Olympus E-420 är en smal sak

400-serien har inte blivit en sådan folkkamera som Olympus trott. Fördelningen mellan E-410 och E-510 beräknade de till 50-50. Det blev 25-75 istället.

Det bevisar att de flesta prioriterar bildstabilisering framför minsta möjliga storlek. Men 400-serien fyller ändå en viktig roll som ett kompakt alternativ till andra systemkameror.

I samband med lanseringen av E-420 släppte också Olympus ett extra kompakt normalobjektiv av så kallad pannkaksmodell, 25mm/2,8. Med det objektivet kan kameran även vara ett alternativ till en kompaktkamera. Kombinationen går i alla fall lätt ner i mina jackfickor.

Med pannkaksobjektivet blir kombinationen så lätt att man störs lite av Olympus placering av fästena för remmen. De sitter på framsidan av kameran och med ett lätt objektiv som 25mm/2,8 vill kameran gärna göra en baklängesvolt i remmen eftersom kombinationen blir så baktung.

Jag hade gärna sett att Olympus kom med en specialmodell E-420 som var maximalt minimal. De hade gärna fått ta bort den inbyggda blixten och gjort blixtfästet avskruvbart, precis som på den gamla klassikern Olympus om-1 som blev känd för sin litenhet.

Saknar inte greppet

Även om många hobbyfotografer vill ha bulliga kameror med skrytiga batterigrepp finns det en hel del systemkameraköpare som vill ha en liten kamera. Min ovetenskapliga uppfattning är att det ofta är kvinnor som vill ha minsta möjliga och enklast tänkbara kamera. Om det stämmer så borde E-420 bantas på knappar och vred.

Personligen gillar jag knapparna. Olympus har lyckats bra med både placering och utformning. Det är lätt att hantera kameran utan att behöva tänka på var man ska trycka. Det går blixtsnabbt för tummen att sätta på kameran och pekfingret tvekar inte var knappen för blixtexponeringskompensation sitter.

Tumratten är lätt att vrida utan att man kommer åt den oavsiktligt. Programratten har fått bättre grepp jämfört med E-410. Kvalitetskänslan är mycket hög för sin klass.

E-420 saknar grepp framtill. Istället finns en kant i gummiklädseln. Så här var kamerorna utformade fram till mitten på 80-talet och det fungerar fortfarande. Kameran ligger bättre i min hand än både Canon Eos 450 d och Nikon D60.

För den som skulle vilja använda tyngre teleobjektiv kan greppet säkert blir lite krampaktigt, men samma sak gäller också för kameror med små grepp, som Eos 450D och Nikon D60.

När jag fattar om kameran hamnar pekfingret direkt på den stora och behagliga avtryckaren. Detta är ett bevis på den utmärka ergonomin.

Men helt perfekt är inte utformningen. Den viktiga ael/afl-knappen är något för liten och inträngd intill sökaren.

1.

Minimalt grepp är inget problem. Kameran ligger ändå väldigt bra i handen med lättare objektiv.

2. Imponerande objektivprogram. Olympus har satsat på ett stort objektivprogram som rymmer många bra och ovanliga objektiv.

3. Större skärm på 2,7 tum och en mer avancerad skärmsökare är några av nyheterna.

Bättre skärmsökare

Sökaren är kameran akilleshäl. Sökarbilden är liten och det är svårt att ställa in skärpan manuellt. Men sökaren är inte mindre än att den går att leva med. Något får man ju offra för det kompakta formatet.

Med E-420 har Olympus satsat ännu mer på skärmsökaren. Det märks att Olympus utvecklingsteam tvingats tänka till för att komma på smarta sätt att utnyttja skärmsökaren.

En smart grej med skärmsökaren är att man kan se resultatet av exponeringskompensationen direkt. Kameran visar flera olika varianter av bilden samtidigt och så kan man välja lagom kompensering av exponeringsautomatiken.

Det borde vara självklart att skärmsökarens autofokus aktiveras med avtryckaren precis som den vanliga autofokusen. Så är det sällan, men på E-420 fungerar det på rätt sätt.

Det finns två olika metoder för autofokus med skärmsökaren. Grundläget är att kameran fungerar som en kompaktkamera där sensorn ställer in skärpan genom att mäta kontrasten i bilden - ju högre kontrast i detaljerna, desto skarpare. Den enda fördelen med kontrastavkännande autofokus är att du kan välja exakt var i bilden som skärpan ska ligga.

I de flesta situationer är det bättre att trycka på afl-knappen. Då fälls spegeln upp och den konventionella autofokusmodulen ställer in skärpan blixtsnabbt.

Som regel är det bättre att använda den optiska sökaren. Då ser man motivet bättre och det är lättare att hålla kamera stilla. Men skärmsökaren har sina fördelar. Vid stativfotografering är skärmsökaren till stor fördel i och med att man kan ställa skärpan var man vill i bilden med hjälp av förstorad visning. Då slipper man rikta om kameran för att ställa in skärpan med hjälp av autofokusen.

Tyvärr är det lite krångligare att komma till det förstorade läget än hos en del konkurrenter. En zoomknapp hade varit bra.

Lätt att vitbalansera

En bra sak är att Olympus har en snabbknapp för inställning av vitbalans. Det är verkligen lovvärt eftersom vitbalansering är något som alltför många slarvar med eftersom det oftast är onödigt krångligt. När jag säger så här brukar det vara någon som säger att han inte behöver vitbalansera eftersom han fotograferar i råformat.

