Stor intervju med Gregory Crewdson

– Du kommer alltid framåt, men aldrig hela vägen fram. Varje bild du tar är en bild mindre som du måste ta, säger Gregory Crewdson och river av ett mastodontgarv.

GREGORY CREWDSON

Född

 1962 i Brooklyn, New York.

Gör Fotokonstnär. Är professor vid Yale University of the Arts.

Utbildning Studerade fotografi på SUNY Purchase i New York, tog sin examen vid Yale University.

Aktuell med Utställning på Kulturhuset i Stockholm till och med den 12 juni.

Böcker Hover: Artspace Books (1995), Twilight (2003), Gregory Crewdson: 1985-2005 (2005), Fireflies (2007), Beneath the Roses (2008) och Sanctuary (2010).

Övrigt Var med i punkrockgruppen The Speedies som tonåring. Deras hitlåt hette Let Me Take Your Photo. 2005 använde HP låten i reklam för sina digitalkameror.

Webbsida www.whitecube.com/artists/crewdson

Det är precis i slutet av intervjun och Gregory ska tillbaka till Galleri 3 på Kulturhuset i Stockholm där hans utställning In a Lonely Place håller på att hängas. Det är enda gången han visar sina skrattgropar under vårt samtal, men han är på inget sätt lika dyster som hans bilder ibland kan vara. För att vara en fotokonstnär av hans dignitet, som intervjuats oräkneliga gånger, är han förvånansvärt närvarande.

–  Jag är ju trots allt den främsta experten på Gregory Crewdson, säger han och visar antydan till ett leende igen.

Utställningen In a Lonely Place består av tre projekt. Episka Beneath the Roses flankeras av stillsamma Sanctuary och mystiska Fireflies. Alla extremt olika, men i grunden lika. Likheten i hans berättande, hans sätt att arbeta med ljuset och alla tre projekten rör sig kring det vackra och ledsamma.

–  Varje verk är på sitt sätt en utforskning av platsen och ett intresse för känslan av utanförskap, någon typ av ledsamhet och skönhet tillsammans, säger han.

Varför alla hans verk spelar på både det vackra och mörka har han inget svar på. Men han beskriver det som att han helt enkelt inte kan lämna spänningen mellan skönhet och mörker.

Det är också därför han gett utställningen namnet In a Lonely Place efter 50-talsfilmen med samma namn. In a Lonely Place, på en ensam plats, antyder den där känslan av utanförskap.

Bilderna i Beneath the Roses är kanske Gregory Crewdsons mest kända. Ni vet de där enorma iscensättningarna med teaterljus som spelar upp som en hel film i en enda bildruta.

–  Bilderna är som en film, men är lika mycket inte en film, säger Gregory. I grunden är bilderna mer förknippade med fotografiska värden, mycket som frusna ögonblick.

En stillbild är mer begränsande än film om man snackar om möjligheten att berätta en historia. Gregory har däremot aldrig och kommer nog aldrig att bli en filmare, även om han i sina produktioner är mer av en regissör än en fotograf.

–  Kanske är det bara som jag tänker, men jag har alltid sett den där begränsningen hos stillbilder som en styrka. Jag gillar idén att du kan investera så mycket produktion och statiskt värde till ett enda ögonblick. Du försöker göra den bilden så vacker och mystisk som möjligt. Till skillnad från en filmskapare måste jag heller inte tänka på vad som händer innan eller efter.

Beneath the Roses höll han på med i över fem år. För att förstå hur projektet, och kanske hela Gregory Crewdsons konstnärskap, tog sin början måste vi gå tillbaka till Gregory som student i slutet av 1980-talet. Det är där hans intresse för förhållandet mellan fotografi och film ser dagens ljus.

–  När jag var i 20-årsåldern blev jag väldigt inspirerad av att se filmen Blue Velvet för första gången. Jag kom också i kontakt med Cindy Shermans arbete och började älska det William Egglestone och Diane Arbus gjorde. Jag tror att influenserna du får i den åldern, som konstnär, stannar hos dig hela livet. Du fortsätter att vara öppen för andra intryck, men jag tror att det är det du upptäcker då som definierar din världsbild.

