https://www.kamerabild.se/nyheter/kontrollerad-automatik
546121
Krönika

Anders Wånell: Kontrollerad automatik

Fotografering förknippas ofta med en radda tekniska kunskaper för att kunna fånga och visa en bild på bästa sätt.

Det är naturligt ur ett historiskt perspektiv då det inte fanns automatiska kameror, men å andra sidan kan man fundera över hur många olika motiv det egentligen finns. Eller åtminstone hur lika de vanligaste motiven är varandra.

 Utomhus i dagsljus kommer man rätt långt med en fast inställning i kameran. Detta utnyttjade Kodak med sin Instamatic-modell och uppenbarligen fungerade det hela tillräckligt bra för väldigt många. Jag läser på Wikipedia att det såldes 50 miljoner Kodak Instamatic mellan 1963 och 1970. Med ett fixfokusobjektiv och exponeringslägen för sol respektive molnigt fotograferade miljontals människor manuellt utan att behöva vara tekniskt bevandrade.

 

Men visst, "tillräckligt bra" i det här fallet var ganska dåligt. Fast det gäller att komma ihåg att vi jämför med att ställa in en manuell kamera felaktigt. Den enklaste formen av "automatik" är alltså att begränsa valmöjligheterna.

 Åren har gått och våra kameror idag är extremt avancerade. Det har medfört att automatik inte enbart behöver vara att ta bort inställningsmöjlighet. Automatik har sedan länge även blivit ett verktyg för den avancerade fotografen. Därmed har det blivit naturligt att kunna ställa in automatiken.

 

Jag tycker att det borde vara en självklarhet att redovisa allt som bestämmer hur en automatik beter sig. Redovisa och göra tillgängligt för inställning. En sund tillverkare borde inte vara rädd för att avslöja hur deras automatik fungerar. Det finns alltid smarta tillämpningar som inte behöver redovisas. Speciellt i dessa dagar när artificiell intelligens åtminstone enligt marknadsföringen ersätter allt fler fasta algoritmer. De kan väl använda en ai-metod för att bedöma om fotografen vet vad den håller på med när denne vrider om inställningarna. Ställa en fråga då och då om man verkligen är säker. Om inte så återställs inställningarna.

 Den automatik som har flest inställningsmöjligher är autofokusen. Ett val mellan liten och stor autofokusyta har varit självklart i många år i kameror av alla prisklasser och tittar vi på de senaste mest avancerade kamerorna är det så mycket inställningar att det är nära på omöjligt att greppa utan att läsa på.

 

För exponering tycker jag det är sämre ställt. Det är faktiskt ganska uselt att det inte finns en inställning som heter "största tillåten utfrätt yta". Man fotograferar då med råformat och kameran ska inte fundera över den slutgiltiga bildens utseende, utan bara se till att det inte försvinner detaljer i det ljusaste av bilden.

 Den här inställningen behöver även kombineras med en "största tillåten igengrodd yta" och en "största tillåten brusig yta". Om ett motiv är sådant att kameran inte kan klara av att fånga det utifrån valda inställningar kan kameran ta två bilder som man antingen väljer mellan eller slår ihop.

 

Hur bilden faktiskt ska se ut ser jag som i det närmaste helt oberoende av exponeringen. En viss skillnad mot att fotografera diafilm skulle man kunna säga. Inställningen av bildens ljushet vill jag ha på tumme och pekfinger. Tumhjulet får styra mörkt och medelgrått och pekfingerhjulet styr det ljusaste i bilden.

 En fråga som uppstår för mig i allt funderande om automatik är om det finns andra mål med mina bilder än att de ska se så bra ut som möjligt. Jag kanske inte vill använda en jättebra automatisk funktion i Lightroom eftersom det då inte är jag som skapat bildens utseende. Det finns också en dokumentär poäng i att hålla automatiken i fasta tyglar. Endast då kan jag veta att två bilder fotade vid samma tillfälle är efterbehandlade på precis samma sätt. Med en styrbar automatik kan jag få både automatiserad hjälp och en bra kontroll över vad som faktiskt sker.

 

167315513313063_1991208544257075