Intervju

Magnus Lundborg: ”Jag har haft hajar som simmat in i kameran”

Hajarten brugd fotograferad i Skottland. Brugden har fem väldiga gälspringor som nästan möts undertill. Kropps­längden är normalt upp till tio meter. Foto: Magnus Lundborg
Hajarten brugd fotograferad i Skottland. Brugden har fem väldiga gälspringor som nästan möts undertill. Kropps­längden är normalt upp till tio meter. Foto: Magnus Lundborg
Magnus Lundborg, fridykare och undervattensfotograf som specialiserat sig på att dyka med valar och hajar.rn Foto: Elin Larsgren
Magnus Lundborg, fridykare och undervattensfotograf som specialiserat sig på att dyka med valar och hajar.rn Foto: Elin Larsgren
Blåhajar utanför Azorerna. Fridykning är det Magnus ägnar sig åt, vilket betyder att han har en mask med snorkel och håller andan. Några tuber använder han inte.rn Foto: Magnus Lundborg
Blåhajar utanför Azorerna. Fridykning är det Magnus ägnar sig åt, vilket betyder att han har en mask med snorkel och håller andan. Några tuber använder han inte.rn Foto: Magnus Lundborg
Nyligen vann Magnus brons i »Ocean Photography Awards«, i tävlingens totalkategori för årets ocean-fotograf. Han vann med den här bilden av en vit sydkapare i Patagonien. Foto: Magnus Lundborg
Nyligen vann Magnus brons i »Ocean Photography Awards«, i tävlingens totalkategori för årets ocean-fotograf. Han vann med den här bilden av en vit sydkapare i Patagonien. Foto: Magnus Lundborg
Sillfjällen skapar rymd runt späckhuggaren, fotograferad i Nordnorge. Foto: Magnus Lundborg
Sillfjällen skapar rymd runt späckhuggaren, fotograferad i Nordnorge. Foto: Magnus Lundborg
Magnus dyker flera gånger i veckan, året om. Här en havsborstmask i Grebbestad som avger ägg/spermier för fortplantning som sker i det fria vattnet. Foto: Magnus Lundborg
Magnus dyker flera gånger i veckan, året om. Här en havsborstmask i Grebbestad som avger ägg/spermier för fortplantning som sker i det fria vattnet. Foto: Magnus Lundborg
Röd brännmanet i Smögen. När Magnus dyker i Sverige ser han mycket maneter och småfisk men rovfiskarna är borta. »Det är det mest uppenbara miljöproblemet«, säger han. Foto: Magnus Lundborg
Röd brännmanet i Smögen. När Magnus dyker i Sverige ser han mycket maneter och småfisk men rovfiskarna är borta. »Det är det mest uppenbara miljöproblemet«, säger han. Foto: Magnus Lundborg
Sydkapare är en art i familjen rätvalar. Här en mamma och en kalv, som Magnus fotograferade i Patagonien i Sydamerika. Foto: Magnus Lundborg
Sydkapare är en art i familjen rätvalar. Här en mamma och en kalv, som Magnus fotograferade i Patagonien i Sydamerika. Foto: Magnus Lundborg
Knölval i Sydafrika. Foto: Magnus Lundborg
Knölval i Sydafrika. Foto: Magnus Lundborg
Lungmanet i Smögen. Foto: Magnus Lundborg
Lungmanet i Smögen. Foto: Magnus Lundborg
Knölvalen är en stor val, som vuxen mäter den ungefär 15 meter och väger omkring 36 ton. Den är känd för sina språng upp över vattenytan. Magnus tog bilden i Sydafrika. Foto: Magnus Lundborg
Knölvalen är en stor val, som vuxen mäter den ungefär 15 meter och väger omkring 36 ton. Den är känd för sina språng upp över vattenytan. Magnus tog bilden i Sydafrika. Foto: Magnus Lundborg

Första gången Magnus Lundborg såg en val under ytan var det som att han kom i extas. ”Det är ett så stort djur. När man är bredvid känner man sig extremt liten”, säger Magnus som har prisats för sina undervattensbilder. Han dyker flera gånger i veckan, året om – alltid med kameran redo.

