Stefan Holm Mardo: Partyepoken blev en fotobok

Året är 1995, lokalen är mörk men lyses upp av stroboskop och färgade laserlampor. Leila K:s dänga Electric dunkar ur högtalarna och ger rummet en puls som inte går att missa. Glada människor i färgstarka kläder dansar sig svettiga i den stora lokalen, som är fylld med folk. Plötsligt förstärks festbelysningen av en kort snabb ljusblixt som provocerats fram genom ett tryck på slutarknappen på en Nikon F4. Handen som håller i kameran tillhör Stefan Holm Mardo. Han är där för att arbeta, men han är också där som deltagare på festen som pågår hela natten. Bilder i hans kamera ska redan då bli en utställning. Och nu, 25 år senare, pryder de sidorna av foto­boken »No Limit – Stockholm Clubland 1992–1995« med unika bilder från Stockholms klubbliv mellan 1992 och 1995.

Stefan Holm Mardo

Bor: I Stockholm.

Aktuell med: Fotoboken No Limit.

Utrustning: För boken, Nikon F4.

Webb: www.stefanholm.com

Men nu går vi kanske händelserna lite i förväg. Hur kommer det sig att Stefan hamnade där, och vad var det som gjorde att han bestämde sig för att ta fram sina gamla bilder och göra en bok med dem?

Fick kontakt

– Jag hade precis gått ut Beckmans och min dåvarande flickvän var ett riktigt klubbkid som kände en massa människor i klubbvärlden, berättar Stefan från sin plats i fåtöljen, snett mitt emot mig i soffan. Han fortsätter:

– Genom henne lärde jag känna en del klubbarrangörer som frågade mig om jag inte kunde fota lite på deras klubbar för att göra PR åt dem. Samtidigt hade jag börjat jobba för Vecko-Revyn, så de bad mig kolla om jag inte kunde sälja in lite klubbigare partyreportage. Då blev alla nöjda, Vecko-Revyn fick lite roligare partybilder och klubbarrangörerna fick ut bilder från sina klubbar.

Det här var 1992. Året efter fick Stefan frågan om att fota på klubben Deep och göra en utställning som skulle hänga på Tranan Bar, något han hoppade på.

– Det kändes kul att göra något lite mer seriöst av detta än bara de snabba partyreportagen jag gjort tidigare. Jag fick tänka igenom hur jag skulle göra bilderna lite mer, ha ett lite mer konstnärligt tänk, berättar han.

Tranan var den bar där en stor del av klubbpubliken hängde när de inte var ute och dansade, en utställning där skulle ses av många. Utställningen blev lyckad, och den kom även att hänga på Kulturhuset. Sedan hände samma sak med klubben Vegas två år senare, med utställningar på Tranan och Kulturhuset. Utställningarna öppnade upp för flera uppdrag och Stefan började leverera klubbreportage åt både Z Magazine och ­Expressen Fredag.

Ny typ av bilder

Det var ingen annan än Stefan som fotade på klubbarna i någon större utsträckning.

– Fotografi på den tiden skulle vara ganska propert, snyggt ljussatt och minst mellanformat. Jag kommer ihåg enda gången jag såg en fotograf som fotade klubb, han kom till klubben Vegas och rullade upp en bakgrund och satte upp studioblixtar i ett litet bås utanför själva festlokalen. Sen tog han in festbesökare där och fotograferade. Det var inte det jag ville göra, jag ville ha mer levande bilder med massor av energi. Fånga ögonblick, mer på riktigt.

Tacksamt att fota

Klubbarna under de här åren var tacksamma att fotografera.

– Stämningen var väldigt utåtriktad, alla ville synas och försökte bräcka varandra med galna outfits, så de ville ju vara med på bild. Det var en väldigt vänlig och kärleksfull stämning, ingen blev arg för att jag fotade eller ville inte vara med på bild, berättar han.

Stefan berättar också att han aldrig frågade någon om han fick ta en bild utan bara gick fram och knäppte.

Speciell tid

Stefan beskriver de här åren som en ganska speciell tid, det var som en uppstart för det som många idag förknippar med Sverige.

– Det var en väldigt lekfull stämning, många ville prova nya saker. ZTV startades och en massa svenska artister, låtskrivare och producenter blev plötsligt framgångsrika internationellt. Helt plötsligt var Sverige och Stockholm en plats som det skrevs om i utländska magasin som i-D och The Face, och MTV var här och gjorde reportage varannan vecka. Det hade inte hänt förut, vi hade haft Abba, men inte så mycket mer, förklarar han.

Svårt att återskapa idag

Stefans klubbfotograferande ägde rum under en tidsperiod då vi alla var lycklig ovetande om sociala medier, internet och den effekt det skulle komma att ha för bildens betydelse och kanske också bildens påverkan på människor. Med tanke på hur medie­klimatet ser ut idag frågar jag nyfiket om Stefan tror att samma projekt hade kunnat göras idag?

