Kamera & Bild testar
Test: Panasonic FZ100 - Extremt snabb & stabil
Superzoomar är ofta svåra att använda i superteleläge eftersom de är så lätta och känsliga för skakningar. Panasonic FZ100 har fått en bergfast stabilisering.
Det är tre saker som är utmärkande för Panasonic FZ100. Den är snabb, stadig och har en avancerad filmfunktion.
Förra årets superzoom från Panasonic hette FZ38. Den ersätts av två modeller: Panasonic FZ45 som är en direkt efterföljare till FZ38 och FZ100 som är mer avancerad. Skillnaderna mellan modellerna kan härledas till att FZ45 har en CCD-sensor och FZ100 har CMOS-sensor. CCD har använts till kompaktkameror i alla år och nu börjar CMOS sitt intåg. Fördelen med en CMOS-sensor är att kameran snabbare kan läsa ut bildinformationen ur sensorn. Då blir det lättare att göra filmfunktion och snabb serietagning.
Panasonic FZ100 bjuder på såväl snabb serietagning, 11 bilder/sekund med full upplösning (14 megapixel), och full-HD-filmning (1920x1080 pixlar). Lillebror kan inte alls mäta sig med FZ100 när det gäller serietagning men klarar i alla fall av HD-filmning i 720p (1280x720 pixlar). FZ100 klarar även att följa ett motiv med autofokusen med 5 bilder/s och full upplösning om förhållandena är gynnsamma.
En snabb seriebildstagning måste matchas med snabb autofokus och det klarar FZ100 – för att vara en superzoom. Den är chanslös mot en konventionell spegelreflexkamera.
En ansenlig del av den tilltänkta köparkretsen ser kameran som en hybrid mellan videokamera och stillbildskamera – och det är helt rätt. Zoomningen är tyst och mjuk precis som hos en videokamera. Det finns inbyggd stereomikrofon med zoomfunktion och det går även att ansluta extern mick.
Filmentusiasten kan välja mellan flera olika filminställningar. Det går att välja mellan tre filmformat ACCHD i 1080i eller 720p eller motion JPEG-komprimerad 720p. Den senare ger något sämre komprimering, men mer lätthanterliga filmfiler. Inställningsmöjligheterna är lika omfattande som för stillbildsfoto och det går t o m att ställa in manuell exponering, något som inte är en självklarhet ens i systemkameror. En konstig detalj är att filmfunktionen inte nyttjar hela sensorns bredd och därmed begränsar bildvinkeln. Lite synd är det också att processorn inte orkar återge fina detaljer i filmerna. Vi har jämfört mot Sony A33 och skillnaden är påtaglig.
Panasonic har jobbat hårt med att befria sina superzoomar från deras stora akilleshäl – att det blir så skakigt när man zoomar in till supertele att hela konceptet med kameran blir meningslöst. Tack vare en fascinerande effektiv bildstabilisering är sökarbilden väldigt stabil i alla lägen. Det rycker till snabbt ibland, men annars känns systemet närmast perfekt.
Den elektroniska sökaren är en nödlösning för solljus eftersom den är så lågupplöst, men någonstans ska ju Panasonic spara. Okularsensor för att känna om ögat ligger an saknas.
Men hur är det då med bildkvaliteten? Jodå, sensorn får godkänt. Den är medelbra.
