Intervju

Pontus Höök firar 25 år som fotograf i New York

Folk har samlats för att försöka få en glimt av president Barack Obama när han 2011 besöker Ground Zero i New York, några dagar efter att terrorledaren Usama bin Ladin har dödats. Foto: Pontus Höök
Michael Jackson fotograferade Pontus Höök under några dagar 2005, när »kungen av pop« var i rättegång i Santa Maria. Foto: Pontus Höök
»Do you think I´m that hot?«, sa artisten Rihanna till Pontus när han fotograferade henne 2007 på ett hotellrum. Orsaken bakom kommentaren: Det rann svett i Pontus panna. Foto: Pontus Höök
En ung Scarlett Johansson. Bilden av skådespelaren hittade Pontus nyligen i sitt arkiv, ovetandes om att han en gång i tiden hade fotograferat henne. Foto: Pontus Höök
Flera kända ansikten har Pontus haft framför sin kamera. En del är snarare att betrakta som ikoner i dag, som sångerskan Whitney Houston. Foto: Pontus Höök
President Donald Trump. Foto: Pontus Höök
President Barack Obama. Foto: Pontus Höök
Efter att ha korsat Atlanten i segelbåt under sensommaren 2019, är uppståndelsen stor kring Greta Thunberg när hon i New York demonstrerar för klimatet. Foto: Pontus Höök
Kennedy Space Center i Florida, klockan 20.47 den 9 december 2006. Christer Fuglesang skjuts ut i rymden. »Det var en sådan här u201dlarger than lifeu201d-upplevelse. Jag stod där och tog bilder och kände hur euforin svepte över mig«, beskriver Pontus känslan vid starten. Foto: Pontus Höök
World Trade Center, 11 september 2001. »Just i det ögonblicket hamnade jag i en bubbla. Jag hörde inte hur skyskrapan rasade framför mig«, berättar Pontus om det andra tornet. Foto: Pontus Höök
Nominerad till Årets nyhetsbild utrikes 2021, i Årets bild-tävlingen. I coronans tid: När folk utanför Lenox Hill Hospital i New York applåderar för att visa vårdpersonalen sin uppskattning, brister en av sjuksköterskorna ut i gråt. Foto: Pontus Höök
Henrik Lundqvist, tidigare målvakt i New York Rangers i NHL. »Jag har följt honom genom hela hans karriär i femton år, från det att han kom hit som rookie tills nu«, säger Pontus som har fotograferat den svenska ishockeymålvakten uppemot 60 gånger. Foto: Pontus Höök
Foto: Pontus Höök
Svenska statsministrar i Ovala rummet. 2001: Statsminister Göran Persson och president George W. Bush. Foto: Pontus Höök
Svenska statsministrar i Ovala rummet. 2004: Statsminister Göran Persson och president George W. Bush. Foto: Pontus Höök
Svenska statsministrar i Ovala rummet. 2007: Statsminister Fredrik Reinfeldt och president George W. Bush. Foto: Pontus Höök
Svenska statsministrar i Ovala rummet. 2009: Statsminister Fredrik Reinfeldt och president Barack Obama. Foto: Pontus Höök
Svenska statsministrar i Ovala rummet. 2018: Statsminister Stefan Löfven och president Donald Trump. Foto: Pontus Höök

”Det faktum att jag kom till New York var så olikt mig, för jag var en småstadspojk”, säger fotograf Pontus Höök som 25 år efter flytten ännu är kvar i USA. Världskändisar, presidenter och omvälvande nyhetshändelser har han fotograferat, men en sak grämer honom: ”Jag har skakat hand med Clinton, Bush, Trump och Biden. Men inte Obama, det svider lite. Får se om jag kan fixa det.” Till hösten har Pontus Höök en stor fotoutställning i Sverige.

Välkända ansikten har det blivit en hel del av. Allt från kända till sådana som i dag snarare är att betrakta som ikoner. Pontus Höök tackar sitt jobb för att han får vara med om dessa möten, och han har många historier på lager.

2007 på ett hotellrum. Rihanna är aktuell med hitlåten »Umbrella« och hon sitter nu framför Pontus, redo för några porträttbilder.

– Jag var fokuserad och det rann svett i pannan. Då sa hon till mig »do you think I´m that hot?«. Vad svarar man på det? Jag sa »I plead the fifth« som man säger i rättegångar när man föredrar att inte svara på en fråga, berättar Pontus om mötet med den något kaxiga artisten.

