Prestationsångest flera gånger om

För en ordinär pressfotograf, som kanske inte reser värden runt, som inte har sina olika projekt som löper över flera år, blir det nog en aning jobbigt när det ena stenhårda bildjobbet rullas ut efter det andra. Speciellt eftersom jag vet att med lite mer disciplin, lite mindre fritid och lägre livsbudget går det att plåta nästan allt.

Men jag, som mest plåtat på regionaltidning i Norrbotten, har känt ett sorts mindervärdeskomplex flera gånger idag. Det började med en morgonpromenad till Covent des Minimes, festivalens största utställningshall med jag vet inte hur många utställningar. I ett eget rum finns Sergey Maximishins bilder. En rysk fotograf som tvingades till yrket i röda armén och som därefter skildrat livet i ett av världens minst fotograferade land; Ryssland. Med knäckande närvaro målar han upp en värld där varje bild känns som en film, en saga.

Lite längre ner i korridoren hänger LA Times stjärnfotograf Caroline Coles bilder av barn."Children in crises around the world" heter repet som bättre än någon annat i Perpignan visar skräck och panik. Det är kris och konflikt skildrat genom barns tillvaro. Jag vet förresten inte om det visar skräck och panik bättre än något annat. Innan jag orkade upp till våning två var jag för hungrig och utställningstrött och var tvungen att pausa hela vägen fram till bildspelet den här onsdagskvällen.

Då kom nästa banbrytande bilder som ett slag i magen: Along the Yalu river, av de tre Reuterfotograferna Reinhard Krause, Adam Dean och Nir Elias. En resa längs floden Yalu som skiljer Kina från Nordkorea. Ett reportage som både bekräftar och ifrågasätter fördomarna av den slutna diktaturen. Reportaget fick festivalens tveklöst längsta applåder, för första gången applåderade de två och ett halvt tusen åskådarna dessutom mitt under reportaget.

linushook2.jpg

Till höger: Per-Anders "Pap" Pettersson. Foto: Linus Höök

Tri-X och magi från ten Hoopen

Svensk nummer tre (De tidigare har varit Per-Anders "Pap" Petterson och Lars Tunbjörk) var Pieter Ten Hoopen. Han visar ett reportage från en amerikansk familj som drabbats av en neurologisk sjukdom och där mamman får ta hand om sina döende söner och sin man som tynar bort. Ett familjeöde gestaltat med tri-X och kopierat med en magi signerad Ten Hoopen. En intressant detalj är att ingen hittills velat köpa reportaget annat än en liten Holländsk tidning.

På den här onsdagskvällens visning hittade jag nog den gamla klosterruinens bästa plats, i en fönstersmyg på kanten av duken. Där kan man kura upp, tälja av lite saucisson (gammal torr sjukt god fransk korv) och sippa på Aroma Pimiento från Chile.

Bäst hittills: Förutom alla reportage som redan nämnts finns ytterligare ett rep värt att kolla upp: Ljubeniq, av Didier Lefevre. En skildring av sviterna av ett folkmord.

omslaget.jpg

Sämst: Omslagsbilden till festivalens program. Jag har retat mig på den hela veckan. En trist komposition av en soldat med spegelmin, sminkad som en döskalle. Fotar man en soldat sminkad som en dödskalle får man se till att han inte har spegelmin.

Läs Linus Hööks tidigare blogginlägg från Perpignan:

- Skippa musiken och spela in själv!

- Sjutton bildspel - men eländet får vänta