var en del av motiveringen "att hon tagit sig in på ett ungdomsfängelse och lyckats komma så nära".

Hennes bilder är makalösa, speciellt om man ser dem i sin helhet. Men jag undrar om fascinationen att "ta sig in" hade varit lika stor om det var en man som plåtat.

Samma snack kom när välgörenhetsorganisationen CARE delade ut sitt pris till Jean Chung för Afghanistanreportaget "Where women die of giving birth".

Jean Chung med sitt asiatiska påbrå hade ingen lätt match att jobba i Afghanistan, berättar hon.

- Det finns många kinesiska kvinnor som jobbar som prostituerade där, och det var som en sådan jag blev betraktad av många. Det kunde vara tufft ibland eftersom jag inte hade råd med livvakt, de kostar 2000 euro per dag.

Fjolårets vinnare, Veronique de Viguerie, fick också en hel del frågor under ett panelsnack om hennes bilder från Afghanistan.

- För mig har det varit en fördel att vara kvinna. Jag har rört mig själv fritt på gatorna och eftersom jag är kvinna har många män tyckt att de ska beskydda mig. Och om jag blir trött att vara västerländsk kvinna på gatorna tar jag på mig i-poden och en burka. Som kvinna är det okej att inte prata så det fungerar bra, säger hon.

Alla betonar vikten av en fixare som känner platsen. Per-Anders Petterson, som trots sin blonda svensk-gestalt lyckas ta sig fram överallt i Afrika poängterar samma sak.

- En bra tolk löser det mesta.

Jag undrar varför det inte finns en speciell priskategori i de här sammanhangen som lyfter fram fixarna. Det verkar trots allt som att de gör det mesta jobbet när det kommer till krigszoner.

En storfavorit som rullades ut på fredagskvällens bildvisning är Jerry Berndts serie "The Dive (1967-1995)." Amerikanen Jerry Berndt har hängt på barer och gatorna i det område i Boston som kallas "Combat zone". Bildspelet kan ses som en amerikansk version av Anders Petersens kafé Lehmitz. Ett vällovligt avbrott från alla combat zones i Afghanistan och Irak.

Lördagskvällen betyder festivalens stora fest. Alla ackrediterade fotografer bjuds på gratis bar natten lång i festivalens huvudsakliga utställningshall. Lär kunna bli ganska galet. Jag ser framför mig en personalfest med fyra tusen journalister som har gratis bar. Starka Ålandsbåtvibbar. Mer om det imorgon.

Bäst hittills: The Dive av Jerry Berndt (Som sagt), Nikolas Sarkozy av Jean-Manuel Simoes, spännande svartvita reportage om Sakozys valkampanj.

Sämst hittills: Att den cykel jag haft under veckan blev stulen nyss.