Nikon D3 - Tryggare kan ingen vara

Man ska inte söka trygghet i prylar, utan i sin egen förmåga. Jag vet. Men för en yrkesfotograf är det ändå av stor betydelse att det går att lita på utrustningen. Kameran ska klara av det man förväntar sig, den ska ge förutsägbara resultat och tåla fukt och stötar. Stabila kameror kan lyfta en fotograf som i stället kan lägga all sin koncentration på det bildmässiga och våga mer. I den meningen är en trygg fotograf en bra fotograf.

Således: Vägen till proffsfotografens hjärta och plånbok går genom tillit. Sett ur det perspektivet kan jag inte se annat än att nya Nikon D3 blir en succé. Efter tre veckors intensivt fotograferande känner jag mig tryggare med den än med någon annan digitalkamera jag använt. Det är en D3:a jag helst håller i handen på väg till ett krävande uppdrag. Skälen är många.

Först och främst handlar det naturligtvis om säkerhet i svagt ljus. Det är D3:ans signum. Standard-iso går ända upp till 6400 och boostläge finns till Iso 25600. Det är inte bara tomma siffror på ett papper. iso 6400 är fullt användbart i de flesta reportage- och nyhetssammanhang.

För Nikon är detta en liten revolution om man jämför med föregångaren i proffsserien, D2XS. Den har standard-iso upp till 800 och boostläge upp till Iso 3200. Från en kamerageneration till en annan har alltså det högsta praktiskt användbara Iso-värdet ökat med hela tre bländarsteg. I praktiken ger det skillnaden mellan att ta en bild på 1/15 sekund eller kunna gå upp till 1/125 givet att förhållandena i övrigt är desamma.

För en fotograf som byter från någon av Canons 1D-kameror till Nikon D3 är inte skillnaden lika dramatisk, men den finns där. För första gången på fem år har Nikon ett klart övertag i striden om lägsta bruset.

Den fenomenala bildkvaliteten vid höga Iso hänger samman med att D3:an fått en sensor i samma format som de gamla småbildskamerorna - 36 x 24 millimeter. De flesta kallar det «fullformat» eller «småbildsformat». Nikon kallar det «FX».

En stor bildsensor samlar in mer ljus än en mindre, och ljus är som bekant råvaran som alla dina fotografiska bilder är byggda av. Ju mer ljus, desto bättre förutsättningar för kameran att göra en tekniskt högklassig bildfil.

Bildfilerna från Nikon D3 står i en klass för sig även vid låga Iso-tal. Om man jämför med andra fullformatskameror som Canon 5D och 1Ds Mark III så ser man kanske inte så enorma skillnader vid första anblicken, men när man börjar dra i kurvorna för att ljusa upp mörka partier så blir skillnaderna stora. Bilderna från Nikon D3 tål betydligt mer stryk än konkurrenternas. Jag har bilder som är fullt acceptabla för tryck trots att de är underexponerade med ett helt bländarsteg på Iso 3200 och uppljusade i efterhand.

Och detta är min trygghet nummer två med Nikon D3: Om jag misslyckats med exponeringen och fått för mörka bilder så får jag en ärlig chans att rätta till det i bildbehandlingen. I synnerhet om jag fotograferat i råformat, låt mig återkomma till det längre fram.

D3front.jpg

På den senaste generationen kameror från Nikon, D3 och D300, är både funktionsknappen och nedbländningsknappen programmerbara. Bra!

D3back.jpg

Möjligheten att prata in bildkommentarer är värdefull för bildjournalister som behöver skriva bildtexter hemma på redaktionen.

Skärpan sitter exakt

Den tredje trygghetsfaktorn är autofokussystemet. Det var inte dåligt på Nikon D2-serien (Multi-Cam 2000), och inte heller på billigare D200 och D80 (Multi-Cam 1000). Men D3:ans (Multi-Cam 3500 FX) är autofokus på en annan nivå. Nio gånger av tio sitter skärpan exakt där jag vill ha den även om ljuset är svagt och skärpedjupet minimalt. Jag har tagit en oproportionellt stor andel av bilderna till det här testet med 85/1,4, 28/1,4 och 50/1,4 på full bländaröppning bara för att sätta autofokusens exakthet på prov.

Det är vanskligt att försöka dra slutsatser om hur en kamera är byggd baserat på hur den fungerar, men min känsla för autofokusen är att det är som om mätpunkterna är mindre och stämmer bättre överens med markeringarna i sökaren än på andra kameror.

