Intervju

Johan Siggesson: När estetiken får styra

Foto: Johan Siggesson
Med sin något okonventionella bild av en sekreterarfågel vann Johan Siggesson 2018 en av kategorierna i tävlingen European Wildlife Photographer of the Year. Foto: Johan Siggesson
Med vänsterhanden av en japansk makak blev Johan en av vinnarna i 2017 års upplaga av Travel Photographer of the Year. Foto: Johan Siggesson
»Bildens estetiska värden tycker jag är det mest intressanta«, säger Johan om sitt fotograferande. Här är en bild från Finland. Foto: Johan Siggesson
Krushuvad pelikan fotograferad vid sjön Kerkíni i norra Grekland. Foto: Johan Siggesson
Foto: Johan Siggesson
Kalahariöknen i södra Afrika är ett område som Johan ofta återvänder till. Han gillar det öppna landskapet och ljuset som ger en röd ton i bilderna. Foto: Johan Siggesson
Medier över hela världen publicerade Johans bild av gråsälskuten som ligger på stranden och vinkar. Foto: Johan Siggesson
Ett lejon i Kalahariöknen. Foto: Johan Siggesson
Nyligen skaffade Johan sig en Olympus OM-D E-M1X med ett 300mm, för att ha ett lite smidigare kit. Han använder även Nikon D500 och D810. Foto: Johan Siggesson
Sälar fotograferade i Winterton-on-Sea, Storbritannien. Foto: Johan Siggesson
»Blue Bird« är titeln på den här bilden som Johan fotograferade 2018 i Sverige. Foto: Johan Siggesson

För Johan Siggesson är det i första hand bildens estetik som styr, när han fotograferar djur och natur.»Jag bryr mig egentligen inte så mycket om vad som är på bilden. Det är givetvis jättekul att se lejon men det är inte det som driver mig, utan det är mer hur bilden ser ut – det grafiska i den.«Kompositionerna har gett honom framgångar i flera fototävlingar, och numera tillhör han den prestigefyllda föreningen Naturfotograferna.

De senaste veckorna har varit varma, omkring 35 grader. Men det är inte temperaturen som är värst, tycker fotografen Johan Siggesson, utan luftfuktigheten. Svetten rinner ständigt på kroppen.

»Du har valt det själv«, säger jag skämtsamt om att han bor på Malta.

– Exakt. Jag kan inte skylla på någon annan, svarar Johan.

De senaste veckorna har varit varma, omkring 35 grader. Men det är inte temperaturen som är värst, tycker fotografen Johan Siggesson, utan luftfuktigheten. Svetten rinner ständigt på kroppen.

Johan Siggesson

Ålder: 42 år.

Bor: På Malta.

Gör: Naturfotograf.

Aktuell med: Fotoresor och workshops, samt försäljning av fototavlor. Har prisats för sina bilder i flera internationella fototävlingar.

Utrustning: Nikon D500, D810 med flera objektiv samt konvertrar. Har även skaffat en Olympus OM-D E-M1X med ett 300mm, för att ha ett smidigare kit.

Webb: johansiggesson.com

»Du har valt det själv«, säger jag skämtsamt om att han bor på Malta.

– Exakt. Jag kan inte skylla på någon annan, svarar Johan.

Eller så är det precis vad han kan: sin fru som är maltes och som Johan träffade när han studerade engelska i landet. Sedan 2002 är han bosatt på ön, tillsammans med sin familj.

Jämfört med hans uppväxt i Älvängen norr om Göteborg, är det inte bara klimatet som är annorlunda. Även naturen. »Är Malta en bra plats för naturfotografering?«, undrar jag.

– Nej, det är nog den sämsta platsen i hela världen skulle jag tro. Europas näst mest tätbefolkade land, en ö på en yta av 3,5 gånger 2,5 mil med en halv miljon invånare. Bilar, folk och hus överallt, förklarar Johan.

