Storebror ger mest för pengarna

Z-serien har blivit mycket populär med stort zoomomfång för pengarna. Nya modeller har avlöst varandra med täta mellanrum för att hålla konkurrenterna på mattan. Populära Z3 avlöses av Z5, och Z10 av Z20. Att det inte finns någon Z4 följer japansk logik då fyra betyder olycka.

Den här typen av kameror med kraftiga zoomobjektiv tilltalar köpare som vill ha många av systemkamerornas fördelar, inklusive långa teleobjektiv, men som vill ha en något behändigare kamera till lägre pris än en systemkamera. Att utrusta en systemkamera med motsvarande optik blir lätt dyrt, tungt och klumpigt.

Både Z5 och Z20 har samma sensor med fem miljoner pixel och det skiljer ungefär 1 500 kronor i pris mellan de olika modellerna. Jag ska reda ut vad du får för extra finesser om du väljer Z5.

Det finns fyra stora skillnader mellan Z5 och Z20. Mest attraktivt med Z5 är antagligen att kameran har skakstabilisering, Konica Minolta kallar det AS - antishake.

Objektiven skiljer också. Z5 har ett tolvgångers zoomobjektiv med samma utsnitt som en 35-420-zoom till småbildformatet. Z20 har fått nöja sig med åttagångerszoom vilket motsvarar ett utsnitt från en 36-290-zoom för småbild. I båda fallen handlar det alltså om riktigt stora zoomomfång.

Extern blixt bara för storebror

Den tredje stora skillnaden är att Z5 har en tvåtumsskärm medan Z20 har en mindre på en och en halv tum. Upplösningen är däremot samma för de båda. Sökaren i Z5 består av en liten elektronisk monitor på 0,3 tum medan Z20 fäller upp sin skärm så att den speglas in i sökaren. I båda kamerorna måste man slå om en omkopplare för att byta mellan skärm och sökare.

I Z5:ans fall känns detta onödigt bökigt; det borde gå att stänga av sökare och skärm separat eller ha på båda för att snabbt kunna skifta. Allra smidigast hade det varit om kameran själv kunde känna av om fotografen använder sökaren och då stänga av skärmen automatiskt.

En viktig funktion som finns hos Z5 men som saknas hos Z20 är möjligheten att ansluta en extern blixt. Genom att fästa en blixt i blixtskon ovanpå kameran kan man få större räckvidd på blixtljuset men också möjlighet att rikta ljuset åt olika håll för att få ett mjukt ljus. Vanligt är att man slår blixtljuset i ett vitt tak och då sprider sig ljuset jämt och mjukt över lokalen och man slipper de hårda skuggorna som blixt rakt på ger.

Spejsade former

Båda kamerorna delar samma rymdinspirerade grundform som den ursprungliga Z1:an, men formerna har rundats av och Z20 och Z5 har gått lite olika vägar i fråga om finish. Ni som var med på Photokina-utställningen 1968(!) känner säkert igen formen från filmskameran Minolta 16 Electro-Zoom X som bara gjordes i tre exemplar, men Konica Minolta hävdar att detta är oavsiktligt. Likheten är i alla fall slående.

Z20 och dess föregångare Z10 liknar mycket Z1 och Z2 i form av knappar och tekniska lösningar. Blixten skiljer däremot genom att inte vara uppfällbar. Mest udda är att minneskortet inte sitter gömt bakom en lucka. I stället får fotografen trycka ner det i en öppning i handtaget. Lösningen ser mindre säker ut men kortet verkar sitta tryggt. Jag får en känsla av att Konica Minolta försökt formge Z20 till en fräck och ungdomlig kamera. Den genomskinliga huvan för blixten liknar moderna billyktor.

Z5 går åt andra hållet i formgivningen och kan snarare beskrivas som sober än som sportig och ungdomlig som Z20. Kameran finns i både silver och svart och den senare känns mest exklusiv. Den matta svarta ytan och gummibeläggningen på vissa ytor andas kvalitet. Knapparna och rattarna har olika grad av kvalitetskänsla med de är alla elegant formgivna. Jag tycker att Konica Minolta lyckats göra en riktigt snygg kamera. Jag vet att inte alla delar den åsikten.

