Så jobbar en sjukhusfotograf

Senast jag träffade Johan Adelgren gick han runt i vår gemensamma frilanslokal på Södermalm i Stockholm, iklädd rutig skjorta och Dr Martens. När han inte satt vid sitt skrivbord var han ute på uppdrag och fotograferade reportage, porträtt, mat och inredning för Dagens Industri, Expressen och andra som ville ha honom.

Sen åkte jag utomlands, och när jag kom tillbaka hade Johan lämnat kontoret.

När jag nu stiger ur hissen på våning fyra på Danderyds sjukhus möts jag av samma person, men i en helt ny utstyrsel. Blå landstingströja, vita vida byxor och på fötterna den typ av tofflor med täckta tår som man inte köper för deras utseende utan för deras bekvämlighet. Vore det inte för den lilla namnbrickan som avslöjar hans titel skulle jag missta honom för sjuksköterska – vilket många också gör. Första följdfrågan brukar vara »jaså, fotograf, vad gör man då?«

Sedan knappt ett år vikarierar Johan Adelgren som en av två fotografer på ett sjukhus med en personalstyrka på drygt 3 400.

–  Det är inte som många tror, att vi tar bilder av alla nyfödda bebisar. Vårt främsta uppdrag är att dokumentera åkommor hos alla möjliga patienter. Dessutom tar vi bilder för interntidningen och enheten för kommunikation, samt skapar material som ska användas till undervisning och forskning, säger Johan och visar vägen till sitt kontor, som ligger på hudmottagningen.

Det finns en anledning till att fotograferna huserar just där, trots att de formellt tillhör avdelningen medicinsk teknik: av alla patienter de dokumenterar finns de flesta på hudmottagningen.

Kontoret ser ut som ett helt vanligt, fast med fler fotografier på väggarna och kameraprylar utspridda över borden. Här sitter Johans kollega Carin Wesström, som jobbat här i fem år, och väljer bilder. Morgonen är tidig och kalendern verkar tom, men det betyder inte att dagen blir händelselös.

–  Vi har sällan något planerat när vi börjar, men tiden fylls snabbt. Vanligtvis blir vi inkallade att fotografera ett tiotal patienter om dagen. Det är snabba utryckningar då vi får släppa allt annat vi har för händerna; patienterna går först. Det är därför vi är två, en av oss måste alltid vara beredd, säger Carin.

Lämpligt nog ringer det på Johans telefon.

–  En fot..? Javisst, inga problem, då kommer jag strax till avdelning 93.

Så tar han kameran över axeln och går. Efter några knäpp och max tio minuter senare är han tillbaka.

Nästa patient är en rutinerad greve som ska få sin hudsjukdom undersökt för tolfte gången, och inte störs av att vara med även på mina bilder. Johan kontrollerar dessutom en leverfläck genom att måtta upp dess omfång och fotografera den genom ett dermatoskop – en förstoringsapparat som blockerar reflektioner på hudytan – monterat på kameran. Det handlar inte om att ta »bra« bilder, annat än i betydelsen tekniskt perfekta. Ett typiskt uppdrag på Danderyds sjukhus är något helt annat än ett typiskt uppdrag för Expressen. Som sjukhusfotograf tillhör Johan dessutom en underkategori inom yrket som inte är större än ett femtontal personer på Stockholmsområdets alla sjukhus tillsammans. Hur hamnade han här?

–  Jag hade frilansat i drygt tio år och tänkte aldrig att jag skulle bli anställd, men märkte att tiderna blev tuffare. När annonsen för det här jobbet dök upp såg jag det som en utmaning att testa. Jag får jobba med foto på ett mer regelbundet sätt, och inte minst med rörlig bild vilket jag tycker är något av det roligaste. Redan tidigare hade jag börjat träna på att filma, och här får jag användning av det när vi gör till exempel instruktionsfilmer.

Johan visar ett par klipp som snart ska läggas ut på sjukhusets externa webbplats, där några läkare och sjuksköterskor spelar sig själva. Långsamt och pedagogiskt förklarar de vad patienten ska tänka på innan den kommer in till operation; vad man ska äta och hur man ska sköta hygienen. Johan fnissar och säger att det kanske märks att de inte är professionella skådespelare, men att det blir bra ändå.

–  En annan sak som är rolig är att lära mig mer om layoutarbete och hur man använder tryckprofiler. Vi jobbar en del med att göra broschyrer. På många sätt är jobbet omväxlande. Andra gånger kan det kännas enformigt, som när man plåtar för interntidningen och är låst vid inomhusmiljöerna, som ser likadana ut överallt. Oftast har folk inte tid att gå ut. Och alla är likadant klädda.