I Sverige är det kallt i vattnet stora delar av året. Så klart. Men det hindrar inte fotografen Magnus Lundborg från att ge sig ut. »Jag dyker några gånger i veckan, jag var ute i söndags« säger han när jag intervjuar honom onsdagen efter, en vårvinterkväll.

Är det som ett beroende? undrar jag.

– Ja, lite så. Det är något jag går och längtar efter hela tiden, svarar han.

I Sverige är det kallt i vattnet stora delar av året. Så klart. Men det hindrar inte fotografen Magnus Lundborg från att ge sig ut. »Jag dyker några gånger i veckan, jag var ute i söndags« säger han när jag intervjuar honom onsdagen efter, en vårvinterkväll.

Magnus Lundborg

Ålder: 26 år.

Bor: I Ale, norr om Göteborg.

Gör: Fridykare och undervattensfotograf som specialiserat sig på att dyka med valar och hajar.

Aktuell med: Vann nyligen brons i Ocean Photography Awards. Ger snart ut en fotobok om Nordsjöns historia, och de marina däggdjur som finns och som har funnits där.

Utrustning: Sony A7R IV med objektivet 12–24mm. Undervattenshuset Easydive Leo3 Wi.

Webb: magnuslundborg.com

Är det som ett beroende? undrar jag.

– Ja, lite så. Det är något jag går och längtar efter hela tiden, svarar han.

Hemma i Ale har Magnus en liten bit till kusten, till Smögen och Grebbestad där han främst dyker. Men hade han bott på någon av de platserna, hade han antagligen dykt varje dag tror han.

En stor kopp te skymtar jag i fönstret för vårt videomöte. Värmande ser det ut som, även om Magnus inte tycks ha några större problem med kyla. Att dyka på västkusten under vinterhalvåret är som han säger »ruggigt kallt ibland«.

– Jag är ganska härdad, tror jag i alla fall. Men det blir riktigt kallt när det går ner till två grader. Då känns det, framför allt i fingrar och fötter. Ansiktet gör ont i början, men jag brukar ligga på ytan i några minuter bara för att jag ska tappa känseln.

Med ett skratt tillägger han:

– Det låter mer dramatiskt än vad det faktiskt är.

Har du blivit så nedkyld att du fått köldskador?

– Inte än i alla fall. Men jag har blivit snurrig och illamående för att jag har varit så kall.

Magnus Lundborg, fridykare och undervattensfotograf som specialiserat sig på att dyka med valar och hajar.
Magnus Lundborg, fridykare och undervattensfotograf som specialiserat sig på att dyka med valar och hajar.

Magnus dyker alltid med våtdräkt, inte torrdräkt, vilket gör sysselsättningen kallare. Varför ska vi återkomma till, för det handlar om bildresultaten.

Att han fokuserar så mycket på kalla vatten, det har att göra med hans intresse för de marina däggdjur som har sin hemvist där. I Sverige till viss del men också på andra platser i världen såsom Nordnorge och Kanada.

– Det är en häftig miljö. Det är dålig sikt, kallt och mörkt. Att möta ett djur som har det här som sitt levnadshabitat, det är häftigt tycker jag. Mycket mer utmanande och ­mycket hårdare än vad det är i Röda havet till exempel, säger Magnus.

Med sig ned under ytan har han alltid sin kamera. Redo att fånga ögonblicket då ett djur kanske simmar emot honom. Det får gärna vara en val eller en haj, och Magnus beskriver hur det känns:

– Första gången jag såg en val under ytan var jag helt i extas. Det var en otrolig upplevelse. Det är svårt att sätta ord på det. Det är ett så extremt stort djur, även om det här bara var en unge på kanske tolv meter. När man är bredvid djuret känner man sig extremt liten. Man känner också en genuin nyfikenhet från valen, det är väldigt speciellt.

Ögonblicket ägde rum i Kanada, för cirka sex–sju år sedan. Magnus var där för att praktisera sitt nyvunna in­tresse: fridykning. En etablerad BBC-fotograf på plats fick Magnus att inse att han även behövde ha med sig en kamera ned under ytan.

En fotografisk resa började. Att i bild förmedla möten under ytan, beskriver Magnus som »en magisk känsla«.

Blåhajar utanför Azorerna. Fridykning är det Magnus ägnar sig åt, vilket betyder att han har en mask med snorkel och håller andan. Några tuber använder han inte.
Blåhajar utanför Azorerna. Fridykning är det Magnus ägnar sig åt, vilket betyder att han har en mask med snorkel och håller andan. Några tuber använder han inte.