Välkända ansikten har det blivit en hel del av. Allt från kända till sådana som i dag snarare är att betrakta som ikoner. Pontus Höök tackar sitt jobb för att han får vara med om dessa möten, och han har många historier på lager.

Pontus Höök

Ålder: 50 år.

Bor: I New York, USA.

Familj: Frun Annelie och döttrarna Olivia, 15 år, och Alicia, 10 år.

Gör: Fotograf som jobbar för svensk och skandinavisk media, både med stillbild och video. Fotograferar även skandinaviska bröllop i New York.

Aktuell med: Utställning på Abecita Popkonst & Foto i Borås, som öppnar 6 oktober 2022. Där visas bilder från hans 25 år i USA. Utställningen pågår fram till 22 januari 2023.

Utrustning: Canon R6 och R5 med främst objektiven 17–35mm, 70–200mm och 24–105mm. Även 35mm, 50mm, 85mm och 300mm.

Webb: pontushook.com, på Instagram: @lookforhook

2007 på ett hotellrum. Rihanna är aktuell med hitlåten »Umbrella« och hon sitter nu framför Pontus, redo för några porträttbilder.

– Jag var fokuserad och det rann svett i pannan. Då sa hon till mig »do you think I´m that hot?«. Vad svarar man på det? Jag sa »I plead the fifth« som man säger i rättegångar när man föredrar att inte svara på en fråga, berättar Pontus om mötet med den något kaxiga artisten.

Ett par år tidigare i en domstol. En annan artist – en ikon:

– Michael Jackson fotograferade jag under några dagar när han var i rättegång i Santa Maria. Vid ett tillfälle var jag kanske två meter ifrån honom, han stod och väntade på att få sätta sig. Han var väldigt smal och peruken kändes lite för stor för honom. Det var nästan något komiskt över det, om man ska vara ärlig. Då fick jag känslan att det här är bara en vanlig människa som står här, när allt det där andra skalas bort.

Men att befinna sig ett par meter från Michael Jackson beskriver ändå Pontus som en märklig upplevelse.

– Det var en rätt konstig känsla att vara nära någon som är så superkänd, det är något man aldrig riktigt vänjer sig vid.

Michael Jackson fotograferade Pontus Höök under några dagar 2005, när »kungen av pop« var i rättegång i Santa Maria.

Är du nervös inför sådana fotograferingar?

– Jag tror i princip att jag är nervös inför varje plåtning, oavsett vem det är. Det handlar om prestationsångest, och jag tror det är bra för det får mig att prestera. Det är något positivt samtidigt som det i stunden kan vara jobbigt.

Inte minst kan det vara besvärligt när han har att göra med personer som är motvalls, såsom en komiker.

– När jag fotade Jerry Seinfeld hade jag kommit ­överens med pr-personen om att jag skulle få sju minuter med honom. Jag hade fyra olika bildidéer som jag presenterade för honom, och han sa nej till alla. Det slutade med att jag fick tio rutor under sammanlagt 45 sekunder, sen var det »bye bye«. Jag tycker att det är lite ohederligt, men det händer oftare än du kan tro.

»Do you think I´m that hot?«, sa artisten Rihanna till Pontus när han fotograferade henne 2007 på ett hotellrum. Orsaken bakom kommentaren: Det rann svett i Pontus panna.

Viljan att prestera skapar i Pontus en inre stress. Han beskriver det som ett uppror inom sig, där han är tvungen att försöka hålla sig lugn. När då en person som Jerry Seinfeld avfärdar alla hans förslag blir det förstås inte enkelt.

– Det kan vara stressigt, speciellt om en tidning förlitar sig på att man ska fixa något. Så står jag där och kan inte göra någonting, det handlar bara om vad den här personen säger i just det ögonblicket.

Känns det som en besvikelse?

– Ja, jag försöker förklara att »jag är på din sida, jag vill att det här ska bli bra«. En del verkar ha missuppfattat det, tror att det skulle vara dåligt att ge mig den tiden. »We´re in it together«, brukar jag säga. Det ska bli bra bilder.

En ung Scarlett Johansson. Bilden av skådespelaren hittade Pontus nyligen i sitt arkiv, ovetandes om att han en gång i tiden hade fotograferat henne.

»Jag tyckte folk var oförskämda«

Pontus gillade inte New York när han åkte över första gången, i november 1996. Ändå bestämde han sig några månader senare för att flytta just dit.