Att använda ljus och färg för att berätta en historia har också alltid kittlat hans intressenerv. Vid något tillfälle under studietiden började han jobba med en liten grupp människor, och då framför allt filmfotografen Rick Sans. Det spädde på viljan att använda filmiskt ljus, vilket även resulterade i föregångaren till Beneath the Roses; Twilight. Nu var Twilight inte i närheten av samma storskalighet som Beneath the Roses, som mer blev som att faktiskt göra en riktig film.

Storleken på produktionerna i Beneath the Roses kan vara ganska svåra att greppa. I projektet jobbade han på två olika sätt. Dels på plats i verkliga områden där han och hans medarbetare stänger av en hel gata, sätter ljus i fönster, bilar, använder dimmaskiner, sticker hus i brand och allt det där. Dels i 1000 kvadratmeter stora studios där tre, fyra scener byggs upp i verklig storlek in i minsta detalj.

–  Hela produktionen tar månader. Om jag jobbar i studio startar det med att jag kommer upp med sju eller åtta olika bilder i huvudet och sen arbetar jag med min assistent. Vi gör en beskrivning, ritar skisser och sen arbetar vi med en art director som gör den slutliga produktionsritningen.

Sedan görs en arkitektonisk plan och efter det kallas en större grupp människor in som förbygger scenerna på annan plats. Gregory tar in inredare för att diskutera tapeter. Sen återstår »bara« 5-6 veckor i studion och halva den tiden går till att bygga och ljussätta scenerna.

Det måste ju kosta en hel del?

–  Oh, yeah! Men vi försöker hela tiden komma på sätt att dra ner kostnaderna och vi går aldrig över budget. Vi arbetar en del med praktikanter och flera av dem som jobbar med bilderna kommer från filmvärlden och är alltid intresserade av att jobba med mig, så de sänker sina arvoden.

Är det du som trycker på knappen i slutändan?

–  Nej, svarar Gregory kort och fortsätter: Jag har en kameraman som jag jobbat med väldigt länge. Alla bilderna i Beneath the Roses är tagna med en 8x10-kamera så jag sätter ramen för bilden och sen flyttar vi den inte. Eftersom vi sätter ihop allt i efterarbetet så behöver vi olika lager med olika skärpeplan. Jag föredrar att hålla ett nära förhållande till det som är framför mig och inte arbeta med kameran.

Så du är mer av en regissör än en fotograf?

–  Ja. Perfekta scener med fulländning in minsta detalj.

Gregory Crewdson visar ett i det närmaste fanatiskt intresse för ytan och detaljernas estetik. Det underliggande, det där som skapar mörkret eller det lite kusliga i bilderna, får inte samma vakna uppmärksamhet.

–  Det är något jag är mindre medvetande om, men vad jag tror bilderna handlar om. Den där kollisionen mellan att försöka göra en perfekt bild och det där lite skumma som lurar någonstans, som ger den illusoriska känslan.

Han är inte involverat i den fysiska händelsen »trycka ner avtryckaren«, men från idé till färdig bild är det ingen tvekan om att resultatet är en bild som Crewdson gjort. Ljussättningen, färgerna och det opåtagligt påtagliga i bildernas atmosfär som på något konstigt sätt reflekterar något som finns i honom själv. Betraktaren känner igen det, han känner igen det, men varken vi eller Gregory vet vad det är.

Hur uppstår dina bildidéer?

–  De kommer på olika sätt till mig. Bilderna i verkliga miljöer kommer alltid från att jag kör omkring från stad till stad. Det sker månader innan produktion. Jag hittar en plats, åker dit igen och igen och genom den processen kommer en bild till mig. När en bild väl kommer in i mitt huvud stannar den där. Jag tar aldrig några skissbilder, de stannar bara i huvudet på mig.

Bilderna som tas i studio kommer till honom på ett väsensskilt annat sätt – genom långdistanssimning. På samma sätt som med den andra typen av bildidéer kommer scenerna till honom och där blir de kvar.

Vad är det svåraste med hela processen från idé till färdig bild?

–  Den första delen när jag kör omkring, men det är också den trevligaste delen. Jag tror att all fotografi i grunden är en ensam aktivitet, även om du jobbar med hundratals människor finns det fortfarande i grunden något väldigt ensamt i fotografi.

En del bilder är ganska hårda, är det svårt att få med folk på det du gör?