Gemensamt för både Z5 och Z20 är att de båda har rejäla handgrepp vilket verkligen behövs för att hålla stilla kamerorna i teleläge. Minsta skakning förstoras upp till åtta gånger och då gäller det att ha lärt sig att hålla stilla och andas rätt. Minst skakningar får man om man håller kameran mot ögat och trycker av med en försiktig smekning under en lugn utandning.

Att Konica Minoltas antiskak-teknik är effektiv har vi konstaterat tidigare och det är påtagligt med Z5 hur viktig skakstabilisering är vid långa brännvidder. Konica Minoltas AS-teknik bygger på att sensorn rör sig för att motverka skakningarna. Andra tillverkare har system med rörliga linser.

Ta med reservbatterier

Tyvärr har bildstabiliseringen ett pris. Det går åt batterier. I både Z5 och Z20 sitter fyra standardbatterier i AA-storlek som kan köpas i de flesta livsmedelsbutiker. Tillgängligheten är ett plus men samtidigt tar de snabbt slut. Det gäller att ha med sig reservbatterier när man ska ut i skogen. I båda kamerorna är zoomningen motordriven vilket även det drar ström.

Kombinationen motorzoom, skakstabilisering och nollgradig kyla gjorde snabbt slut på en omgång batterier. Efter ett hundratal bilder varnade kameran för att batterierna var på väg att ta slut. Den flitige fotografen inser att det blir till att köpa två, tre omgångar uppladdningsbara batterier för att inte bli ruinerad.

Båda kamerorna är lätta att hantera med välplacerade knappar och genomtänkt formgivning. Av estetiska skäl har beteckningarna på några knappar försvunnit, men det är ändå lätt att begripa hur de ska användas.

Även menyerna är enkla med tre flikar med inställningar för fotografering och fyra flikar för inställningar som rör kameran. Det finns inga långa listor att skrolla igenom utan det är lätt att få överblick och förstå hur allt ska ställas in. Det enda jag hittar i menyerna som inte är helt uppenbart är att man kan ställa om blixtknappen så att den aktiverar andra funktioner som man snabbt behöver tillgång till, autofokusmetod eller färginställningar till exempel. Smart.

En kul finess hos Z5 är att du kan ta bildserier med upp till sex bilder per sekund i full upplösning och med tio bilder i sekunden med en upplösning på 1024 x 768 pixel. Jag provade att fotografera barn och föräldrar som åkte skridskor på en liten sjö. Det var roligt att kunna ta snabba bildserier men tyvärr hade autofokusen svårt att ens hänga med de minsta barnen i svängarna. Z20 kan ta fyra bilder i sekunden med full upplösning som snabbast.

Att ha tillgång till ett kraftfullt och långt teleobjektiv är roligt om förutsättningarna bra. Man ska komma ihåg att det krävs en del ljus för att få tillräckligt korta slutartider för att frysa rörliga motiv. Så att ha med kamerorna på ishockey ligger utanför deras kapacitet.För stillastående motiv är skakstabilisering eller stativ till stor hjälp vid fotografering med långa teleobjektiv. Det krävs i stort sett klart solsken för att få tillräckligt med ljus så att man får så korta slutartider att man kan hålla stilla utan hjälpmedel.

Både Z5 och Z20 har objektiv som i vidvinkelläget ger ett utsnitt som motsvarar 35 mm i småbildsformatet. För att en kamera ska vara riktigt allsidig och även få med alla kamraterna vid bordet på festen eller familjen i aktern på båten krävs lite mer vidvinkel. Ett utsnitt på motsvarande 28 mm som den dyrare kameran Konica Minolta A200 har vore lagom. Därmed inte sagt att ett vidvinkligare objektiv skulle vara dyrare.

Jag tror också att de flesta skulle ha större nytta av några extra millimeter i vidvinkelläget än i teleläget. Men kraftiga teleobjektiv är imponerande i butiken och säljer även om de längsta telelägena kan vara svåranvända och sällan lika användbara som ordentlig vidvinkel. Jag är dock mindre kritisk mot detta förhållande hos Z5 och Z20 än hos många andra kamera-modeller som inte är konstruerade för telefotografering, vilket Z5 och Z20 är med sina kraftiga handgrepp.