– Kanske. Om du som fotograf känner rätt människor och befinner dig i rätt miljö. Men idag har vi blivit så mycket mer medvetna om vad att bli fotograferad kan innebära. Bilder kan hamna på ställen man inte vill och så vidare. Då var det oskyldigare på många sätt. Sen vet jag inte riktigt om du kan hitta den här typen av miljöer längre, klubbscenen är mycket mer kommersialiserad och likriktad idag, menar han.

Stefan fotograferar fortfarande en del bilder på klubbar och fester för skojs skull, och han märker klart ett skifte i hur en del folk reagerar på att bli fotograferade.

Måste vara delaktig

Stefan menar också att du inte kan komma utifrån och bara glida in och börja fotografera på det här sättet. Det kräver att du är en del av sammanhanget.

– Jag var ju ute mycket på den tiden, det var kanske fyra procent av gångerna som jag hade med mig kameran. Sen kan du inte komma till en klubb och börja fota direkt, festen måste få komma igång ordentligt. Det hjälper till när alla fått något glas eller två, då bryter man ner avståndet mellan människor. Det gäller även för en själv, det mjukar upp de sociala koderna och man hamnar i ett flow. Man får inte tveka en sekund, jag bara lyfte kameran och tog en bild.

På den tiden var det så klart analogt som gällde. Stefan fotograferade med en Nikon F4 och ett fast 35mm-objektiv. F4:an var en av de första proffssystemkamerorna som hade autofokus och även den första som hade motormatning. Men som Stefan själv säger var inte autofokusen helt att lita på inne på en mörk klubb.

– Det är ganska många bilder som är rätt suddiga, en del av dem är med i boken för att de är så bra ändå. TTL-mätningarna var inte så stabila de heller, och detta ihop med att jag negframkallade diafilm som ger extremt hög kontrast gjorde att en del neg var svåra att använda. Tekniken gav ett mer varierande resultat än idag.

Idén om att samla bilderna kom när Stefan var på en vernissage med klubbfoton från 80-talet. Han visste att de som sammanställt utställningen hade haft svårt att få ihop bilder eftersom det inte fanns speciellt många bilder från den tiden.

På vernissagen var också ett legendariskt klubbkid Stefan fotat och klubbat med på 90-talet.

– XLNT Marc tyckte att jag skulle fota alla igen nu 20–25 år senare. Många var fortfarande lika coola, menade han. Jag gillade idén med då- och nu-bilder, och började fundera på att göra ett projekt av det.

Stefan har gjort många utställningar tidigare så det låg nära till hands att göra en utställning, men nu ville han även göra en bok.

– Jag ville komplettera de nya bilderna med intervjuer med de som var med. Så vi började spåra upp alla som var med på bilderna. Runt hälften kände vi från början, men sen blev det mycket detektivarbete. När vi intervjuade någon visade vi bilder på de vi inte kände och frågade om de kände igen någon. På det sättet fick vi till slut ihop 108 stycken, som vi alltså intervjuat och fotat på nytt.

Till nu-bilderna ville han hålla en liknande stil som med festbilderna, men enklare. Så alla är fotade mot en vit bakgrund med en speedlight på kameran som slår rakt på.

Bilder från boken hängde under hösten och vintern i Studio Live-baren på Fotografiska i Stockholm och Stefan är sugen på att göra någon mer utställning med bilderna.

Gjort boken själv

När konceptet började formas försökte Stefan sälja in idén till lite olika förlag för att kunna ge ut boken, men ingen nappade. Stefan förklarar att även om han hade fått in den på ett förlag så hade han ändå behövt stå för produktionskostnaderna själv. Stefan bestämde sig istället för att ge ut boken på egen hand. Han har tidigare arbetat som formgivare så han gjorde nästan allt själv, men har tagit in duktiga personer för att hjälpa till. Bland annat en riktigt bra formgivare som satte den där lilla extra guldkanten som Stefan beskriver det. Han har skrivit de flesta texterna själv, men även haft hjälp av Mikael Bohman som var en känd profil på klubbscenen under 90-talet som bland annat genomförde de flesta av intervjuerna.

Slutet på en era

Efter 1995 så menar Stefan att klubbscenen så som den sett ut under den första halvan av 90-talet dog ut. Dels formades Rejvkommisionen som satte många käppar i hjulen för klubbarna. Men allt hade liksom nått sin topp.

– Hela den exhibitionistiska och extravaganta klubbkulturen nådde väl sin peak då, efter det fanns det liksom inget att göra som kunde toppa det. Det gick inte att ta det längre.

Och med det gick en epok i graven, en epok som på många sätt satte Sverige på den interna­tionella kartan och skapade många musik- och medie­personligheter som är aktiva än idag. Många av dem återfinns på Stefans högljudda bilder från det tidiga 90-talet.