–  Nej, det är ganska lätt för jag har jobbar väldigt länge i samma område (i Massachusetts). Det är några olika städer, men jag har blivit ganska känd där och jag tror att folk har förstått att jag inte utnyttjar dem på något sätt. De flesta vill bara bli sedda så de känner stolthet över att vara med även om en del bilder är hårda.

Efterarbetet är en tung process. Framför allt var bilderna i Beneath the Roses en mödosam process där 40-50 negativ framkallades. Återigen gör inte Gregory så mycket av just det arbetet, men han väljer ut fem, sex av dem som skannas och sedan sätts ihop. Projekt som Sanctuary från förra året innebar en inte lika pinig process eftersom de bilderna fotograferades digitalt.

– För nästa projekt tror jag absolut att det blir digitalt också, jag tror inte att jag vill gå tillbaka till 8x10-negativ. För mig är det bra att kunna se bilderna på skärmen i såna här produktioner.

Så vad ska du göra nu?

–  Bra fråga. Jag tror att jag kommer att göra något som drar in vissa element från Sanctuary och vissa från Beneath the Roses. Tillbaka till färg, men på ett annat sätt, och mindre storskaligt.

Sanctuary var på flera sätt olikt allt annat han tidigare gjort. Bildserien fotograferades digitalt, gjordes i svartvitt och dessutom var det första gången han jobbade utanför usa. Filmstudion Cinecittà utanför Rom grundades av Mussolini på 1930-talet och förknippas ofta med regissören Federico Fellini. Där upptäckte Gregory Crewdson fragment av en svunnen storhetstid – en övergiven plats med spår från en tid då filmteam en gång återskapade miljöer från antikens Rom, 1800-talets New York och det medeltida Italien. Platsen, likväl som Crewdsons bilder därifrån, berättar med en spöklik stämning om övergivenhet och försummelse.

En serie bilder väldigt olika de i Beneath the Roses, mindre uppställt och långt ifrån samma storskalighet, men samtidigt en utforskning av skönhet kontra sorgsenhet och fotografi kontra film.

– Jag kände att jag hade tagit Beneath the Roses-konceptet så långt det var möjligt och ville göra någonting dramatiskt annorlunda och utmana mina egna föreställningar om saker och ting. Och så ville jag göra någonting mer organiskt eller enklare i mindre skala och mer intimt.

Hur är det mer intimt?

–  För det första jobbade jag med en liten grupp människor, för det andra är det en begränsad produktion så det är inget artificiellt ljus och bilderna är i svartvitt. Bilderna tangerar väldigt mycket den dokumentära fototraditionen också. Det var spännande för mig eftersom det var ett så annorlunda sätt att jobba. Jag återupptäckte nästan, på något sätt, fotografi. Som att faktiskt skapa en bild i stället för en enorm filmscen.

Fireflies är annorlunda jämfört med såväl Beneath the Roses som Sanctuary. Efter slutet av sitt första äktenskap spenderade Gregory

en sommar i sina föräldrars sommarhus i Massachusetts. Varje kväll gick han ut och fotograferade när eldflugorna vaknade till liv och spred sitt ljus i sommarnatten. Han fångade deras parningsritualer, fascinerad av tanken på ljuset som lustframkallare.

–  Efter sommaren såg jag kontaktkartorna för första gången, men kunde inte ta in projektet. Just då kändes de inte som min upplevda känsla, som var magisk och illusorisk. Så jag la dem i en låda och tittade inte på dem på tio år. Sedan, när jag var halvvägs genom Beneath the Roses, öppnade jag lådan och blev förtrollad av bilderna, tyckte de var så vackra och nästan ömtåliga. Så jag printade dem. För mig är de verkligen magiska.

Betraktelsen av de små insekterna är som en bild av ensamheten i rollen som observerande fotograf.

Vad är det som driver dig att fortsätta skapa bilder?

–  I grunden har vi alla en historia att berätta och den historien är en process, ett sökande efter någonting, en känsla av ordning eller klarhet, perfektion. För mig handlar det om att försöka fullända den historien. Om jag kände att en bild gjorde det skulle jag kanske inte fortsätta. Du kommer alltid framåt, men aldrig hela vägen fram. Varje bild du tar är en bild mindre som du måste ta …