Autofokusens snabbhet är i absolut toppklass, i synnerhet i kombination med Nikons AF-S-objektiv som har inbyggd hjälpmotor. Vi skrev i förra numret att vi var imponerade av autofokusen hos Nikon D300 som bygger på en liknande modul (Multi-Cam 3500 DX). Tyvärr har vi inte haft tillgång till båda kamerorna samtidigt tillräckligt länge för direkt jämförelse, men mitt subjektiva intryck är att D3:ans autofokus är både snabbare och mer precist. Detta skulle kunna ha flera orsaker: starkare autofokusmotor, högre beräkningskapacitet i form av fler mikroprocessorer eller grundläggande skillnader i de båda varianterna av Multi-Cam 3500.

I likhet med lillebror D300 har även D3:an det följande autofokusläget 3D där kameran ska kunna låsa fokus till en detalj i motivet med hjälp av färganalys. Ju mer jag använt kameran, desto mer sällan har jag kopplat in 3D-läget. De andra dynamiska områdena där man väljer hur många grann-fokuspunkter den valda punkten ska ta hjälp av för att följa ett motiv - 9, 21 eller alla 51 - fungerar oftast bättre.

iso6400.jpg

Även högsta Iso-läget, 6400, är fullt användbart i reportage- och nyhetssammanhang. Bilden konverterad från råformat via Nikon Capture NX. Nikon 14-24/2,8 vid 24 millimeters brännvidd. Bländare 2,8 och 1/100 sekund.

Sökaren största ergonomiförbättringen

Den fjärde faktorn som gör mig trygg med Nikon D3 är byggkvaliteten och ergonomin. Få kan som Nikon göra kameror som känns som om de är gjutna i ett stycke. Nu lyckades de väldigt bra med byggkvaliteten redan i de tidigare proffsserierna D1 och D2, så det fanns inte så värst mycket att förbättra. Kameran är som tidigare vädertätad på alla utsatta ställen, den genialiska mekanismen för att öppna minneskortsluckan är kvar från D2-serien.

Nytt är att Nikon har gjort sig av med skruvlocken för blixtsynkkontakten och den tiopoliga tillbehörskontakten. I stället har vi fått gummilock som snäpper på plats och inte kan tappas bort eftersom de sitter förankrade i ett av fästena för kameraremmen. Ett reservlockspar medföljer.

När vi ändå är inne på avdelningen lock - D3:an har också fått det första skydd för blixtskon som jag inte omedelbart slängt i papperskorgen. Det här skyddet är belagt med gummi som skyddar effektivt mot regn och fukt. Bra tänkt. Fotografer som sällan använder blixtskon kan ha det på för jämnan.

Ergonomiskt känner vi igen det mesta från D2XS. Kamerahuset är i mångt och mycket detsamma med det större prismat som största yttre synliga förändring, och den större sökarbilden som blir följden som den största ergonomiska förbättringen. Sökarbilden är stor och ljus och Nikon har tack och lov avstått från frestelsen att göra den ännu större genom en förstoringslins som konkurrenten Canon i sin senaste fullformatskamera 1Ds Mark III. Det gör att sökarbildens kanter i Nikonkameran är raka till skillnad från Canons som är lätt böjda.

Vad gäller tillgången till fotograferingsdata i sökaren så har Nikon gjort det oväntade draget att minska informationen i stället för att öka den. I D2-serien fanns information i sökaren om vald vitbalans och filformat (råformat eller jpeg eller båda). Den har fått lämna plats för en förbättrad exponeringsskala till höger om sökarbilden. Skalan omfattar nu tre bländarsteg i stället för två, och är tydligare än tidigare. Personligen tycker jag att Nikon har gjort en bra omprioritering. Man kan visserligen inte byta vitbalansläge utan att ta kameran från ögat, men det är ett lågt pris att betala för den förbättrade exponeringsinformationen.

Ergonomiska nyheter i övrigt är att inmatningshjulen vid höger pekfinger och tumme har fått en aning lutning, AF-ON-knappens läge har justerats en gnutta.

Flervägsväljaren, den som man bläddrar i menyer och byter autofokuspunkt med, är lättare att använda än tidigare. Den har fått en distinkt knapp i mitten som gör det mycket lättare att hitta mittenläget. Nu går den att kontrollera hyggligt även när man bär handskar.