»Lättare att vara kameraman«

Fridykning med knölval var det som stod på agendan i Kanada, och av en ren slump hamnade han i samma »lodge« som den skotske fotografen Doug Allan med bland annat »Frozen Planet« för BBC på sin meritlista. Även den franske marinbiologen Daniel Pauly var där för att tillsammans med Allan filma en dokumentär.

– Det blev automatiskt så att vi åt tillsammans på kvällarna när vi var tillbaka på »lodgen«, berättar Magnus och fortsätter:

– Då väcktes ett intresse när jag hörde alla deras berättelser. Jag skulle själv precis börja studera marinbiologi, och Doug Allan sa typ »det är lättare att vara kameraman«. Jag vet inte om det är sant, men samma kväll köpte jag min ­första kamera.

Vad sa de mer som fick dig att vilja börja fotografera?

– Jag tror det var hela atmosfären. Jag såg när de höll på med sin utrustning och hörde deras berättelser om hur det är att filma och fota i Arktis. Jag köpte en liten enkel kompaktkamera, bara för att ha med mig ner när jag dyker. Att det skulle bli så seriöst som det har blivit, det trodde jag kanske inte.

Nästa resa gick till Norge, för att dyka med ­späckhuggare. Men Magnus hade svårt att få bilder på grund av utrustningen.

– Den lilla kompaktkameran orkade verkligen inte, eftersom det är väldigt mörkt vatten där. Då bestämde jag mig för att köpa en ny kamera. Och sen har det bara utvecklats mer och mer.

Studierna i marinbiologi slutförde han dock aldrig, även om han har ett starkt intresse för ämnet. Fotograferandet kom att ta allt mer plats.

– Jag kände att jag inte ville jobba som marinbiolog. Utan jag tror att jag kan använda min kreativa sida för att påverka människor genom bild. Mer än om jag skulle skriva en ­rapport i någon vetenskaplig tidning.

»Det är lättare att vara kameraman.«

Orden från Doug Allan tycks ha haft en viss betydelse.

Nyligen vann Magnus brons i »Ocean Photography Awards«, i tävlingens totalkategori för årets ocean-fotograf. Han vann med den här bilden av en vit sydkapare i Patagonien.
Nyligen vann Magnus brons i »Ocean Photography Awards«, i tävlingens totalkategori för årets ocean-fotograf. Han vann med den här bilden av en vit sydkapare i Patagonien.

Måste vara nära

Fridykning är det Magnus ägnar sig åt, vilket betyder att han har en mask med snorkel och håller andan. Några tuber använder han inte.

– Jag kan komma mycket närmare djuren, än om jag har en stor utrustning på mig som väsnas och där det kommer ut bubblor ur regulatorer.

Sådant skulle skrämma djuren och för Magnus är när­heten a och o.

– Jag får bättre kontakt med djuren som jag fotar. Det är mycket det undervattensfoto handlar om, och kanske den största skillnaden mot till exempel fågelfotografering – där man kan fota på håll. Under vattnet måste jag vara nära, och det är av den anledningen som jag fridyker.

Att inte använda tuber handlar också om säkerhet. Utan en tung utrustning blir Magnus snabbare och mer flexibel i vattnet och kan på så sätt undvika farliga situationer. Men i mina öron låter det som att han måste vara bra på att hålla andan.

– Jag är nog ganska bra, tror jag. Inte världsbäst men det behöver man inte heller vara, säger han.

Hur länge är du nere under ett dyk?

– Det beror på, det är jättemånga faktorer som påverkar. I Sverige på vintern är det så kallt att nästan all energi går åt till det. Då är det absolut inte lika länge. Men på sommaren kan jag vara nere en och en halv, kanske två minuter om det är rätt förhållanden.

Återigen berör han ämnet kyla. Varför inte sätta på sig en torrdräkt?

Svaret: det går inte att fridyka med en sådan.

– I en torrdräkt samlas det luft. Om du då dyker ned kommer luften att samlas i benen på dräkten, och det blir en för stor flytkraft. Jag skulle behöva 30 kilo på mig om jag skulle fridyka med en torrdräkt, förklarar Magnus.

