https://www.kamerabild.se/tester/objektiv/50-millimeter-den-gyllene-medelv-gen
Kamera & Bild testar

50 millimeter – den gyllene medelvägen

Man brukar ju säga att man får betala mycket för hög ljusstyrka och lång brännvidd. Det gäller dock inte helt och hållet för vårt normalaste objektiv, 50 mm. Med detta kan du få hög ljusstyrka, lätt vikt och grym skärpa för en spottstyver.

Inledning

Anledningen till att normalobjektivet, eller 50 millimeters-optiken, är så pass populära är att de oftast kostar väldigt lite och man får mycket bildkvalitet för pengarna. I alla fall om man jämför med kitobjektiven som oftast följer med kameran, och möjligheten till kort skärpedjup och fin bakgrundsoskärpa lockar många att testa. Dessa kommer oftast i två olika utföranden från tillverkarna, en billigare med bländare 1,8 och en dyrare med bländare 1,4. 

Priserna skiljer sig rejält mellan de olika objektiven vi valt att testa, från Canons enklaste som ligger på strax över tusenlappen till Sonys som kostar nästan det tiodubbla. Trots att det bara skiljer en tredjedels bländarsteg mellan dem är prisskillnaden rejäl. 

Det beror så klart på att det inte är endast ljusstyrkan som skiljer. De ljusstarkaste objektiven får oftast en mer påkostad konstruktion som gör att de håller bättre och presterar bättre bildkvalitet. Oftast i alla fall. Men hur mycket extra får man egentligen för de där tusenlapparna man lägger ner på det dyrare och ljusstarkare objektivet? 

Ja, det är det vi ska ta reda på i det här testet för att hjälpa dig att välja rätt objektiv för den normala fotograferingen. 

Passar det mesta

Normalen, som den ofta kallas, passar till många olika typer av fotografering. På ett APS-C-hus motsvarar den ungefär 70-75 millimeter vilket ger en bra porträttbrännvidd.  

Men för sitt korta skärpedjup och sin drömska oskärpa är de populära bland fotografer som fotograferar bröllop, det korta skärpedjupet liksom andas romantik. På ett fullformatshus är det även ett populärt objektiv för gatufoto och porträtt. Ett mångsidigt verktyg med andra ord. 

Canon

Canon EF 50mm f/1,8 II

Det här är ett av de billigaste objektiven i det här testet. Det kostar dryga tusenlappen och det gör att det är ett av de vanligaste Canonobjektiven i Canonfotografers kameraväskor, om man bortser från den zoom som följer med kameran från början. Känslan i objektivet är dock inte något som imponerar speciellt mycket. Det är väldigt plastigt och känns billigt, vilket i och för sig stämmer med prislappen. Fördelen med bygget är att objektivet blir väldigt litet och lätt. Det är inga problem att få med sig det i fickan.

Fokusmotorn har ett vasst, om än inte väldigt högt ljud, som kan upplevas som lite störande. Däremot så är fokuseringen hyfsat snabb och träffar i stort sett alltid rätt. Ringen för manuell fokusering är smal och inte helt enkel att hantera. 

När det kommer till bildkvaliteten så är det inget större fel på skärpan i det billigare objektivet. Det har en svag kuddformig distorsion och en viss kromatisk abberration syns i bilderna. Men det är i dag rätt enkelt att korrigera i efterhand. Däremot vinjetterar objektivet ganska kraftigt vid största bländaren och det krävs att man bländar ner ett par steg för att det ska bli helt bra. Vissa tycker att vinjettering är världens grej, och lägger på det i efterhand ändå. Men för många är det inte alltid önskvärt. 

Canon EF 50mm f/1,4 USM

Istället för den mikromotor som sitter i f/1,8-modellen så sitter här istället en USM-motor som gör sitt jobb både snabbare och tystare än den billigare micromotorn. Även fokusringen är bredare och ger en bättre känsla när man vill fokusera manuellt.  Byggkänslan är också ett par snäpp högre även om det fortfarande känns lite plastigt. Det bör tilläggas att Canon även har en f/1,2-version av det här objektivet och det är där den riktiga proffskänslan infinner sig. Men f/1,4- varianten har en större frontlins och även en asfärisk lins i sin konstruktion till skillnad från den billigare. 

Liksom hos f/1,8an är det inget fel på skärpan i det här objektivet, det är faktiskt ingen skillnad mot det billigare. Skärpan är riktigt bra i båda. Men som sin billigare kamrat finns en svag kuddformig distortion och en kromatisk aberration. Även här är vinjetteringen påtaglig och försvinner först efter ett par bländarstegs nedbländning. 

