Trine Mikkelsen: När konsten får ta tid

Trine fick sin första kamera när hon var fem år gammal. En Kodak Instamatic var det som satte igång hennes karriär. Sedan dess har hon fortsatt att utrycka sig inom de konkreta ramar som en kamera ger. Efter en fotoutbildning började hon arbeta som pressfotograf på Romerikes Blad 1983. Men med tiden började en önskan om att kunna fördjupa sig mer inom olika teman att byggas upp. Så 1990 drog hon igång sin egen verksamhet som fotograf.

–  Tidspressen på tidningsredaktionerna gav mig inte möjlighet att perfektionera bildspråket, berättar hon.

Pressfotografens strama tyglar byttes således mot den fristående konstnärens friare spelrum. Inriktningen blev nu konstnärliga projekt, utställningar, bokprojekt och svart/vita porträtt. 1992 köpte Trine ett gammalt tuberkulossjukhus där tvättstugan fick återuppstå i form av ett mörkrum. Där kunde hon arbeta med ro och låta bilderna växa fram. Trines bildproduktion har en väldigt stor spännvidd, allt från konstnärens kreativa uttryck till pressfotografens skarpa, dokumenterande blick via mjuka svartvita porträtt av barn och brudpar. Ibland finns alla elementen med i samma bildserie.

Hennes bilder och projekt visar ett brinnande samhällsengagemang. Trots att tidningsbilderna inte längre är de som tar form i hennes kamera känns det naturligt att fortsätta arbeta med teman som behandlar de svaga och sårbara i samhället.

–  Jag känner mig fortfarande som en fotojournalist, säger hon. Trots att vi lever i tvåtusentalet är det fortfarande många ämnen som vi gärna inte pratar om. Jag vill bidra till att öppna upp dessa tabu-belagda ämnen, fortsätter hon.

Ett av de projekt som fått mest uppmärksamhet och väckt flest reaktioner är bildserien Hårfint. Serien som egentligen består av flera serier producerade vid olika tillfällen. Bilderna föreställer kvinnosköten med olika »frisyrer«. Bilderna är så grafiska i sin natur att det inte är självklart vad det är när man tittar på dem. I ärlighetens namn var det inte förrän jag läste vad projektet handlade om som jag förstod vad bilderna föreställde.

Projektet tog sin början när Trine 2006 blev tillfrågad om hon ville göra en utställning tillsammans med nio andra kvinnliga fotografer. På min fråga om hur idén kom till henne, svarar hon:

–  Jag ville visa kvinnors mångfald genom att använda mig av många olika symboler, former och färger. Man kan se bilderna som lekfulla men samtidigt är det en allvarlig serie. Det är många saker på en gång. Det är en reaktion mot hur kvinnor brukar avbildas. Jag ville även visa upp den del av kvinnokroppen som innehåller så många känslor. Glädje, smärta och nytt liv. Jag ville se på denna vackra kroppsdel med nya ögon.

Den ursprungliga serien innehöll nio bilder. När dessa visats blev hon kontaktad av ett bokförlag som undrade om hon inte ville ge ut en bok med dessa bilder.

–  Det var givetvis väldigt roligt, säger hon. Boken är ett samarbete mellan mig och fem författare. Vissa av bilderna har inspirerat författarnas texter och vissa av bilderna är inspirerade av deras texter.

Hon hade inte räknat med att bilderna skulle få en så stor uppmärksamhet. När Fotomässan i Göteborg kontaktade henne om att ha en utställning där bestämde hon sig för att skapa ännu en ny serie. Den här gången blev det svartvita bilder, men hon gav sina powerflowers, som Trine kallar dem, vingar.

–  Så att de skulle kunna flyga över gränsen till Sverige, säger hon och skrattar.

Trine jobbar alltid helt analogt med en Mamiya mellanformatare. Sedan scannar hon negativen och bearbetar dem i Photoshop. Men hon är noga med att påpeka att det inte är speciellt mycket som görs i datorn.

–  Med hårfint var det enda jag gjorde i datorn att ljusa upp huden för att få en mer grafisk stil. Allt annat är gjort innan bilden togs, färger, former och peruker. Denna serie är iscensatt, påpekar Trine, men det är pressfotografen i henne som gör att hon inte vill förvränga allt för mycket i Photoshop.

Trine gillar att samarbeta med andra i sina projekt. Gärna med människor från andra bakgrunder, andra yrkesområden. De inblandade inspirerar varandra, det blir en spännande process. Både Hårfint och ett annat av hennes större projekt, Schmack, är av den karaktären.

I Schmack har hon följt en mamma och hennes son som har Downs syndrom. Tanken med boken är att det ska fånga de svåra känslorna som finns i den nära relationen mellan två olika människor.

–  Det är inte alltid lätt att vara nära en annan annorlunda människa. Med Schmack ville vi sätta ord på dessa känslor. Med »vi« syftar Trine på henne själv och mamman till barnet. Som förutom att vara mor till en pojke med Downs syndrom även är läkare, specialist i psykiatri och författare.

Projektets titel har flera betydelser. Till exempel kan det betyda att möta på motstånd. Men i första hand är det pojkens eget ljud när han härmar kameran.

–  Efter att jag tagit en bild av honom, upprepade han ljudet: »schmack«. Ljud är väldigt viktigt för honom, han har en helt egen värld av ljud, berättar Trine entusiastiskt. Jag är också väldigt intresserad av ljud, fortsätter hon. Det ledde till att projektet kompletterades med en cd. Trine spelade in ljud då hon var med pojken, sedan fick tre av Norges främsta jazzmusiker improvisera utifrån ljuden. Resultatet blev en inspelning som följer med boken.

–  Det är väldigt viktigt att gå varsamt fram när man har en kamera mellan sig och en annan människa, säger Trine med ett allvar i rösten. I det här fallet var det extra viktigt, det var alltid han som fick bestämma, jag fick aldrig kliva över hans gränser. Hade jag gjort det hade bilderna blivit helt annorlunda.

Även om hon mest arbetar med sina större konstprojekt fotar hon även lite reklam och porträtt i sin studio. Dock blir det inte så ofta, det är svårt att kliva ur arbetet när man är så fokuserad på ett större projekt.

Trines pågående projekt heter Da Klokka Klang och handlar om ett annat tabubelagt område, våld mot barn. Ljudupptagningarna från Schmack har inspirerat till mer mångsidigt arbete så det nya projektet innefattar både stillbilder, rörlig super 8-film och ljud.

Trots att projektet Schmack i stort sett är avslutat kommer Trine att fortsätta följa pojken då de har byggt upp en nära relation. Men vad resultatet blir vet hon inte än.

–  Vägen blir till medan man går.

FAKTATRINEMIKKELSEN

Bor Larvik, Norge.

Jobbar som Fotograf och konstnär.

Utrustning Analog Mamiya 4,5x6, Canon Eos 1N och en liten digital Leica som följer med överallt. Trine tycker inte att utrustningen är viktig – det som spelar roll är bildspråket.

Webbsida www.trinemikkelsen.no