En torrdräkt används för det mesta i kombination med tuber, eftersom de kan reglera luften i dräkten. Och eftersom tuber är uteslutet för att lyckas komma nära djuren och få bilderna han söker – är det därför våtdräkt som gäller för Magnus.

Omkring 15 meter ned i djupet brukar han kunna ta sig. Ofta är han dock betydligt närmare ytan.

– Med val och haj är det mest action mellan ytan och fem meter ner, ungefär. Men med rockor har jag varit nere på 17 meter, säger han.

Sillfjällen skapar rymd runt späckhuggaren, fotograferad i Nordnorge.
Sillfjällen skapar rymd runt späckhuggaren, fotograferad i Nordnorge.

»Det var nästan en chock«

I höstas vann Magnus brons i »Ocean Photography Awards«, i tävlingens totalkategori för årets ocean-fotograf. Han var ensam svensk om att prisas av den namnkunniga juryn med bland annat fotograferna Paul Nicklen, Christina Mittermeier och Shawn Heinrichs.

Bilden som Magnus vann brons med föreställer en val, en vit sydkapare, fotograferad i Patagonien.

– Det var riktigt dålig sikt den dagen, och den kom från ingenstans. Det var inte den jag hade hoppat i vattnet för att se, utan vi hade fyra, fem valar i samma område. Men när den dök upp så var det bara en wow-känsla. Jag hann inte tänka så mycket utan på ren instinkt riktade jag kameran mot den och tog några bilder. Jag hade inga ord för händelsen direkt efteråt när jag simmade tillbaka till båten, det var nästan en chock.

Sydkaparen är en så kallad leucistisk val, vilket resul­terar i reducerat pigment. Därför är vissa vita men de flesta är ändå gråa eller svarta, så en vit är ovanlig att se menar Magnus. Att dessutom fånga den på bild så pass nära, med tanke på att det var en kalv, är inte heller det lättaste – mammorna är väldigt beskyddande.

– Jag fotograferar med 12mm på en fullformatskamera, så valen är nog en och en halv meter ifrån mig, kanske två. Den kom från djupet och simmade uppåt. Tittade mot mig och sen simmade den iväg. Det var det enda mötet jag hade med den där vita.

Magnus dyker flera gånger i veckan, året om. Här en havsborstmask i Grebbestad som avger ägg/spermier för fortplantning som sker i det fria vattnet.
Magnus dyker flera gånger i veckan, året om. Här en havsborstmask i Grebbestad som avger ägg/spermier för fortplantning som sker i det fria vattnet.

Ögonkontakt med hajen

Ofta är de nyfikna, både valar och hajar. Det kan resultera i nära möten, men med haj krävs det att Magnus håller sig lugn för att de ska våga närma sig honom.

– De har ett sjätte sinne, små porer på näsan med vilka de känner av elektromagnetiska fält. De känner av min puls och kontraktioner i musklerna, så jag måste hela tiden vara lugn. Men när man väl lärt sig att vara det, då kommer de väldigt nära. Jag har haft haj som har simmat upp i kameran och in i min kropp, inte på något aggressivt sätt utan bara av nyfikenhet.

Det låter som en svår utmaning, att varalugn i närheten av en haj?

– Man lär sig. Det är förstås mycket adrenalin första gången, men när man fokuserar på att vara lugn då kan det bli väldigt nära möten. Det är en fantastisk känsla.

Är det inte farligt?

– Nej. Det är klart att det kan hända olyckor och det har varit nära några gånger. Till exempel i Patagonien blev jag tacklad av en valkalv. Det kunde ha gått riktigt illa, den tog min Gopro som satt på vattenhuset. Hade det varit en ren träff mot revbenen kunde det ha slutat dåligt.

Han berättar vidare:

– Jag har inte direkt haft några allvarliga möten med haj. Det har alltid varit lugnt. Någon incident där en haj nafsat lite på mina simfötter, men det har aldrig varit något aggressivt.

I Sydafrika däremot, när han fotograferade mörkerhaj, fick han sig några smällar.

– De är lite hetsiga i Sydafrika, simmar in i en, trycker till eller stångar en. Då har jag haft lite blåmärken och varit öm i kroppen efteråt.