Ändå är det naturen och djurlivet som är i fokus för hans bilder. Malta tycks då inte vara den optimala platsen att befinna sig på.

– Djurlivet är ganska begränsat och jag har inte naturen rakt utanför huset, som man har på flera platser i Sverige. Jag kan nog räkna antalet bra bilder från Malta på två händer.

Endemiska sötvattenkrabbor, vesslor, kameleonter och insekter är sådant som finns på Malta. Men inga stora däggdjur. Fåglar dyker upp i stora skaror två gånger per år under sin migration, vilket då lockar många fågelskådare från bland annat Storbritannien. Men antalalet häckande fåglar på Malta är mer begränsat.

Och så finns de fågeljakt, med en stark jägarlobby.

– Det är många ställen där man inte kan gå. Man kan höra skott som viner bakom öronen, rätt otäckt faktiskt. Det är väldigt svårt att kontrollera var de skjuter och när. Det är lite vilda västern kring den biten. Många fotografer och naturintresserade får hot, berättar Johan.

Med andra ord: han väljer oftast att resa iväg för att fångasina fotomotiv, som till Kalahariöknen i södra Afrika. Eller till Japan, Storbritannien och även Sverige. Om det är ett normalt år vill säga, utan en pågående pandemi.

Med vänsterhanden av en japansk makak blev Johan en av vinnarna i 2017 års upplaga av Travel Photographer of the Year.

Hur bilden ser ut är drivkraften

Intresset för naturen har alltid funnits hos Johan. Som liten sprang han till exempel runt och samlade in trasiga fågelägg ur fågelholkar. Men något fotointresse fanns inte då, det kom betydligt senare.

– Jag har väl alltid haft någon kamera och fotograferat, men inte på något seriöst sätt. Det började egentligen först 2012, då jag åkte på safari för första gången.

Det var en klassisk sådan, till Masai Mara i Kenya. Då jobbade Johan ännu med hemsidesproduktion vilket hans grafiska bakgrund hade lett honom in på, med universitetsstudier i webbdesign och grafisk design. Men i reservatet i Kenya hände något. Intresset för foto växte sig starkare.

– När jag kom hem därifrån skickade jag in lite bilder till tävlingen Wildlife Photographer of the Year. Så gick jag till final med en bild, och tänkte: »jaha, det är kanske det här man ska hålla på med«. Det blev sporren att fortsätta.

Han köpte ny utrustning, åkte på fler resor och till slut kom han att enbart ägna sig åt fotograferandet vilket ­numera är hans profession. »Det har gått bra«, säger han.

Bakgrunden inom det grafiska har han tagit med sig in i fotograferandet, vilket präglar hans manér.

– Många naturfotografer har någon sorts vetenskaplig eller biologisk bakgrund. Men jag har inte det, utan mer det grafiska. Och det speglas i min typ av fotografi. Jag bryr mig egentligen inte så mycket om vad som är på bilden. Det är givetvis jättekul att se lejon och andra speciella djur, men det är inte det som driver mig, utan det är mer hur bilden ser ut – det grafiska i den, säger Johan och fortsätter:

– Bildens estetiska värden tycker jag är det mest intressanta. Mitt bildspråk är format av den akademiska bakgrund jag har.

»Bildens estetiska värden tycker jag är det mest intressanta«, säger Johan om sitt fotograferande. Här är en bild från Finland.

Ska vara rent och snyggt

Tillbaka till resorna. Det finns ännu ett skäl till varför Johan väljer att lämna Malta när det är dags för bildskapandet.

– Jag har svårt att få ro om jag går ut i tre timmar för att fotografera. Det är alltid något annat som ska göras, handla eller ta hand om barnen eller vad det nu kan vara. Därför föredrar jag att åka iväg någonstans och då fokusera tolv timmar om dagen i två veckor på bara fotografering.

Du behöver stänga av för attkomma in i en fotobubbla?

