Resefotografen Bruno Ehrs

Bruno Ehrs tar en andra kopp te i vardagsrumssoffan hemma i Bromma. Ur högtalarna ljuder Telemanns stillsamma, klassiska musik. Väggarna är fyllda av fotokonst. I ett hörn står favoritfåtöljen och hyllan med fotoböckerna.

Fotobylinen Bruno Ehrs har i mer än trettio år stått för kvalitet. Oavsett om det handlat om reportage, kungaporträtt, reklamuppdrag eller resefotografi har kunderna litat på att Bruno Ehrs levererar med stil. Men trots lång erfarenhet känner han fortfarande nervositet inför varje uppdrag. Helst vill han leverera vad beställarna inte ens visste att de behövde. Ge något extra.

– Det spelar inte den minsta roll vem uppdragsgivaren är eller hur mycket jag får betalt, jag försöker alltid att göra mitt bästa i varje ögonblick. Då kan jag sova med rent hjärta.

Är du perfektionist?

– Jag är två personer. Privat är jag lite nonchalant men som fotograf är jag otroligt noga med min utrustning, mitt uppdrag och mina förberedelser. Tur är inget som bara kommer – tur är syskon med att vara förberedd.

Bruno Ehrs uttrycker sig så där verserat. Att han som ung inte antogs till journalistutbildningen framstår som ett mysterium. Hur som helst – berätta en historia kan man göra även med bilder.

Att resefotografera handlar om att tolka en plats. Skribenten Bobo Karlsson har lärt honom att se varje stad som en person. En kvinna eller man.

– Precis som när jag gör ett porträtt av en person måste jag försöka närma mig stadens själ. Paris och Helsingfors är en kvinna, Chicago är en man. Denne man eller kvinna har också en berättelse att ge. I Istanbul finns melankolin, i Los Angeles fåfängan och i Rio tyr man sig till det sinnliga.

Städer som Bangkok och Miami är färg för Bruno Ehrs. Chicago, Berlin och New York är svartvitt. Han vet direkt vilka bilder som ska göras svartvita i efterbehandlingen.

– Jag ser dem som svartvita redan när jag fotograferar. En del städer skulle jag vilja göra svartvita i hela reportaget, men tyvärr tror tidningarna att det skulle skrämma bort läsare. Det tror inte jag – det skulle vara ursnyggt att göra åtta sidor Chicago i svartvitt.