Att menysystemet fått en flik där fotografen själv kan lägga genvägar till sina mest populära funktioner är ett stort plus. Den ligger på den plats där Nikon tidigare hade en historiemeny med de senast gjorda ändringarna. Det här är bättre, i synnerhet som vissa ofta använda funktioner fortfarande bara går att nå genom menysystemet - till exempel aktivering av auto-Iso eller slutarfördröjning för att minska risken för mikroskakningar.

Alla moderna kameror innehåller någon typ av sensor för att känna av om fotografen tagit en bild i stående eller liggande format. Att någon ingenjör på Nikon fått snilleblixten att använda denna sensor för att göra ett elektroniskt vattenpass som man kan se antingen på skärmen eller i sökaren kan låta som en ren gimmick. Men ibland är det användbart. Till en framtida D4:a hoppas jag på att även kunna se lutningen i andra ledden så att vi kan göra oss helt oberoende av vattenpass på stativen.

Funktionen Live View kan även den räknas in som en klar ergonomisk förbättring eftersom den gör det möjligt att snabbt komma åt svåra fotograferingsvinklar med bibehållen kontroll över bildutsnittet. Det vi sa om livevisningsläget på D300:an i förra numret gäller även för D3 - det finns två autofokuslägen som använder olika teknik. Det ena, det som känner av kontraster i bilden precis som en digitalkompakt, är långsamt men exakt och användbart ibland (inte minst vid fjärrstyrning av kameran). Det andra läget som använder de vanliga autofokusmätpunkterna har jag ännu inte lyckats hitta något praktiskt bruk för. En skillnad mellan livevisningen i D300 och D3 är att det är möjligt att få se ett så kallat livehistogram i den senare.

På det ergonomiska minuskontot står främst reglagen för stående bilder. Det är bra att de finns, men mitt pekfinger tycks aldrig lära sig var det främre inmatningshjulet är placerat. Kanske ligger det för djupt försänkt i kamerahuset. Inte heller autofokusknappen är lika bra att använda som den ordinarie, och multiväljaren sitter en liten bit för långt bort.

På just den här punkten, ergonomi med vertikalgrepp, får D3:an finna sig i att få stryk av lillebror D300 som i kombination med batterigreppet MB-D10 ger fotografen en extra multiväljare.

galenvitbalans1.jpg

Den automatiska vitbalansen är den största enskilda osäkerhetsfaktorn. Här har den ställt till hudtonerna rejält i jpeg-bilden. Det är bara att glömma att lyckas göra den...

galenvitbalans2.jpg

...så här bra som bilden blev när vi korrigerade råversionen i programmet Capture NX. Om du väljer att fotografera enbart i jpeg med Nikon D3, försäkra dig om att du ställer vitbalansen manuellt.

Manuell vitbalans ett måste

Även om jag i allmänhet känner mig väldigt trygg med Nikon D3 så finns det en punkt där jag inte litar på den alls - automatisk vitbalans.

Det första intrycket var bara positivt. Nikon D3, liksom D300:an, går längre än de flesta andra digitala systemkameror i försöken att få en perfekt vitbalanserad bild redan från början. Andra kameramodeller lägger av redan i höjd med glödlampsljus och låter bilderna få en gul ton, men D3:an parerar ofta även för den.

Nackdelen är att kameran ibland gissar helt uppåt väggarna, vilket kan förstöra hudtoner fullständigt och klumpa ihop stora, röda partier till en enda jämntjock smet.

Detta gör inte så jättemycket om bilderna är tagna i råformat. Då går det att rätta till i efterhand. Men om bilderna är tagna i jpeg kan de vara bortom räddning. Hittills har jag råkat ut för problemet tre gånger. Två gånger i ljus från lågenergilampor i miljöer med rätt starka bakgrundsfärger (grön respektive röd väggfärg) och en gång vid ett scenframträdande med färgat ljus.

De gånger jag bara fotograferar i jpeg - till exempel sport - är jag numera ytterst noga med att ställa D3:ans vitbalans manuellt mot gråkort. Det är bara att hoppas att Nikon uppmärksammar problemet och åtgärdar det med en uppdatering av kamerans inbyggda mjukvara.

Blixt och vidvinkel också argument

Att välja digital systemkamera innebär mer än att bestämma sig för ett kamerahus. Funktionen hos kameran är beroende av hur systemet ser ut i sin helhet.

På plussidan för Nikonsystemet hittar vi marknadens bästa system för blixtljusautomatik, ITTL. Blixtljusfoto med någon av blixtarna SB-800 eller SB-600 är otroligt enkelt och ger mycket bra mätningar. Med hjälp av tillbehöret Commander SU-800 är det också möjligt att styra en eller flera blixtar trådlöst med bibehållen automatik.