– Ja, bara koncentrera mig på det. Och det kan vara allt från åka till Sverige till att resa till England eller Afrika. Det är samma sak där, det spelar egentligen inte så stor roll för mig vart jag åker. En bild på en säl vid den brittiska kusten eller en bild på ett lejon på den afrikanska stäppen, det spelar inte så stor roll. Jag vill bara att det ska se bra ut.

Johan menar också att det ute på fält dröjer några dagar innan han får de bra bilderna – i alla fall de som blir mest spännande.

– När jag fotograferade sälar i England, då tog det väl en tre–fyra dagar innan jag fick de bilder som jag tycker blev bäst. Och då hade jag ändå gått där och harvat i tolv timmar om dagen, i blåst och vissa dagar storm. Men det var den fjärde dagen som bilderna blev bra, tycker jag. Då är det svårt om man bara ger sig ut i två timmar.

Krushuvad pelikan fotograferad vid sjön Kerkíni i norra Grekland.

Är det så generellt för naturfoto? Att manmåste jobba sig in i situationerna?

– Det tror jag absolut. Men för vissa går det säkert jättebra att jobba på hemmaplan, att gå ut några timmar varje dag istället för att åka till Afrika i två veckor. En del kanske kommer in i sin fotobubbla efter tio minuter, men för mig tar det lite mer tid att komma igång.

Familjen lämnar han också hemma, det går inte att ha dem med på fotoresor.

– De kan ju inte stå och vänta i tre timmar för att en säl ska komma i rätt position mot ljuset.

Vad innebär då ett grafiskt bildspråk i praktiken? För Johan handlar det om att hitta enkelheten i utsnittet med få ingredienser. Det ska vara rent och snyggt, och med en bakgrund som inte stör. För att nå dit krävs det ett tankearbete kring kompositionen, eftersom störande element är något det ofta finns gott om i verkligheten. Men även om det grafiska är målet, händer det att han även tar »pang-på-bilder«, som han kallar dem – att han ser ett lejon och knäpper av en bild för att han blir hänförd av situationen. Till viss del behöver han även ta den typen av bilder, för att komma vidare till nästa fas. Som när han var i Japan för att fotografera jättehavsörnar.

– Första dagen fick jag fota av mig, eftersom jag inte hade sett de här örnarna förut. Jag fick de vanliga pang-på-bilderna, som kanske måste tas innan man kan försöka bli lite mer kreativ. De andra dagarna var jag inte lika exalterad och uppspelt. Då kunde jag börja tänka mer på sådant som långa slutartider och panoreringar – att försöka jobba mer målinriktat med kompositionen.

Och ibland uteblir den upprymda känslan helt, för att djuret inte visar sig framför kameran.

– Jag var i Finland och satt i ett gömsle en hel vecka. Vi skulle fotografera björnar och det kom inte en björn på hela veckan. Vi fick se järvar, men inga björnar. Visst, det blev en besvikelse men den gick över rätt fort. Man vet ju hur det fungerar, det är en del av spelet.

Kalahariöknen i södra Afrika är ett område som Johan ofta återvänder till. Han gillar det öppna landskapet och ljuset som ger en röd ton i bilderna.

Hitta det unika

Efter att ha kommit till final i Wildlife Photographer of the Year har Johan haft ytterligare framgångar i flera internationella fototävlingar. Jag tänker att hans grafiska manér är något som går hem i sådana sammanhang. Håller han med?

– Jag har upptäckt att i fototävlingar är det bättre att ha en unik bild än en klassiskt bra bild. För det finns så många bra bilder, de står inte ut. Bra bilder ser vi hela dagarna, inte minst vi som är intresserade av fotografering. I Facebook- och Instagramflödena – det är kanonbilder hela tiden. Så det måste vara något som sticker ut för att man ska komma någonstans i de här tävlingarna. Då gäller det att fotografera lite annorlunda.

Att tänka igenom sina tävlingsbidrag, innan de skickas in, är viktigt menar Johan.

