Nyhet
Stärkande Holdingvernissage
Om du kommer försent till ett vernissage, och nästan alla besökare har hunnit gå hem, tänk så här: skönt att få lite tid själv med bilderna. När jag på torsdagskvällen kom till Anna Claréns Holding är det nästan tomt. Jag får höra att lokalen varit proppfull, nu är det nästan tomt. Bra för bilderna. Dåligt för gratisdrickningen.
Publicerad
Annons
Bilderna är nästan lika bra i utställning som i bok. Det blåaktiga skimmer, himmelskimret, som följer genom Holding får mig att stå längs vägg efter vägg och tänka: att livet inte är mer än så här. Samtidigt: tänk att livet är allt det här. Jag känner mig lite starkare efter några varv i lokalen. Det kan bero på den iakttagelse författaren Mara Lee gjort. I entrén hänger ett sorts förord av henne till utställningen.
"En riktning träder fram, som är både skör och uppfordrande. En tydlighet som inte väjer:
Annons
Kvinan i rosa nattline som håller ett stadigt grepp om sin svarta katt, hon vet. De två nakna kvinnorna som håller krokarm vid vattnet, de vet. Flickan som håller sin dobermanvalp i famnen, hon vet också.
Vad vet de?
Det vet att skörhet och styrka är släkt med varandra."
Annons
När jag såg ett större urval av Anna Claréns bilder för första gången var när hon för flera år sedan presenterade sig som ny lärare på Mittuniversitetets bildjournalistutbildning. Diverse tidningsreportage flimrade förbi, liksom några bullar i motljus för Ica-kuriren och en samling fantastiska fjärilsbilder. Sen plötsligt - mjölkiga bilder av skumma motiv, konst alltså.
- Här, sa Anna, här vet jag inte alls vad jag håller på med.
Det var några år sen. Nu är det annorlunda, hon är en av dem på bilderna; hon vet.
Annons
Läs mer:
- Prisade bilder som bara blev