– Jag ogillade allt med staden. Jag tyckte folk var oförskämda, det var för mycket oväsen och jag kände mig ensam. Det konstiga är att jag kommer hem och säger »dit ska jag flytta«. Det är så bakvänt, ingen logik. Men jag är glad att jag bestämde mig för det.

Sista februari 1997 anlände han, med 3000 dollar på fickan – som snabbt gick åt i en stad där det mesta är kostsamt. Han fick snart sälja bilen hemma i Sverige för att få ytter­ligare 3000 dollar.

Det var också bakvänt att Pontus överhuvudtaget vågade ta steget att flytta till USA.

– Det faktum att jag kom till New York var så olikt mig, för jag var en småstadspojk. Jag var inte den som tog för mig.

Men när det under ett sommarvikariat på Aftonbladet dök upp en möjlighet, såg Pontus till att ta den. Tidningens dåvarande USA-fotograf skulle flytta hem till Sverige, vilket fick Pontus att resa i motsatt riktning. Men han hade inget avtal med Aftonbladet.

– Jag hade inget planerat, och tänkte inte på om jag kunde misslyckas. Det fanns inga sådana tankar.

Flera kända ansikten har Pontus haft framför sin kamera. En del är snarare att betrakta som ikoner i dag, som sångerskan Whitney Houston.

»Jättedålig på engelska«

Småstaden i fråga är Tranemo, där Pontus växte upp. Under gymnasietiden i slutet av 80-talet jobbade han extra som fotograf på Ulricehamns Tidning och efter studenten blev det jobb på Borås Tidning.

– Den har varit en plantskola för många fotografer, som till exempel Lars Tunbjörk och Roger Turesson, säger Pontus.

Han fortsatte med olika vikariat på Expressen, GT, GP och Aftonbladet, innan han som 25-åring flyttade till staden han egentligen inte gillade.

– Det var spännande så klart. Samtidigt var jag jättedålig på engelska, men när man är i den åldern tänker man inte så mycket på sådant. Det ska fixa sig, liksom. Och det gjorde det ju, får man väl säga. I dag har jag en svensk fru och våra två döttrar är födda här. De håller på och rättar mig hur jag pratar engelska, trots att jag har bott här i 25 år. Så hundra procent kommer man aldrig bli.

Hemma i lägenheten i Greenwich Village, på södra Manhattan, pratar de däremot svenska. Och somrarna njuter de av i Sverige. Men när Pontus försöker intressera döttrarna för svenska tv-program är responsen sval. Sådant som Melodifestivalen går inte hem.

Egna vinklar på stora händelser

1997 till 2022. I mer än halva livet har Pontus varit verksam som fotograf i USA. De första åren främst för Aftonbladet som mycket riktigt kom att ge honom många uppdrag när Pontus gjorde sig tillgänglig. Chansningen gav utdelning. Men numera frilansar han åt de flesta stora svenska tidningar, även flera skandinaviska, som behöver en egen vinkel på det som händer »over there«. Det är för övrigt arbetstiteln på den utställning Pontus öppnar på Abecita Popkonst Foto i Borås, i oktober. Där summerar han sina 25 år i USA med ett stort antal bilder.

Det allra första uppdraget minns Pontus var att åka ut till Harlem, som vid den tiden var en stadsdel många undvek att besöka.

– Jag gick omkring där med mina två kamerahus tillsammans med en journalist, och folk skrek efter oss på gatan att vi skulle sticka därifrån. Det kändes väldigt obehagligt. Jag visste inte hur hårt jag skulle ta det, om det bara var jargong. Jag var ju precis ny här. Nu är Harlem något helt annat. När de fick ett HM, centralt på 125:e gatan, då tänkte jag »nu är det lugnt«.

President Donald Trump.

Annars handlade hans första tid mycket om att skildra framgångsrika svenskar i New York. Han umgicks även mest med svenskar på den tiden, vilket han i dag inte ser som enbart positivt.

– Det var för att ha örat mot marken och höra vad som händer. Men det var lite av ett misstag eftersom folk kommer och går. De jag lärde känna, de flyttade hem. Mina kompisar från den första tiden här, de är spridda över Skandinavien nu. På så sätt var det ett misstag, men det servade mig bra när det gällde att göra jobb.

Även i dag är det inte ovanligt att Pontus porträtterar olika personer, men numera inte enbart svenskar. Mycket handlar också, som sagt, om att hitta egna vinklar på de stora nyhetshändelserna.

