GALLERI: Jessica Silversaga

Text Elin Parmhed Foto Jessica Silversaga

Bildserien The Red Apple handlar om känslan av att tiden står still. När man drömmer att man springer i vatten och inte kommer någonstans. Varje rörelse går i ett frustrerande långsamt tempo.

- Lite som att befinna sig i en bubbla, säger Jessica Silversaga. Att inte kunna röra sig vare sig bakåt eller framåt.

En känsla många säkert kan känna igen sig i.

- Och man kan ju känna så på många olika sätt. I sitt yrkesliv, i sin utbildning, i kärlek och relationer eller vad som helst. Man har stannat upp och vet inte riktigt i vilken riktning man ska gå. Det är en sån liten lugn panikkänsla.

Så kände Jessica när hon tog bilderna.

- Det är därför jag försökte skapa den där känslan av ett fryst tillstånd. Äpplet som hänger i luften till exempel.

För att få en känsla av tidlöshet i bilderna har alla bilderna i serien samma bakgrund och samma färger. De röda detaljerna är ett medvetet val. Färgen representerar existensen i allt det stilla.

- För mig symboliserar färgen liv, död och kärlek.

Mycket i Jessicas bilder handlar om kontraster. Inte mellan ljust och mörkt utan om vackert och fult till exempel. Om dubbelsidiga budskap, saker som i en och samma bild talar emot sig själva.

- Jag gillar att bygga upp serier och diptyker. Att man blandar och vänder på begreppen. Men vad andra tycker är fult kanske inte jag tycker fult, det kanske jag tycker är vackert.

Hennes bilder är också en aning drömska och föga förvånande inspireras Jessica av sagor. Titeln The Red Apple får en inte alldeles osökt att tänka på Snövit.

- Jag inspireras väldigt mycket av sagor och jag har alltid tyckt att det röda äpplet känns sago­baserat på något sätt. Och så är det ju röda detaljer i alla bilder och då var det ju bra att det röda gick igen i bildtiteln.

2_470.jpg

Inga spillbilder

Men även om bilderna kan kännas minutiöst planerade och genomtänkta är de det inte. Jessica fotograferar på känsla och det har hon alltid gjort. Ibland när hon börjar med något vet hon inte vad hon gör. Hon bara gör det.

- Jag slutar tänka även fast jag jobbar med att känna när jag kommit rätt. Och det var lite så med bilderna i den serien och med allt annat jag gjort också, att jag bara tog de bilderna. Jag tog dem väldigt fort och jag har använt alla bilder som jag tog.

Hon har provat att fundera igenom bilderna lite mer innan hon tar dem. Men det var ett misslyckat experiment. För mycket strategi gjorde det svårt att få till känslan.

- För då måste man försöka tillföra den och då kommer den inte naturligt. Det blir för mycket uppbyggt och idébaserat. Jag gillar att bara känna i stunden när jag fotograferar.

Hur hon arbetar beror såklart på vad hon ska fotografera.

- Det är klart att jag funderar över vad jag vill få ut av bilderna, till exempel när jag ska fotografera en modell eller kläder. Men sen släpper jag det.

Hon litar till alla sinnesintryck. Och till magkänslan.

- Man bara känner när bilden kommer. Den är bara där och man känner när den är rätt.

Kent Klich en vändpunkt

Jessica började fotografera för ungefär fyra år sedan. Intresset kom när orden inte längre räckte till.

- När jag gick på gymnasiet ville jag bli författare och journalist. Nu frilansar jag som journalist. Men fotograferandet ger mig så mycket mer frihet att berätta och uttrycka mig själv.

En vändpunkt i fotograferandet kom när hon gjorde praktik hos Kent Klich i Danmark. Innan hon träffade honom tyckte hon att det var jobbigt att fota saker ur hjärtat, sådant som kändes personligt. Himlen skulle alltid vara blå i bilderna och människorna skulle alltid le och vara glada.

- Sen träffade jag Kent Klich och han sa "ni ska fotografera ur djupet av ert hjärta och ni ska plocka fram alla rädslor ni har inom er själva och ni ska gestalta dem".

Vid den här tidpunkten gick Jessica på den bildjournalistiska utbildningen i Sundsvall. Tröskeln att komma över för att våga gestalta hennes innersta, var hög. Men hon kom över den.

- Det var helt sjukt svårt för man ser ju hela tiden att det finns så många fotografer som har svårt att ta gestaltande bilder, som handlar om dem själva.

Nu går hon på fotoskolan i Gamleby, men otippat nog läser hon inte gestaltande fotografi utan inriktningen för reklam och fotografi.

- Anledningen till att jag sökte till Gamleby var främst för att lära mig mer teknik. Jag är inte överdrivet intresserad av reklam, men jag kan tycka att det behövs mer reklambilder där fotografen är lite mer delaktig.

3_470.jpg

Går sin egen väg

Trots att hon inte fotograferat särskilt länge och i stort sett pluggat foto under hela den tiden, har hon hunnit med att ställa ut flera gånger. Och inte bara i Sverige. På en utställning i Paris förra året fick hon representera hela Sverige. Hennes bilder har också letat sig till utställningar och fotofestivaler i Belgien och Ryssland. I mitten av november är det dags igen. På fotomässan i Nacka strand i Stockholm ställer hon ut sin bildsvit The Red Apple.

Möjligheten att ställa ut egna projekt är en viktig ingrediens. Dels blir det som en bekräftelse på att hon gör något bra. Dels är det ett sätt att nå sin publik eller sina betraktare. När tidningen CapDesign utsåg Jessica till en av Sveriges mest lovande fotografer och när Ekonominyheterna satte henne på en lista över Sveriges nya mediaelit, fick självförtroendet också sig en skjuts.

- Det var verkligen en bekräftelse för mig. Jag har alltid gått min egen väg och gjort mina bilder på mitt sätt. Det är svårt att gå sin egen väg. Speciellt om man är en ung fotograf som håller på med konstfotografi.

Jessica Silversaga viker inte av från sin egen väg. Hon kommer att fortsätta leka fram sina bilder på nya och annorlunda sätt.

- Jag påverkas inte så mycket av vad andra tycker och säger, utan följer mitt hjärta.

4_470.jpg