Anledningen till det är den så kallade sardinvandringen, där många hajar och valar vill vara med och mumsa på födan. »Det är mycket action hela tiden« förklarar Magnus som samtidigt menar att hajar normalt sett är »väldigt lätthanterliga«.

– De är väldigt lugna djur. Huvudsaken är att man har ögonkontakt, det är det absolut viktigaste när det handlar om hajdyk. Ögonkontakt och att man är lugn, då händer ingenting.

Så som haj framställs i film kanske inte alltid är sanningen?

– Nej, jag skulle nog säga att det aldrig är sanningen.

Röd brännmanet i Smögen. När Magnus dyker i Sverige ser han mycket maneter och småfisk men rovfiskarna är borta. »Det är det mest uppenbara miljöproblemet«, säger han.
Röd brännmanet i Smögen. När Magnus dyker i Sverige ser han mycket maneter och småfisk men rovfiskarna är borta. »Det är det mest uppenbara miljöproblemet«, säger han.

Lampor riskerar att lysa upp partiklar

En stor utmaning för en undervattensfotograf är partiklar i vattnet, särskilt i kalla vatten som ofta inte är lika klara som de i till exempel tropikerna. Det gäller att lära sig hantera de här små kornen, för att bilderna inte ska bli något som kan liknas vid »myrornas krig«.

– Är det små djur och man använder makro, då kommer man undan partiklarna. Men när man kör med vidvinkel på större djur då är det väldigt, väldigt svårt. En extern ljuskälla riskerar att lysa upp partiklarna, därför får man jobba ­mycket med naturligt ljus.

Magnus brukar underexponera bilderna för att få mer kontroll över partiklarna. Men samtidigt är han inte enbart negativt inställd till dem och menar att »de kan vara något väldigt bra«.

– De flesta undervattensbilder, om man kollar de stora fotograferna, det är bilder i tropikerna med extremt klart vatten. Där kan man jobba med kontrast och ljus på ett helt annat sätt. Men samtidigt finns det tusentals av de här djurporträtten i klart vatten där man har en blurrig blå bakgrund med en val eller haj framför. I dålig sikt och i kalla vatten kan man få mycket mer speciella bilder, som är väldigt svåra att ta. Det finns inte så mycket sådana bilder och det är väl en positiv grej med att jag bor här i Sverige – jag har övat på att fota i dålig sikt med mycket partiklar.

Det som enligt Magnus är den stora fördelen när kompositionen samspelar med partiklarna, är att bilden kan få en helt annan dramatik. Men det får förstås inte bli för mycket brus, något som han brottades med i bilden av den vita sydkaparen.

– Jag har städat den ganska bra, säger han och syftar på arbetet i efterbehandlingen.

Ett problem med vita djur är att de reflekterar ljus, och därmed lyser upp partiklarna i vattnet runt om. Det blir som ett sken kring djurets kropp.

– Det är svårt att hantera. Men lyckas man så har man en riktigt bra bild. Med den vita sydkaparen var det så dålig sikt att stjärtfenan är helt utblurrad.

Sydkapare är en art i familjen rätvalar. Här en mamma och en kalv, som Magnus fotograferade i Patagonien i Sydamerika.
Sydkapare är en art i familjen rätvalar. Här en mamma och en kalv, som Magnus fotograferade i Patagonien i Sydamerika.

Hur mycket redigeringar du dina bilder?

– Väldigt olika. Ibland sitter det direkt, då går det på tio, femton minuter. Men vissa bilder har jag lagt ned otroligt mycket tid på. Bilden på den vita sydkaparen satt jag säkert med i flera timmar.

Jag upplever att du har en ganska medveten färgskalai dina bilder? Är det ett resultat av fotoögonblicketeller efterarbetet?

– Det är nog ganska mycket både och tror jag. När det är klart vatten här i Sverige får man den här gråblå-grönaktiga nyansen som jag tycker är den absolut finaste. Men det är bara bra dagar som det är så. Mycket handlar sedan om vinklar i vattnet: om jag riktar kameran mot solen, om jag går djupt och så vidare. Men det är klart att det är mycket efterbehandling också, jag jobbar mycket i Photoshop.

Knölval i Sydafrika.
Knölval i Sydafrika.

Magnus fotograferar med en Sony A7R IV som han monterar i ett undervattenshus från Easydive, modellen heter Leo3 Wi och är digital.