– Att man har sin egen ingång, så att det känns lite mer unikt för en svensk tidning. Så att man inte bara kopierar vad de stora tidningarna här gör.

Hur är det annars för dig som svensk fotograf i USA, är det en extra utmaning jämfört med hur det är för de amerikanska?

– Det öppnar ju inga dörrar att säga att man jobbar för Sveriges största tidning, som det kan göra i Sverige. Det är ingen här som vet vad jag pratar om ifall jag säger Dagens Nyheter. Man är inte prioriterad, speciellt inte under val och sådant. Då ligger man ganska långt ned på listan, och får jobba lite hårdare än vad fotograferna från New York Times eller Washington Post kanske behöver göra. De amerikanska får tillträdet »gratis« medan jag får kämpa lite extra, vilket ibland kan vara väldigt frustrerande. Men när jag lyckas är det kul.

President Barack Obama.

Just evenemangen kring presidentvalen kan vara svåra att få tillträde till, men inte primärvalen då det brukar vara relativt öppet för all media eftersom kandidaterna vill ha publicitet, förklarar Pontus.

– Förutom Trumps kampanj 2016, som inte alls prioriterade utländsk media i början. Det var en smula irriterande.

Så småningom valde dock Trump att även släppa in internationell media. Men väl inne är det en utmaning att få bra bilder under den senare delen av valrörelsen, oavsett presidentkandidat.

– Man kan få bli eskorterad från en bakre läktare till en sidoläktare eller att få vara nedanför scenen, men bara i fem minuter på sin höjd. Och om det är en sittande president som är på valturné, då är man fast på den bakre läktaren medan Vita huset-fotograferna får röra sig ganska fritt.

Trots svårigheter kan Pontus ändå stoltsera med att han har skakat hand med flera av de nu levande presidenterna.

– Nu för tiden brukar jag skaka hand med dem utifall att de blir presidenter.

Pontus skrattar och berättar vidare:

– Jag gjorde så med Joe Biden, tänkte »jag gör det utifall«. För jag gjorde misstaget att aldrig skaka hand med Obama, honom har jag fortfarande kvar. Annars har jag skakat hand med Clinton, Bush, Trump och Biden. Men inte Obama, det svider lite. Får se om jag kan fixa det någon gång.

Pontus har trots allt befunnit sig en meter från Obama, men då prioriterade han att ta bilder vilket låter logiskt för en fotograf. Annars minns han speciellt handslaget från George W. Bush.

– Det var på ett sådant där »charity event«. Han kom fram och var verkligen ett proffs som tittade en rätt in i ögonen och sa »how you doing?«. Det märktes att han hade gjort det förut, men man kände sig ändå väldigt utvald. Han var väldigt duktig på det.

Efter att ha korsat Atlanten i segelbåt under sensommaren 2019, är uppståndelsen stor kring Greta Thunberg när hon i New York demonstrerar för klimatet.

Framkallade på hotellrummet

För Pontus är det mycket i hans arbete som ser annorlunda ut i dag, jämfört med hur det var i slutet av 90-talet. Då kunde han i stort sett sitta och vänta på att olika redaktörer skulle höra av sig, numera måste han ofta själv sälja in idéerna. Det rörliga har förstås också vuxit enormt, där Pontus i dag även filmar och klipper ihop videor – ofta i kombination med att han fotograferar stillbilder. Och så finns det inte längre några deadlines, i alla fall inte när det handlar om nyheter.

– De vill ha bilder så fort som möjligt. Gärna när det händer, i princip. Det är lika stressigt som förr, förutom att det inte finns någon deadline.

För stressigt har det alltid varit, men kanske av lite olika anledningar.

– Jag hade ju film i kameran när jag började. Det var alltid ett stressmoment efter att man hade fotograferat: »var ska jag framkalla den här, ska jag försöka hitta någon sådan där entimmes, är det någon som är öppen nu?«. Ibland framkallade jag på hotellrummet, som när Kent spelade här i slutet av 90-talet. Det var nära deadline och jag var tvungen att framkalla på toaletten. Jag spillde och det skvätte. Usch, det var så stressigt och svetten lackade, men jag fick hem bilden i tid.

Ett mobilt framkallningskit fanns i en av hans väskor, vid sidan av kameraprylarna. Det var många väskor på den tiden, numera försöker han slimma ned packningen. Speciellt när han reser.

– Åker jag på nyhetsgrejor har jag inte tid att checka in väskor. Utan det kan bara vara två väskor, oavsett hur mycket jag ska ha med mig. Det blir ibland ett pussel att få ihop allt.