– Det är ingen idé att skicka in en bild på ett lejon fram­ifrån – det finns miljoner sådana bilder. Även om det är en tekniskt perfekt bild så kommer den inte att komma någonstans. Man måste tänka till och välja bilder med en stark komposition.

Med sin något okonventionella bild av en sekreterarfågel vann Johan Siggesson 2018 en av kategorierna i tävlingen European Wildlife Photographer of the Year.

Din bild av en sekreterarfågel med ett »ägg« bakom, som prisades i European Wildlife Photographer of the Year, är den ett exempel på en annorlunda bild?

– Ja, hade den varit skarp hade det varit en jättetråkig bild. En sekreterarfågel från sidan med en sten bakom. Det blir ingenting. Men med lite längre slutartid och en kamerarörelse så blir det helt plötsligt en annan typ av bild. Mer målerisk och grafisk. Det är ju enda anledningen till att bilden gick bra i tävlingen, plus att den där stenen bakom ser ut som ett ägg – även om sekreterarfåglar inte lägger ägg på marken. De har ju bon i träden.

Medier över hela världen publicerade Johans bild av gråsälskuten som ligger på stranden och vinkar.

Din bild av en vinkande gråsäl på en strand utanför Norfolk i Storbritannien, fick mycket uppmärksamhet tidigare i år. Men jag har förstått att du egentligen inte tycker den representerar ditt bildspråk?

– Det är en sådan typisk bild som går hem bland icke-fotografer. De ser ju inte lika mycket bilder som vi fotografer gör, så de tycker en sådan bild är jätterolig och söt. Ska en bild bli viral får man tänka mer på det sättet. En ung, söt säl som gör något människolikt – det är svårt att det ska gå fel om man säger så. Det är inget fel på bilden, men det är inte en bild som jag tycker är rolig.

Ett lejon i Kalahariöknen.

Söker sig till öknen

Kalahariöknen är ett område som Johan ofta återvänder till. Inte minst för att han tillsammans med ett fotoreseföretag anordnar resor dit, under vilka han jobbar som fotoguide. Då många fotointresserade ofta väljer Masai Mara, Seren­geti eller Krugerparken i Afrika, förordar Johan öken- och stäppområdet i Kalahariöknen.

– Landskapet är väldigt öppet jämfört med andra nationalparker där det är mer buskar och träd. För de bilder som jag tar – de stilrena – är det mycket enklare om det är en öken. Då finns det inte så mycket som distraherar i bakgrunden. Dessutom är ljuset väldigt speciellt i Kalahariöknen, på grund av ökensanden. Det blir ett väldigt rött ljus med mycket sandrök – fantastiska soluppgångar och nedgångar.

Platsen är också spännande tycker Johan. Minst en dag från civilisationen och telefonen fungerar sällan. På kvällarna är det helt tyst.

Nyligen skaffade Johan sig en Olympus OM-D E-M1X med ett 300mm, för att ha ett lite smidigare kit. Han använder även Nikon D500 och D810.

Väljer ofta den mindre kameran

Med sig ut på resor har Johan två kamera-kit, ifall det skulle hända något och han förlorar utrustning. Sedan länge har han fotograferat med Nikon, en D500 och en D810 till vilka han bland annat har använt en 300mm f/2,8 – emellanåt med konvertrar på 1,4x och 2,0x. Men ganska nyligen skaffade han sig en Olympus OM-D E-M1X med ett 300mm, för att ha ett lite smidigare kit. Eftersom det är en micro four thirds-kamera motsvarar brännvidden i praktiken 600mm. Till sina Nikonkameror använder han numera objektiv med inte riktigt fullt så mycket tele.

– Olympuskameran har givetvis brister eftersom det är en liten sensor. Men jag testade den lite innan jag köpte, och tyckte att det blev helt okej. Visst, vissa saker kan jag inte fotografera på samma sätt men för mina typer av bilder spelar det inte alls någon roll. Systemet är väldigt smidigt att ha med sig, särskilt i Kalahariöknen. Om man då har en jättekamera med objektiv under benen medan man kör ­jeepen, blir det väldigt krångligt när kameran ska upp. Då är det bättre med en mindre variant.

