Halvtid i Kenya ...

Ett typ-exempel hur det kan gå till:

Jag kommer till platsen. Ofta möter jag någon kontakt som jag ordnat innan. Det underlättar oerhört då jag slipper inta försvarsställning som någon som vill göra leverbröd på människors ansikten.

Jag går runt, pratar med människorna, känner av stämningarna samtidigt som jag funderar på vad det är som är väsentligt på platsen jag befinner mig. Ibland kan det gå lång tid innan ens kameran packas upp ur tygpåsen.

För som vit är jag inte obemärkt. Folk lägger märke till varje rörelse, varje ord, varje nickning med huvudet så därför är det oerhört viktigt att uppträda som en perfekt människa.

När sedan kameran kommer upp står folk och tittar som om de sett ett ufo. De undrar hur ett sådant kameramonster kan rymmas i en sådan smutsig tygpåse. Att nu börja fotografera är otänkbart.

För alla står nu i en ring runt mig. Och för fotografen som gillar naturliga bilder börjar nu en kamp.

Vi väntar ut varandra. Ofta avgörs kampen efter någon timme då ingen orkar bry sig om den knasige vitingen som är på plats. Då har jag vunnit och kommer hem med det jag vill.

Annars blir det en bitter förlust. Inte så att jag hatar barn. Men efter att ha tagit hundratals grupp-med-barn-som-stirrar-i-kameran-bilder är det lite av en upprepning att bearbeta dessa bilder.

På så sätt ska det bli skönt att jobba i Sverige igen. Att bli en nobody. Nolla. Spöket som passerar utan att någon märker det.

Fast å andra sidan. Hur romantiskt är det, när man tänker efter.