Nominerad till Årets nyhetsbild utrikes 2021, i Årets bild-tävlingen. I coronans tid: När folk utanför Lenox Hill Hospital i New York applåderar för att visa vårdpersonalen sin uppskattning, brister en av sjuksköterskorna ut i gråt.

I väskorna ligger bland annat en Canon R6 och R5, ofta med objektiven 17–35mm, 70–200mm, 24–105mm och kanske 35:an. Även 50mm och 85mm kan åka med när han ska fotografera bröllop. Då handlar det oftast om svenskar som gifter sig i till exempel New York.

Ganska nyligen gick Pontus över till spegellöst, vilket har förändrat hans sätt att fotografera. Framför allt när han använder ett objektiv med fast brännvidd och kort skärpedjup, på kanske bländare 1,2 eller 1,4. Då måste skärpan sitta exakt för att bilden ska fungera, vilket den nya tekniken är bättre på.

– När jag körde med mina spegelreflex var jag glad om jag hade 30 procent av bilderna där skärpan satt, med ett sådant objektiv. Nu med spegellöst sätter jag skärpan i 98 procent av fallen så jag behöver nästan inte tänka på det. Och jag ser direkt i sökaren om det är rätt exponerat. Sen så är kamerorna otroligt bra för video också.

Vanliga 2,8-objektiv var däremot aldrig några problem för honom under DSLR-tiden, när det gällde skärpan.

Kennedy Space Center i Florida, klockan 20.47 den 9 december 2006. Christer Fuglesang skjuts ut i rymden. »Det var en sådan här ”larger than life”-upplevelse. Jag stod där och tog bilder och kände hur euforin svepte över mig«, beskriver Pontus känslan vid starten.

»Ett historiskt ögonblick«

Under sina 25 år i USA har Pontus bevittnat många omvälvande nyhetshändelser. På frågan om vilka som har lämnat starkast intryck på honom, väljer han ut tre – av olika karaktär. Han börjar med den svenska astronauten Christer Fuglesang, i Florida december 2006.

– Det var på kvällen, runt halvnio så det var helt mörkt. Upplevelsen när den här raketen åker upp och allt lyses upp som om det var dag, och man känner att allt börjar vibrera, det var en sådan här »larger than life«-upplevelse. Jag stod där och tog bilder och kände hur euforin svepte över mig.

Men Pontus fick inte ryckas med allt för mycket. Aftonbladet skulle snart gå till tryck, där klockan i Sverige närmade sig tre på natten.

– När jag dagen efter fick se tidningen var bilden på både fram- och baksida med bara en rubrik. Likadant inuti, med en bild över ett helt uppslag med bara en bildtext. Som fotograf gillar man sådant.

Hans eufori handlade dock inte enbart om att den förste svensken sköts ut i rymden. En månad tidigare hade Pontus fått sin första dotter.

– Jag var bara allmänt lycklig. Sen var det förstås ett historiskt ögonblick och speciellt att få vara med om det.

World Trade Center, 11 september 2001. »Just i det ögonblicket hamnade jag i en bubbla. Jag hörde inte hur skyskrapan rasade framför mig«, berättar Pontus om det andra tornet.

»Det var så overkligt«

Nästa händelse Pontus väljer att lyfta fram, har han burit med sig i över 20 år: 9/11.

– Min fru, som då var min flickvän, väckte mig på morgonen och sa »du måste se det här, Pontus«. »Nej, jag orkar inte«, svarade jag. »Jo, du måste.« Så pekade hon mot tv:n, och jag tänkte »vad är det där för en grynig, dålig film?«. Jag fattade inte att det var på riktigt. För att förstå att det verkligen hände, sprang vi upp på taket och såg hur det vällde ut rök från skyskraporna. Det var så overkligt.

De stod på taket till samma lägenhet som i dag är deras bostad, på södra Manhattan. Men vid den tiden bodde Pontus i Midtown, där hans kameror fanns den här morgonen. Han skyndade sig att ta en taxi för att hämta utrustningen, men tiden rann snabbt iväg. Det är han samtidigt tacksam för i dag.

– Jag var ganska sent ute. Jag har kompisar som var nere vid World Trade Center mycket tidigare, men de fick också springa för livet och hade en jobbig period efteråt. För det är inte ofta man springer för livet.

Du tog dig ändå ned och fotograferade?