Sälar fotograferade i Winterton-on-Sea, Storbritannien.

Att tillhöra föreningen Naturfotograferna är för många fotografer något eftersträvansvärt – om man ägnar sig åt att skildra naturen. Här finns och har sedan 1966 funnits flera namnkunniga fotografer bland medlemmarna. Intagen blir den som i sin ansökan kan visa upp en portfolio med bredd och kvalitet. 2019 blev det verklighet för Johan, bara sju år efter att han hade bestämt sig för att satsa fullt ut på fotograferingen.

– Det är lite av en prestigegrej. Rent praktiskt betyder det inte så mycket för mig. Det är inte så att jag helt plötsligt har fått ett överflöd av jobb eller så. Det är mer någon slags kvalitetsstämpel, man får ett erkännande att »det här är faktiskt bra det du gör«.

Är det så, att man ibland tvivlar på sin egen förmåga?

– Det handlar kanske inte om ens förmåga, jag vet ju att jag kan fotografera. Men man ser sina egna bilder hundra gånger om dagen, och då tycker man till slut »den här bilden är inte så rolig längre«. Men andra kanske aldrig har sett den, och tycker den är jättebra när de får se den. Det är nog mer att man emellanåt blir trött på sig själv, det är väl ganska normalt tycker jag.

Att ha sin egen stil, är inte det svårt inom naturfotografin?Är inte det mesta redan gjort?

– Givetvis är det svårt att sticka ut i dagens läge. Alla fotograferar och för att sticka ut måste bilden vara som en nagel i ögat, och det är helt klart svårt, svarar Johan och fördjupar sitt resonemang:

– Bilderna som jag kallar pang-på-bilder ser man hela dagarna. Jättebra bilder, men man stannar inte sekunden längre vid sådana bilder. Sen finns det bilder som sticker ut, och där tycker jag det är roligt om folk har frågor som »vad är det för något« eller »hur gjorde du här«. Även om de inte tycker att det är så bra, har de ändå stannat till och tittat lite extra istället för att bara vända blad. Men det är jättesvårt, det kan ju inte bli för konstiga bilder heller. Utan det måste vara något som folk kan se vad det är.

Tävlingen där Johan har haft framgångar, Wildlife Photographer of the Year, har funnits sedan 1965. De ger årligen ut en bok med de vinnande bidragen, och Johan har skaffat de senaste 26–27 böckerna. I dem ser han en utveckling.

– Om man hade fått en skarp bild på en flygande fågel med manuell fokus, då var det för 20 år sedan en kanonbild. Men det fungerar inte i dag, det blir inget som sticker ut. Ribban läggs högre hela tiden, med fler fotografer och på sätt och vis enklare fototeknik.

Men trots utmaningarna upplever Johan det som att han har hittat rätt. Till våren hoppas han återigen kunna göra resor, om pandemin tillåter. Fram till dess jobbar han med sin hemsida och att ta fram nya fototavlor till försäljning.

– Det är den högsta äran, att någon vill betala för att hänga upp en av mina bilder på sin egen vägg. Ett större erkännande från en enskild person är svårt att få, säger Johan avslutningsvis.

Detta är en PLUS-artikel. Som plusmedlem får du:

  • Omedelbar & obegränsad tillgång till denna och alla artiklar
  • Fördjupande reportage, fotoskolor, guider & mycket mer
  • Inbjudningar till VIP-event
  • Exklusiva erbjudanden från våra samarbetspartners

Prenumerera

Välj period och betalning. Köp med engångsköp eller välj en prenumeration så debiteras du inför varje ny period. Avsluta när du vill.

Ett år för bara 449 kr

Prenumerera

Engångsbetalning: Betala snabbt och enkelt för direkt tillgång till denna artikel