Resonerar man så har man missat två saker. För det första krävs det rätt vitbalans för att man ska kunna lita på histogrammet. Det är vanligt att man underexponerar i onödan i glödljus eftersom histogrammet visar de kraftigt röda tonerna i den felbalanserade råbilden.

Det andra argumentet för att alltid vitbalansera är att det tar tid att vitbalansera varje bild i efterhand. Och är dessutom färgsticket kraftigt och kommer från olika ljuskällor kan det krävas en hel del pillande för att hitta rätt inställning.

Hos E-420 går det blixtsnabbt att vitbalansera. Det är bara att trycka på den ena pilknappen, rikta kameran mot något neutralt färgat och trycka på avtryckaren. Så här enkelt borde det vara på alla kameror.

Min andra invändning mot Olympus skärmsökare är att upplösningen är lite låg, därför är det svårt att kontrollera skärpan utan att använda förstorad visning.

En ny finess hos Olympus skärmsökare är ansiktsigenkänning (face detection). Vi har provat funktionen några gånger och tyvärr missar kameran skärpan för många gånger. Det är inga problem för kameran att hitta ansikten, men ändå hamnade skärpan på bakgrunden i hälften av våra försök. Antagligen är detta en programmeringssak som går att åtgärda.

Flera förbättringar

Jag upplever att både skärmsökaren och autofokusen blivit bättre på E-420 jämfört med E-410. Autofokusen tvekar inte lika ofta och blackouten när autofokusknappen trycks ner, för att skärpan ska ställas in när skärmsökaren används, är kortare och stör inte längre.

Kameran har också blivit snabbare på andra sätt. Det går att ta 3,5 bilder per sekund mot 3 hos E-410. Tyvärr smäller spegeln lite väl högt.

Skärmen har vuxit från 2,5 tum till 2,7. En ny antireflexbehandling ska ge bättre bild i solljus. Jag har inga invändningar mot skärmen. Den är bra och man inte tänker på den.

Den automatiska vitbalanseringen ska vara bättre. Det är möjligt, men jag märkte ingen skillnad. Jag fick korrigera några bilder i efterhand trots att det var tagna utomhus mitt på dagen.

Likt Nikons D-lighting har E-420 också möjlighet att ljusa upp skuggorna i efterhand. Det går också att ta bort röda ögon, göra om till svartvitt eller skala ner storleken.

Ändra direkt

Precis som tidigare Olympusmodeller kan kameran visa nästan alla inställningar på en gång och det går snabbt att ändra det värde jag vill. För mig som är van systemkamerafotograf och som känner igen nästan alla symboler är den här funktionen väldigt smidig och snabbjobbad.

Man jag tycker att Olympus glömmer nybörjarna. Det behövs en enklare visningsvariant som kräver mindre kunskap. Olympus är på väg med «scene»-läget där man visar de olika lägenas effekter med illustrativa bilder, men i övriga automatiklägen kan kameran uppfattas som krånglig.

Se på hur Nikon presenterar informationen på D40 och D60. Är motivet för mörkt står det på skärmen «motivet är för mörkt» istället för att bländartalet blinkar.

Godkänd bildkvalitet

Om vi ser på skärpa och upplösning ger Olympus E-420 mycket hög bildkvalitet främst tack vare sina fina objektiv. Det mindre sensorformatet gör det enklare att konstruera objektiv med hög skärpa över hela bildytan och dessutom är Olympus en bra optiktillverkare. Deras objektiv har genomgående fått bra betyg i våra tester.

Men Olympus har också ett ständigt underläge mot sina konkurrenter när det kommer till brus på grund av den något mindre sensorn. Det märks att Olympus jobbat hårt med bildkvaliteten de senaste åren och E-420 klarar sig bra i konkurrensen. Det krävs stora förstoringar för att se skillnad mot de bästa i klassen.

Slutsats

Olympus har fixat de små irriterande missarna hos föregångaren E-410 och därmed har E-420 blivit en mycket intressant kamera för alla som vill ha en smidig och kompakt kamera.

E-420 är den minsta systemkameran på marknaden och kan locka dem som använder andra märken idag. Särskilt som det även finns kompakta objektiv att köpa till.

Trots sin litenhet är kameran tillräckligt kompetent för att tillfredsställa även tämligen avancerade fotografer till skillnad mot andra konkurrenter i samma storleksklass.

Till nästa generation borde dock Olympus satsa på ett alternativt och enklare menysystem för nybörjare.

SÅ SATTE VI BETYGET

Bildkvalitet 7

Bildkvaliteten är mycket lik Pentax K200D, men har en bit till Nikon D60.

Byggkvalitet 7

Kvalitetskänslan är hög för att vara en så pass liten och billig kamera.

Ergonomilogik 7

Trots att den saknar stort batterihandtag ligger kameran bra i handen med lättare optik. Knappar och rattar är välplacerade. Minus för att det inte finns en enklare menyer för nybörjare.

Mångsidighet 7

De många avancerade funktionerna och inställningsmöjligheterna höjer betyget. Avsaknad av bildstabilisering och Iso över 1600 drar ner.

Valuta för pengarna 9

Lägsta pris på marknaden och ändå tillräckligt med funktioner för avancerade hobbyfotografer ger högt betyg.

KONKURRENTERNA

Nikon D60 är inte lika avancerad, men är något enklare att hantera. Har klart lägre brus vid höga Iso.

Canon Eos 450D har främst fler finesser.