Skippa musiken och spela in själv!

Hittills har jag hört stånkljud lagda över en instrumental för ett rugbyreportage, politisk sång i överflöd liksom en allmän trend av porrfilmsmusik. Allra sämst blir det när en låt med sång lagts över bilderna. Sången tar överhanden och plötsligt blir det reklamfilm av alltihop.

På ett kafé strax innan tisdagskvällens bildvisning får jag se ett grymt bra bildspel. Det var bilder från bränderna i Grekland, ljudlagda med röster och allmänt buller från platsen. Det är inget nytt, men varför bandar inte fotografer lite oftare. Ett fickminne och några minuters REC skulle vara nog för att bräcka vilken synth-demo i världen. Dessutom behöver man inte oroa sig för dyra royaltys till något skivbolag.

Ett bra exempel visades under den stora bildvisningen, tillsammans med fantastiskt sköna blixtbilder av Kinky Friedman. Fotografen Erin Trieb har bland annat spelat in den odödliga presentationen: "Hello, I'm Kinky Friedman… Obviously."

Perpignans tisdag flöt på som måndagens dag ungefär, företagspresentationer, portfoliovisningar och hejdlösa försök att snacka franska av fotografer från hela världen.

fotostudent.jpg

Yoon Ahyoung är fotostudent och har kameran i högsta hugg

Kameran med sig

Några som såg till att ha kameran med sig hela dagen var ett gäng från Soeul. Yoon Ahyoung var en av dem, en fotograf vi kanske som bäst får se bilder av på framtida Perpignanfestivaler. Hon är nämligen student, men en av de få studenter som lyckats ta sig förbi festivalledningens nolltolerans mot studenter under 2007.

"Inte plats" var svaret när jag frågade varför de just i år slutat släppa förbi pluggarna. Skönt att en Koreansk stundent åtminstone tagit sig förbi spärren.

Festivalen i Perpignan har en betoning på fest. Rosérally fortsatte på fotografernas stamhak La Poste även på tisdagen. Det är svårt att tro att folk kommer palla hela veckan.

Bäst hittills: China, Taming the yellow dragon. Ett osannolikt fint men slarvigt kopierat reportage av J. Whitlow Delano. Inget "tilted blurry shit", bara sansade överblickar och trygga porträtteringar från Gobiöknen i finstämda gråskalor. Delad första plats med Tunbjörks "I love Borås". Jag har sett det förut, men som presentatören uttryckte det: "Swedens true colors".

Sämst hittills: fortfarande uppkopplingen på festivalens presscenter.

Att kolla: Katie Callan och hennes reportage "Slab City".

Här kan du läsa Linus Hööks tidigare blogginlägg