– Traditionella undervattenshus fungerar bara för just din modell av kamera, där du på baksidan har knappar med små nålar som nuddar knapparna på kameran. Det här digitala är batteridrivet och förenas via wifi. Alla knappar har jag på sidan och det är väldigt lätt att montera kameran i huset, förklarar Magnus.

En stor fördel är att han inte längre behöver köpa ett nytt vattenhus varje gång han skaffar en ny kamera, vilket han var tvungen till tidigare.

– Det är ganska saftiga priser på undervattenshus, kommenterar han.

12–24mm är objektivet han använder nästan uteslutande. Det ger honom allt han behöver.

– Om man fotar mindre fisk hade det kanske fungerat med ett 50mm också, men jag är inte så intresserad av djurporträtt utan jag vill ha mycket miljö i bilden.

Han nämnde tidigare fördelen med naturligt ljus, men det händer även att han använder extra ljus.

– Jag gör det inte med val, men med haj fungerar det ganska bra. Då händer det att jag har med mig två lampor ned som jag sätter på varsin sida av vattenhuset. Men då gäller det att man kan hantera partiklarna.

Lungmanet i Smögen.
Lungmanet i Smögen.

Bottentrålning – ett problem

Under flera års tid har Magnus fotograferat för ett projekt som utgår från Nordsjön, och de marina däggdjur som finns där eller som en gång i tiden fanns. Resultatet ska bli en fotobok som han planerar att ge ut senare i år, med bilder av bland annat blåhaj, brugd och späckhuggare. De arter som inte längre finns i till exempel de svenska vattnen har han rest till andra platser i världen för att fotografera.

– Det är min stora passion, men det är en utmaning. Med flera djur är det för sent, för de är utrotade. Då har jag fått ersätta med andra djur som är närbesläktade.

Resan till Patagonien är ett exempel på det. Sydkaparen fick vara med i projektet istället för nordkapare som förr fanns på västkusten i Sverige.

– Men den är helt borta från östra Atlanten, och i västra Atlanten håller den på att försvinna också. Då reste jag till Patagonien istället.

Magnus nämner klimatförändringarna som en orsak till att arter försvinner, men framför allt överfiske och bottentrålning. Det senare har varit problematiskt för hajar och rockor.

– Bottentrålningen har i princip utrotat de flesta arter av hajar och rockor i Sverige. De fastnar i trålen eller så förstörs deras habitat.

Knölvalen är en stor val, som vuxen mäter den ungefär 15 meter och väger omkring 36 ton. Den är känd för sina språng upp över vattenytan. Magnus tog bilden i Sydafrika.
Knölvalen är en stor val, som vuxen mäter den ungefär 15 meter och väger omkring 36 ton. Den är känd för sina språng upp över vattenytan. Magnus tog bilden i Sydafrika.

Går det att fotografera val och haj på västkusten i dag?

– Val kan man nog glömma. Det finns chans på haj, mindre arter som pigghaj och småfläckig rödhaj, men det är väldigt ovanligt. Och jag har bara sett döda exemplar av rockor på västkusten.

– Det är väl det mest otäcka och mest uppenbara jag ser när jag dyker här, att man saknar stora fiskar. Jag ser mycket maneter och småfisk men rovfiskarna är borta. Det är det mest uppenbara miljöproblemet.

Om tio år, är du fortfarande ute och fotograferar under ytan?

– Jag kommer definitivt att vara vid havet i alla fall, så mycket kan jag säga. Och jag tror nog att jag kommer ha med mig en kamera då också. Sen om det är stillbild eller video, det vet jag inte. Jag har funderat lite på att gå över till film – men det är ett annat projekt.

Detta är en PLUS-artikel. Som plusmedlem får du:

  • Omedelbar & obegränsad tillgång till denna och alla artiklar
  • Fördjupande reportage, fotoskolor, guider & mycket mer
  • Inbjudningar till VIP-event
  • Exklusiva erbjudanden från våra samarbetspartners

Prenumerera

Välj period och betalning. Köp med engångsköp eller välj en prenumeration så debiteras du inför varje ny period. Avsluta när du vill.

Ett år för bara 449 kr

Prenumerera

Engångsbetalning: Betala snabbt och enkelt för direkt tillgång till denna artikel