När fotografi blir en lek

– Jag tycker att skönheten ligger i kontraster, det obehagliga parat med det vackra. Modeller som är självständiga och starka men samtidigt svaga. Det fullkomliga, berättar Elinleticia om sina bilder.Elinleticia hör till en av 55 000 fotografer som valts ut för att ha med sina bilder på utställningen A Glimpse at Photovogue i Milano. Totalt är det 25 stycken av de många tusen som får vara med. Bara siffrorna säger en del om exklusiviteten i utställningen, men med hela historien om hur det gick till när Elinleticia kom med blir det lite extra imponerande.

Photovogue är en sida som tillhandahålls av modetidningen Vogue, där kan fotografer skapa sig ett konto och ladda upp bilder. Sidan är öppen för vem som helst, men alla bilder som laddas upp måste godkännas för att de ska visas. Urvalet görs av Vogues fotoredaktion med Alessa Glaviano i spetsen.

– Jag hittade sidan i december förra året och började ladda upp bilder. Man måste ansöka om att få vara med på utställningen men det fanns inte i min värld att jag skulle kunna vara med där så jag ansökte inte ens. Sen blev jag kontaktad av redaktionen som sa att jag var en av favoritkandidaterna trots att jag inte ens ansökt, förklarar hon. Redaktionen valde ut de bilder som de ville ha med i utställningen, varje fotograf får ha med fyra bilder och Elinleticia är ganska nöjd med deras urval. Två av bilderna är hon väldigt nöjd med medan de andra två inte har samma känslomässiga värde för henne.

– Men jag förstår deras val, menar hon.

Fotograferandet började ta fart ordentligt för ungefär fyra år sedan. Då led hon av social fobi och gick knappt utanför dörren. Men genom att börja fotografera vågade hon sig ut, till en början var hon och hennes man nästan bosatta på Tropicariet i Helsingborg där hon fotograferade våra nära släktingar aporna.

– Då började jag känna mig säkrare och gick över till att börja fotografera barn. Det var som att sätta fyr på en brasa, jag hade så otroligt roligt när jag fotograferade att jag glömde bort att vara rädd! Efter det tog jag steget att börja fotografera modeller, förklarar hon.

Hon lider fortfarande lite av sin sociala fobi men med hjälp av kameran blir det bättre.Elinleticia har sedan födseln varit döv, men med hjälp av ett cochleaimplantat har hon fått tillbaka delar av sin hörsel. Men det krävs ändå lite mer handgripliga metoder när hon kommunicerar med sina modeller.

– Om jag vill att modellen ska lägga sig på ett speciellt sätt så visar jag det och om de ska vara i vatten så får jag också hoppa i. Jag skulle inte utsätta mina modeller för något jag inte är beredd att göra själv. Men jag har nästan alltid min man med när jag fotograferar så han kan tolka när jag behöver få mer sagt, förklarar hon.

Hennes modeller stöter hon oftast på i vardagen. En av de hon använder sig av mest mötte hon på en loppmarknad.

– Det är några modeller jag arbetar mer med, de kallar jag för mina musor. De hjälper till att utveckla mina bildidéer. Jag frågar dem oftast inte om de vill fotografera utan om de vill komma och leka med mig. Leken fungerar som en förlösande och kreativ kraft som gör att vi får fram nya bilder och utvecklar det jag tidigare tänkt.

Men som för alla andra är det inte alltid det går som det är tänkt när hon fotograferar, men det ser hon inte som en nackdel. Det är ofta då hennes fotografi förs framåt.

– Jag är väldigt flexibel när jag skapar och har svårt att hålla mig till en grundidé, allting måste få växa fram. Mitt bildskapande lär mig samtidigt något om mig själv, förklarar hon.

Hennes bilder innehåller, som tidigare nämnts, ofta kontraster. Ljus ställs mot mörker, vackert mot fult, och en stor del av mörkret kommer från modellerna själva. Det kan vara depressioner, sjukdomar, dödsfall, vad det än är så är det något som sipprar fram i bilderna och ger dem flera bottnar.

– Jag hoppas att fotograferandet kan hjälpa dem också, att de kan växa och hitta sig själva.

Tidigare var Elinleticia på väg att utbilda sig till diakon i Döva kyrkan i Lund, men de införde anställningsstopp och inte långt därefter lades Skånes döva kyrka ner. På frågan om det är något annat som lockar så svarar hon att hon skulle kunna tänka sig att undervisa på någon utbildning i bildkonst. Men just nu kan hon inte tänka sig en annan sysselsättning än fotograferandet.

– Jag har dålig koll på de tekniska prylarna. Visst underlättar det att ha bra utrustning men jag har tagit bra bilder med mobiltelefonen också. Men jag brukar gå till min fotohandlare och slänga upp mina surt förvärvade slantar och säg att jag vill ha det bästa jag kan få för pengarna, förklarar hon.Just nu innebär det att hon använder sig av en Nikon d800 och diverse blixtar och lampor. Det finns även en vattentät kompakt som används när hon behöver ha kameran under vattenytan. Just vatten är något som förekommer ganska ofta i Elinleticias bilder. Hon fotograferar både i vatten utomhus och inomhus i badkaret. Badkaret ger fördelen att man kan kontrollera omgivningarna lite lättare. Ibland sänker hon ner en bakgrund i badkaret, hon har även blandat mjölk i vattnet för att få en lite grumligare yta.

– Soja är däremot ingen höjdare, för att nämna ett av mina misslyckade försök.

Till hösten planerar Elinleticia att åka tillbaka till Milano för att söka upp några agnenturer och marknadsföra sig själv. Mode är något hon är väldigt intresserad av så det är en bransch hon vill ge sig in i mer.

– Eftersom jag redan har några kontakter i Milano är det ju enklare att börja där, det är ju en dörr som står öppen. Jag träffade några andra fotografer där som kanske kan hjälpa mig. Att jag dessutom fick vara med i den här utställningen hjälper nog också till.

Det är en del av Elinleticias plan för framtiden, hon ska även ställa ut några bilder hemma i Lund i sommar, så det finns att göra även framöver.

– Helt ärligt känns det som att jag precis har börjat.