För fotografer som gärna använder blixt med automatisk ljusmätning - vare sig de sitter monterade på kameran eller är placerade på andra håll - är ITTL ett reellt argument för att välja Nikonsystemet.

På objektivsidan finns det argument både för och mot Nikon om man jämför med den närmaste konkurrenten Canon.

Ända sedan Canon lanserade sin första fullformatskamera 2004 har den dåliga kvaliteten på vidvinkelobjektiv varit ett ständigt återkommande ämne för diskussion. Det blir inte tillräckligt skarpt ute i kanterna ens med den dyraste och finaste proffsoptiken.

I branschen har Nikon länge ansetts ha bättre vidvinkelzoomar, och många Canonfotografer har med hjälp av adapter använt Nikons 17-35/2,8 för att få ut det mesta av 1Ds-serien.

I och med lanseringen av det nya proffsobjektivet AF-S 14-24/2,8 g ed har Nikons försprång vuxit från «signifikant» till «markant». Den nya zoomen blåser allt annat av banan. Samtidigt som den är vidvinkligare är den också mycket skarpare än någon tidigare optik i samma klass. Man behöver inte zooma in till absurda förstoringsgrader för att se skillnaderna. På full bländaröppning syns det tydligt redan på vanliga fotokopior i format 15 x 10 centimeter. Skillnaderna minskar i takt med att bländaröppningen minskar, men den försvinner aldrig. I den här grenen är Nikon odiskutabelt bäst. Om du är beroende av vidvinkelobjektiv som ger skärpa ända ut i hörnen så kan du inte bortse från det.

Å andra sidan, om du är beroende av riktigt långa och ljusstarka teleobjektiv, som 400/2,8 eller 500/4, så får du vara beredd att betala 10-15 procent mer om det står Nikon på gluggen i stället för Canon.

vidvinkel1735.jpg

vidvinkel1424.jpg

Drömkamera?

Sammanfattningsvis går det inte att bli annat än imponerad av vad Nikon har åstadkommit med sin nya proffskamera D3. Den övertygar på punkt efter punkt, och för en yrkesfotograf som arbetar huvudsakligen ute på fältet kan jag inte tänka mig något bättre alternativ i dag. För rent studiobruk finns det bättre alternativ, allt från Hasselblads kameror med digitalbakstycken till Canon Eos 1Ds Mark III om man behöver ytterligare upplösning. Ändå gör D3:an inte på något sätt bort sig i studiomiljö. Tvärtom, den glänser nästan lika mycket där som i andra sammanhang.

Den största svagheten jag hittat under tre veckors och tiotusen bilders intensivt fotograferande är att den automatiska vitbalansen ibland gör bort sig. Det är inget stort problem när man väl vet om det. En svaghet av mindre vikt är att vertikalgreppet inte riktigt lever upp till den övriga ergonomiska standarden.

Sedan kan man ju ha önskemål. Överst på min lista står ett läge för tystare fotografering. D3:an låter en del, och i vissa situationer önskar man att ljudet vore lägre. Det går att bygga in en sådan finess genom att dämpa spegeln, det har Canon visat i några modeller.

Efter att ha använt Nikon D300 är det också lätt att tycka att det vore trevligt om de 51 fokuspunkterna i D3 var lika utspridda över sökaren så att de tillsammans täcker ett större område. Men så värst viktigt är det inte.

För den som inte är yrkesfotograf men har foto som sitt största intresse är det naturligtvis lätt att projicera stora fotodrömmar på Nikon D3, kameran som har allt.

Samtidigt måste jag varna lite. Att enbart fotografera är en helt annan situation än att fotografera samtidigt som man gör annat, till exempel plockar svamp eller tvättar bilen. Som verktyg för dokumentation av familjelivet ger Nikon D3 visserligen väldigt bra bilder, men det är en stor klump att släpa runt. Det är svårt att säga vad som är värst - att den väger så mycket eller att den är så stor.