Sigma & Samyang

Sigma 50mm f/1,4 DG HSM A

Sigma har sedan ett par år tillbaka delat upp sina objektiv i tre olika serier. Det fasta 50 millimetersobjektivet vi testar här hör till serien som kallas för Art, alltså konst. Objektivet är rejält, och till skillnad från exempelvis Canon-objektiven så är det här en betydligt stadigare konstruktion. Det frångår också en av normalens fördelar, nämligen en smidig storlek. Det väger dryga 800 gram och är ganska långt. Men känslan växer med storleken, det känns verkligen välbyggt. 

Fokuseringen är tyst men inte bland de snabbaste i testet, dock inte så långsam att det stör. Däremot är fokuseringen inte lika säker som hos de andra objektiven, det missar lite för ofta en aning när man använder största bländaren. Den manuella fokusringen är dock bred och har en väldigt skön känsla.  

Bildkvaliteten i Sigmas 50/f1,4 är riktigt bra. I stort sett ingen distortion och knappt någon kromatisk aberration. När det kommer till vinjetteringen så ligger den i mitten av gruppen. Det finns en viss vinjettering, men den är inte lika påtaglig som hos Canon. Vid största bländaren lider objektivet av en viss överstrålning, men den är borta redan vid f/1,8. Men skärpan är riktigt, riktigt bra. Bäst i det här testet faktiskt. 

Samyang 50mm f/1,4 AS UMC

Samyang är, i det här sammanhanget, en förhållandevis ny tillverkare av objektiv. Allt de bygger är manuellt fokuserat och de flesta kräver också att man ändrar bländare manuellt på objektivet. Det går alltså inte att köra dessa objektiv med full automatik. Likt Sigmaobjektivet är det här ett kraftigt välbyggt objektiv där de flesta delarna är gjorda i metall, vilket ger ett rejält intryck. Men där Sigman kanske ger lite mer känsla av finess, så ger Samyang ett lite mer industriellt intryck om man får säga så. Bra hantverk, men så värst mycket energi har nog inte lagts på design. Vikten beror på vilken bajonett man väljer men pendlar mellan dryga 540 gram upp till 600 gram. 

Fokusringen är mjuk och bred så det är inget problem att justera skärpan rent fysiskt. Men med det korta skärpedjup man kan få med en ljusstark normal är det inte alltid helt lätt att ställa skärpan i sökaren. Det hände mer än en gång under testet att skärpan hamnade fel. Kan man använda live-view och zooma in så går det lättare, men det kräver ett motiv som inte rör sig så mycket. 

När det kommer till bildkvaliteten följer den ungefär samma linje som övriga när det kommer till distortion och kromatisk aberration. Däremot är vinjetteringen bara snäppet bättre än hos Canon. Skärpan är okej vid största bländare, men man behöver blända ner till f/2,8 för att det ska bli helt bra. Det blir dock inte lika skarpt som Sigman.

Pentax

Pentax SMC-DA 50mm f/1,8 

Prismässigt ligger inte det här objektivet så långt ifrån Canons billigaste. Det kostar i runda slängar en femhundring extra. Finishen känns också bättre, och något mindre plastig. Bajonetten är dock i plast som på Canon-objektivet. Storleken är liten och smidig, vikten är också den låg. Eftersom Pentax i många år nu inte satsat på småbildskameror är detta objektiv utvecklat för kameror med sensor i APS-C-storlek. 

Objektivet har inte någon inbyggd fokusmotor, utan använder sig av skruvfokusering. Fokusen är i klass med de andra objektiven, inte snabb och inte långsam. Däremot är den högljudd. Ett vasst och pipande ljud som faktiskt stör rätt mycket. Det är inte en autofokus jag skulle vilja använda i en tyst miljö, exempel på ett bröllop. Den manuella fokuseringen fungerar dock bättre än Canons motsvarande objektiv då fokusringen är både bredare och mjukare. 

Bland Pentaxobjektiven fick vi fram ett av de lite konstigare resultaten. Här var nämligen den kromatiska aberrationen frånvarande i det billigare objektivet, det fanns inte heller någon distorsion, men i det dyrare var den kromatiska aberrationen förhållandevis kraftig. Skärpan i det billigare var dock inte lika vass och det krävdes att man bländade ned till f/2,8 för att skärpan skulle bli jämförbar. Väl nedbländat så var skärpan fin. Vinjetteringen var väldigt svag, knappt märkbar. 