För Carin Wesström handlar jobbet främst om att göra nytta.

–  Jag började som fotograf på en lokaltidning, och efter det tog jag projektanställningar och pluggade fotografi med olika inriktningar, bland annat konstfotografi. Men jag tröttnade på att det blev så självcentrerat, jag ville hellre ta bilder som kunde komma till användning på ett konkret sätt. Jag hade alltid funderat på att jobba inom polisen eller sjukvården.

Hon planerar att stanna så länge hon trivs.

–  När jag sökte hit fanns det inte många konkurrenter, men nu får vi in över hundra ansökningar varje gång. De som söker måste naturligtvis vara tekniskt duktiga. Man har inte tid att fundera över bländare när man kommer in i operationssalen, det går så fort och då måste alla inställningar sitta. Men vi går också mycket på personligheten när vi väljer folk. En del sökande antyder att de inte vet om de skulle klara av att se så mycket blod. Tänker man i de banorna så bör man inte söka en sån här tjänst.

Ty mycket blod blir det.

–  Hade jag inte haft erfarenhet av vårdarbete så hade jag nog inte sökt hit, säger Johan, som tidigare jobbat i hemtjänsten samt kört likbil.

–  Värre än likbilen kan det inte bli …

–  Vi får ofta se misshandelsoffer och det värsta av det värsta. Jag har varit med om att personalen stått och gråtit. På nåt sätt måste man kunna stänga av, tar man med sig jobbet hem så klarar man inte av det, fortsätter Carin.

–  Inför min första operation var jag väldigt nervös. Tänk om jag inte skulle palla? Tänk om jag skulle svimma?

Både Carin och Johan fick redan under sina första veckor i uppgift att fotografera bebisar som dött innan eller i samband med förlossning. Det blir svartvita bilder som låses in i kassaskåp, och som en kurator hämtar ifall föräldrarna vill.

–  När jag kom hem efter att ha sett ett dött barn för första gången hade jag en kompis på besök. Jag minns att hon berättade om sina problem, men att jag liksom inte kunde ta in dem, säger Carin.

Under samma vecka var hon med om den totala motsatsen: att dokumentera ett kejsarsnitt.

–  Den gången var jag helt euforisk, jag tänkte »shit, är det här verkligen mitt jobb?!« och efteråt kände jag för att skåla i champagne. Jag har aldrig varit sugen på att skaffa barn, men den dagen var det nästan så jag ändrade åsikt.

Det är dags att gå in i studion: 40 läkarstudenter ska porträtteras. Tanken är att Carin och Johan ska hjälpas åt, men naturligtvis händer allt på samma gång: någon ringer från hud, Johan får springa iväg och direkt när han kommer tillbaka blir han skickad till akuten för att plåta en hundbiten hand. Carin tar hand om studenterna. Slussar in dem i studion, ber dem anteckna sina namn och placerar dem en efter en framför blixtarna. Eftersom bilderna endast ska användas av studenternas lärare blir det inte mer än två exponeringar per person. Fort ska det gå.

–  Vårt enda kriterium är att de inte ska blunda, skojar Carin.

–  Jag hinner knappt skriva upp mig på listan! ropar en stressad student innan hon skyndar fram till Carin, som repeterar:

–  Hej! Är du beredd? Då kör jag. Så, då var det klart. Nästa!

Carin hinner med alla 40 innan det är dags att gå till operationsavdelningen, där en man ska få stomipåse. Han är nersövd och hela hans kropp, utom magen, är täckt av gröna skynken. Läkarteamet står böjt och koncentrerat över honom medan de snittar huden. Carin byter om till heltäckande engångsklädsel, går lugnt in och fotograferar enligt kirurgens instruktioner, utan att röra sig för snabbt eller nudda något annat än kameran. Skulle hon råka stöta till kirurgen måste han avbryta för att byta kläder.

När det är mycket som ska dokumenteras kan fotograferingen ta flera timmar. Andra gånger behövs live-filmning, som när en kirurg håller en kurs där deltagarna sitter i ett annat rum och får se operationen i realtid på storbildsskärm. Fotografen befinner sig då på operationssalen, och ger åskådarna rätt bild vid rätt tillfälle: genom fotografens egen kamera eller genom kirurgens, som kan sitta monterad på instrument inne i patientens kropp – så kallad laparoskopi.

Carin själv hinner inte förstå mycket av det hon ser, men imponeras av personalens skicklighet. De märker knappt att hon är där förrän hon lämnar salen och går tillbaka till kontoret. Småpratar med Johan medan hon tar hand om nästa beställning: att skriva ut 200 patientbroschyrer.