För den som köpt sin Z5 eller Z20 för de långa telelägenas skull kan bilderna komma som en besvikelse. Båda kamerornas objektiv har tydliga optiska fel som ger motivets konturer kraftiga gröna och lila missfärgningar i bildens yttre delar. Detta fenomen kan till stor del bero på kromatisk aberration. Störst problem uppvisar inte helt oväntat Z5 som också har störst zoomomfång. Att konstruera ett teleobjektiv med ett stort zoomomfång som åtta till tolv gånger innebär många kompromisser och det går inte att få samma kvalitet över hela zoomområdet som andra välkonstruerade objektiv med mindre zoomområde. Som bäst brukar zoomobjektiv prestera i mitten av zoomområdet.

För att få bukt med de största optiska felen hade Konica Minolta behövt använda specialslipade linser och exklusiva glassorter. Canon har gjort detta i sin Powershot Pro1, men priset är också högre.

Okänslig zoom

Att zooma är en av huvudsakerna med kamerorna och jag irriteras av att det inte går att göra små justeringar av brännvidden. Kameran zoomar snabbt när man trycker ner zoomknappen, men ofta så snabbt att man zoomar förbi det utsnitt som man tänkt sig och tvingas försöka småjustera vilket är svårt. Jag hade gärna sett en lösning med två lägen på zoomknappen där det finns ett snabbt läge och ett för finjustering eller att man zoomade med en ring som hos storebror A200.

Skärpan är god över hela zoomområdet för båda objektiven utan att utmärka sig åt något håll.

Båda kamerorna exponerar medelmåttigt. Det blir en hel del felexponerade bilder. Detta trots att kamerorna uppges mäta med 256 mätfält.

Sämre är brusnivån. Högsta ljuskänslighet är ISO 320 vilket är något lägre än de flesta kameror på marknaden där 400 är vanligast. En del modeller har också ISO 800 men det kräver en mycket lågbrusig sensor.

Redan vid ISO 100 börjar bruset synas och vid 320 ser det riktigt illa ut. Jag har noterat att vid automatisk ISO-inställning tycks inte kameran vara programmerad för att gå över ISO 160. Ofta begränsar kameratillverkarna området auto-ISO för att inte kunder ska riskera att få brusiga bilder och använda blixt i stället.

Lägsta ISO är 50, vilket är en bra egenskap hos digitalkameror eftersom de som regel inte kan ställa in mindre bländare än 8. Vid starkt solsken minskar risken för överexponering med ISO 50 och blixten får längre räckvidd om en större bländare kan användas.

Konstruktionen av blixten hos Z20 gör att risken för röda ögon ökar. Blixten sitter nära objektivet och går inte att fälla upp. Röda ögon uppstår när blixtens ljus reflekteras tillbaka i objektiven av blodkärlen i ögonen. Ju längre avstånd mellan objektiv och blixt, desto lägre risk för röda ögon.

Med Z20 som har ett långt zoomobjektiven tas antagligen en del bilder på längre avstånd än med vanliga kameror och då blir det relativa avståndet mellan blixt och objektiv så litet att det nästan är omöjligt att undvika röda ögon.

Som de flesta andra kameror i dag har Z20 (och Z5) en funktion för att minska risken för röda ögon, men effekten är begränsad. Dessutom fördröjer rödaögon-funktionen tiden mellan avtryck och bild vilket gör att du kan missa ögonblicket eller trötta ut modellen. Hos Z5 fälls blixten upp för hand vilket ger fotografen full kontroll över om bilden ska tas med blixt eller inte. Som jag tidigare skrivit kan du också ansluta en extern blixt på Z5 vilket ger ytterligare många alternativ och avsevärt mindre risk för röda ögon.

Z5 och Z20 är båda kameror som man köper för zoomens skull. Med den här typen av superzoomar är skakstabilisering en stor fördel och jag tycker att Z5 därför är kameran som man i första hand ska titta på. Sammantaget motiverar skillnaderna i finesser och konstruktion väl prisskillnaden.

Den som tycker att Z5 är för dyr bör fråga sig om det är ett kraftfullt objektiv som är den viktigaste egenskapen då avsaknaden av skakstabiliseringen begränsar användningsområdet för de långa telelägena högst avsevärt. Slutsatsen blir: Dessa superzoomar kräver skakstabilisering.