Pentax SMC-DA* 55mm f/1,4 SDM 

Det här objektivet ingår i den serie som Pentax själva har märkt ut med en *, vilket innebär att det ska hålla en riktigt hög kvalitet. Objektivet känns också betydligt dyrare och proffsigare än det billigare objektivet, men så kostar det en bra slant mer också. Det känns visserligen bättre än Canons 1,4, men det kostar också mer. Tack vare att det är tillverkat för APS-C är dessutom storleken på objektivet mindre. Det påminner om Canons 1,4 i storlek men med bättre känsla. Ett rejält motljusskydd medföljer också. Av någon anledning har det också fem millimeter extra brännvidd jämfört med övriga objektiv. 

Fokuseringen görs med en inbyggd motor vilken jobbar betydligt tystare än den billiga versionen. Den är dock inte snabbare. Att den arbetar så pass tyst gör nästan att man uppfattar den som långsammare, men när man kontrollerar skiljer det så lite att det inte är märkbart. Manuell fokusering går bra med hjälp av den breda och gummerade ringen. 

Pentax f1/,4 gav som hintades i texten ovan en del kromatisk aberration i bilderna, men som nämnts tidigare går denna enkelt att justera bort med mjukvara. Någon distorsion fanns inte heller. Det gav en viss överstrålning på största bländaren, men den var borta i mitten av objektivet vid f/1,8 och ute vid kanterna vid f/2,8. Vinjetteringen var lika svag som hos det billigare f/1,8.

Sony

Sony E 50mm f/1,8 OSS

Sonys 50mm 1,8 ger endast full bildcirkel på kameror med APS-C-sensorer, vilket är lite tråkigt eftersom storleken skulle vara perfekt för deras A7-serie. Sony har också ett 50 f/1,8 i en dyrare serie, som är anpassat för fullformat, men eftersom det kostar närmare 10 000 kronor så är det inte ett billigare alternativ. Nåväl, Sonys 1,8 är ett trevligt objektiv. Känslan är bra både i byggkvalitet och i handhavande. Om jag fick gissa så skulle jag tro att det var dyrare än det faktiskt är. Objektivet har dessutom inbyggd bildstabilisering som gör att man kan utnyttja svagt ljus ännu bättre. 

Fokuseringen är kanske inte den snabbaste i testet men definitivt den tystaste. Jag skulle nog vilja sträcka mig så pass långt att säga att den är ljudlös. Manuell fokusering görs med en bred, gummerad ring. 

Skärpan i Sonys billigaste objektiv är det inget fel på, den är något mjuk vid full bländaröppning men bländar man ner till 2,8 så blir den bra över hela bilden. Distortionen är svag och kuddformig, någon kormatisk abberation kunde vi inte heller se. På det stora hela ger det en bra bildkvalitet. 

Sony Zeiss Planar T* 50mm f/1,4 ZA SSM

Vi har vant oss vid att Zeiss-objektiv håller hög kvalitet, och det här är inget undantag från den regeln. I byggkvalitet finns det inget att klaga på. En rejäl konstruktion av metall och glas med fin finish och rejäl tyngd. Byggkvaliteten är nog nästan snäppet vassare än Sigmas, som annars ligger i topp annars. Men priset är också högre. Tråkigt nog kan man inte använda det på Sonys A7-serie utan en adapter som i sin tur är ganska plastig. Vilket förtar känslan något. Har du istället en Sony A77 eller en A99 så blir det en annan sak. 

Objektivet fokuserar förhållandevis snabbt för att vara så pass tungt och ha så stora linser. Det är mycket glas som ska flyttas. Det är tystlåtet men inte lika knäpptyst som sin billigare kollega. Vill man avbryta autofokusen så finns det en fokusknapp på objektivet som kopplar ur autofokusen. Den manuella fokusringen kunde gott ha varit lite bredare, men känslan är bra. Dock så är utväxlingen lite för hög så det är inte helt lätt att finjustera skärpan manuellt. 

I Sonys dyrare objektiv är dock inte bildkvaliteten riktigt som man förväntar sig. Inte så att den är dålig, men den kommer inte upp i klass med Sigma. Den är skarp redan vid full öppning men blir något skarpare vid nedbländning. Kromatisk aberration finns, men inte så kraftig. Distortionen är förhållandevis stark i jämförelse med andra objektiv i det här testet. Man borde nästan kunna förvänta sig något mer ur det här objektivet eftersom det kostar så pass mycket. Vinjetteringen är dock väldigt svag. 

Nikon

Nikon 50mm f/1,8 G

Nikon är den tillverkare i det här testet där båda objektiven är i stort sett lika stora och även väldigt lika rena utseendemässigt. 
I ett blindtest är det främst vikten som skiljer dem åt, där f/1,4 är något tyngre. Konstruktionen i f/1,8 känns bra för priset. Betydligt bättre än Canons motsvarighet, och det kostar bara några hundralappar mer. Jämfört med Pentax billigaste känns det lite bättre. 