– Jag var väl femton kvarter ifrån. Första tornet hade fallit när jag kom ner, och när jag tog bilder på det andra såg jag att det började hända grejor. Just i det ögonblicket – som jag har försökt beskriva så många gånger – hamnade jag i en bubbla. Jag hörde inte hur skyskrapan rasade framför mig, det kom inget ljud. Det enda jag hörde var hur folk skrek bakom mig. Det var så overkligt. Och jag trodde aldrig att det skulle bli som vanligt igen efter det här. Fanns inte en chans, tänkte jag.

I minst ett halvår jobbade Pontus oavbrutet med nyheter kopplade till terrordådet 2001.

Henrik Lundqvist, tidigare målvakt i New York Rangers i NHL. »Jag har följt honom genom hela hans karriär i femton år, från det att han kom hit som rookie tills nu«, säger Pontus som har fotograferat den svenska ishockeymålvakten uppemot 60 gånger.

Då fick han gåshud

Han avslutar mer positivt. Henrik Lundqvist, tidigare målvakt i New York Rangers i NHL, är en person som Pontus har fotograferat uppemot 60 gånger. Alldeles nyligen var det dags igen, när Lundqvist hedrades på arenan Madison Square Garden genom att få sin tröja med nummer 30 upphissad i taket.

– Jag har följt honom genom hela hans karriär i femton år, från det att han kom hit som rookie tills nu. Det var väldigt speciellt för mig att vara med där och höra publiken, kanske en sista gång, ropa hans namn – då fick jag gåshud. Då kände jag att jag är lyckligt lottad som får uppleva ­sådana grejor, genom mitt jobb. Det var mer känslosamt än jag trodde att det skulle vara. Det var fint, säger Pontus och tillägger:

– Jag ska inte heller sticka under stol med att jag är ett New York Rangers-fan, vilket jag har försökt dölja under alla år som jag har fotat honom.

Vill inte lämna New York – just nu

Till sist, kommer Pontus vara en New York-bo för alltid eller planerar familjen att flytta till Sverige? I tidigare intervjuer har han varit tvärsäker på det senare, men så låter det inte nu.

– Jag har alltid känt mig mer svensk än amerikansk, även om jag nu har bott här längre tid än i Sverige. Men på senare tid har jag känt att jag kanske har blivit lite för amerikaniserad, att jag kanske föredrar det framför Sverige. Den tanken skrämmer mig lite.

Så det blir inte någon flytt till Sverige?

– Jag tror inte ens att vi vet. En gång i tiden satte vi ett datum, men inget hände. Nu är vi kvar. Samtidigt klappar jag mig själv på axeln, att jag har överlevt här i 25 år. Det har man inte kunnat ta för givet. Det får man vara tacksam för.

Gillar du New York i dag?

– Jag har ju möjligheten att välja om jag ska flytta hem. New York är lite nere på knäna nu efter pandemin, inte riktigt tillbaka så som det har varit. Och jag vill inte lämna New York i det här skicket, utan jag vill se staden komma tillbaka stark som förut. Först då kan jag tänka mig att flytta hem.

Pontus gillar nog staden, trots allt. Han känner åtminstone för den och konstigt vore väl annat, efter 25 år som New York-fotograf – han som en gång i tiden var en småstadspojk i Tranemo.

Svenska statsministrar i Ovala rummet. 2001: Statsminister Göran Persson och president George W. Bush.
Svenska statsministrar i Ovala rummet. 2004: Statsminister Göran Persson och president George W. Bush.
Svenska statsministrar i Ovala rummet. 2007: Statsminister Fredrik Reinfeldt och president George W. Bush.
Svenska statsministrar i Ovala rummet. 2009: Statsminister Fredrik Reinfeldt och president Barack Obama.
Svenska statsministrar i Ovala rummet. 2018: Statsminister Stefan Löfven och president Donald Trump.

Detta är en PLUS-artikel. Som plusmedlem får du:

  • Omedelbar & obegränsad tillgång till denna och alla artiklar
  • Fördjupande reportage, fotoskolor, guider & mycket mer
  • Inbjudningar till VIP-event
  • Exklusiva erbjudanden från våra samarbetspartners

Prenumerera

Välj period och betalning. Köp med engångsköp eller välj en prenumeration så debiteras du inför varje ny period. Avsluta när du vill.

Ett år för bara 449 kr

Prenumerera

Engångsbetalning: Betala snabbt och enkelt för direkt tillgång till denna artikel