I likhet med många andra hoppas vi att Nikon så småningom gör ett kamerahus i mindre format men med en liknande bildsensor i fullformat. Det lär dock dröja. Efterfrågan på Nikon D3 är så stor att det knappast finns plats för någon mer kameramodell i fabriken i Japan. Det är fullt möjligt att hela 2008 kommer hinna passera innan Nikon lanserar en lättare modell med sensor i FX-formatet.

cameracontrolscreen.jpg

Nikon tar fjärrkontroll till nya höjder

I och med lanseringen av D3 och D300 har Nikon släppt version 2 av programmet Camera Control Pro. Med hjälp av det kan man fjärrstyra kameran från en dator, antingen via USB-kabel eller trådlöst. I det senare fallet krävs en trådlös sändare till kameran, WT-4, och att datorn är utrustad med WiFi.

Den stora nyheten är att programmet kan utnyttja kamerans livevisningsfunktion för att ge en förhandsbild på datorskärmen. Det innebär att det är fullt möjligt att placera en kamera upp till 40-50 meter från datorn och ändå se på datorskärmen exakt vad som händer framför kameran hela tiden. Tänkbara användningsområden är naturligtvis naturfotografi, men naturligtvis kommer uppfinningsrika fotografer att komma på nya sätt att utnyttja tekniken.

Tack vare att både Nikon D3 och D300 till skillnad från de flesta konkurrenterna kan fokusera medan livevisning pågår så är det möjligt för fotografen att flytta fokuseringspunkten direkt från datorn. Det går till och med att ställa in skärpan manuellt och granska den i 200 procent på datorskärmen, även om det kräver en stor portion tålamod.

Den trådlösa överföringen mellan kamera och dator är bara en fråga om att följa några enkla steg-för-steg-punkter i ett program som Nikon skickar med. Vid våra tester hade vi en fungerande koppling mellan dator och kamera uppe på mindre än fem minuter.

Även huvudkonkurrenten Canon erbjuder funktionen att se sökarbilden på datorskärm med hjälp av livevisningsfunktionen. Möjligheten finns med Canon EOS 40D, 1D MarkIII och 1Ds MarkIII, dock utan samma möjligheter till fokusering. Canon skickar till skillnad från Nikon med programvaran som krävs med varje kamera. Nikonfotografen måste köpa programmet Camera Control Pro separat. Rekommenderat pris är ännu inte klart.

Bäst resultat med skräddarsydd programvara

Nikon har länge tryckt på att råfiler från deras digitalkameror behandlas bäst i deras egna program - Nikon View NX och Nikon Capture NX. Det förra är gratis, enkelt i sin utformning och följer med alla kameror. Det senare kostar normalt strax under 2 000 kronor, men medföljer under en begränsad tid alla nya D300 och D3.

Nikon Capture NX är ett mycket kompetent men aningen långsamt program med ett något yxigt gränssnitt.

Efter att ha jämfört ett stort antal råfiler som vi konverterat både i Capture NX och Adobes Camera Raw, som är något av en branschstandard, kan vi bara ge Nikon rätt - bilderna blir bättre med Nikons egna program och skillnaderna är stora, i synnerhet vid högre ISO.

Exakt varför dessa stora kvalitetsskillnader uppstår har vi inte kunskap om. Eftersom Nikon använder samma algoritmer när de förvandlar rådata till jpeg-filer i kamerorna lär vi inte heller få veta det i framtiden.

Men i dagsläget gäller följande: För att få ut maximal bildkvalitet från en Nikon D3 rekommenderar vi Capture NX framför Adobes Camera Raw. Tyvärr har det inte funnits tid att testa ytterligare råkonverterare.

Så satte vi betyget

Bildkvalitet 10

Tio, med råge. Det är bara att inse att KameraBilds betygssystem slagit i taket. Högre kvalitet på tolv megapixel har vi aldrig sett, och det kan nog dröja en stund innan andra är ikapp.

Byggkvalitet 10

Odiskutabelt.

Ergonomilogik 9

Det är frestande att ge betyget tio, för Nikon D3 är verkligen högklassig på den här punkten. Men så är det detta med vikten och storleken. Vi tycker att lillebror D300 är bättre eftersom den är lättare utan vertikalgrepp och har bättre ergonomi när vertikalgreppet är på.

Mångsidighet 10

Studion, skogen, sporthallen, presskonferensen - Nikon D3 gör inte bort sig någonstans. Möjligen skulle man kunna göra avdrag för att den saknar inbyggd blixt, men till slut valde vi att stanna på en tia ändå.

Prisvärde 7

Fyrtiotusen plus moms är mycket pengar, men för målgruppen gäller hellre kompromisslöst än billigt.

- Nikon D3 i Kameraguiden (specifikation och betyg)

brus.jpg

Artikeln tidigare publicerad i KameraBild nummer 1/2008.