Fokuseringen är okej, men inte mycket mer när det kommer till hastigheten. Men den är träffsäker, så man behöver inte oroa sig för att den hamnar fel. För manuell fokusering är fokusringen dugligt bred och gummerad. Men känslan är inte lika fin som i några av de andra objektiven i testet. Den billigare Nikongluggen gör skäl för sitt pris, på ett positivt sätt. Den uppvisar inga konstigheter när det kommer till bildkvaliteten. Skärpan är bra, faktiskt lika bra som den dyrare varianten. Den blir dock skarpare när den bländas ned något steg.  Det finns en viss kuddformig distorsion och den vinjetterar en aning. 

Nikon 50mm f/1,4 G

Som redan nämnts så är Nikons två objektiv väldigt lika rent visuellt. Det dyrare och tyngre f/1,4 har en något bättre känsla i sig när man använder det, mest beroende på den något högre vikten. Till det yttre är konstruktionen väldigt snarlik mellan de två objektiven så man får anta att det är under skalet som de där extra tusenlapparna har hamnat. 

Hastigheten på fokuseringen är inget att skryta med. Är man ute efter ett snabbfokuserande objektiv så får man nog vända sig åt något annat håll. Det är inte väldigt långsamt, men det upplevs som något segare än övriga. Det är dock tyst och mjukt, så det är en fördel om man till exempel vill filma. Även den manuella fokuseringen är mjuk och känslan i fokusringen är bättre i det dyrare objektivet. Mjukare och jämnare. 

Skärpan är likvärdig med det billigare och mindre ljusstarka objektivet. Det kräver dock några stegs nedbländning för att nå upp till riktig skärpa. Liksom hos den billigare finns det en viss vinjettering och kuddformig distorsion. Däremot så visade det sig att det dyrare objektivet gav ljusare bilder vid samma exponering i jämförelse med det billigare. 

 

Sammanfattning

Ska man utse någon vinnare i det här testet så är det ofrånkomligen Sigman, i alla fall till om man ser till prestanda och upplevd kvalitet. Det är ju också tur eftersom Sigman kan användas på flera olika kameramärken. Är man däremot ute efter något litet, smidigt och billigt kan man skatta sig lycklig om man är Canon- eller Pentax-ägare eftersom det är här de minsta objektiven finns. 

Men hur var det nu då? Vad är egentligen skillnaden mellan de olika objektiven inom respektive märke? Vad får man för de där extra pengarna, förutom en aning mer ljusstyrka? Ja, generellt har vi sett att byggkvaliteten blir bättre i de dyrare objektiven. Det billigaste Canonobjektivet hamnar i botten när det kommer till kvalitetskänsla, men sen är det också billigast i testet. Bildkvaliteten skiljer sig dock inte så väldigt mycket mellan de två Canonobjektiven. Det är snarare så att man betalar mer för ett objektiv som håller bättre och känns bättre att använda. 

Hos Pentax är det lite av ett specialfall. Det dyrare objektivet har en bättre byggkvalitet och en bra vädertätning. Men det finns vissa missar i bildkvaliteten som inte finns hos det billigare. Skärpan är dock högre i f/1,4an. 

Det billigare Sonyobjektivet ligger bra till hands för at få en utmärkelse för att vara prisvärt. Torts att det inte kostar så väldigt mycket är både finish och bildkvalitet bra. Det dyrare Sony Zeiss-objektivet imponerar när det kommer till byggkvaliteten. Det är ett gediget bygge som levererar bra bilder. Men ska man gå efter listpriset så borde det leverera mer. 

Det är inte dåligt, men för pengarna borde det ha vunnit testet. Samyang är nog faktiskt lite av en förlorare i det här testet. Inte för att det är dåligt, men det är inte avsevärt bättre än de andra objektiven och det är inte så billigt som vi hoppades. 

Samyang är ett budgetalternativ i många andra brännvidder, men just här får de smisk. Det levererar fortfarande trevliga bilder, men det gör de andra objektiven också, och då får du även autofokus och exponeringsautomatik. 

Fotar du med Nikon visar våra tester att det främst handlar om vilken ljusstyrka du vill åt, men även i viss mån byggkvaliteten. Det är dock ingen större skillnad i skärpa eller optiska brister. Vilket ger en fördel för det billigare objektivet eftersom det kostar 2 000 kronor mindre, men inte är 2 000 kronor sämre. 

I slutändan beror ditt val på många olika faktorer. Din budget, vad du ska ha det till och vad du har för kamera.  Alla objektiv i det här testat har både för- och nackdelar. Frågan är bara vilka som väger tyngst just för dig. 

 

Taggar