Kamera & Bild testar

Test: Sony FE 20mm f/1,8 G – dyrt men med extremt hög skärpa

En av våra förväntningar på det här objektivet var att bildskärpan skulle bli smått magisk tillsammans med 60-megapixelkameran Sony A7 RIV. Sammanfattningen blir "dyrt och bra".

Publicerad

Det finns en tjusning i det kompromisslösa i att använda fasta objektiv. Det blir ett medvetet och koncentrerat fotograferande och när objektivet håller toppklass så är sannolikheten inte stor att det finns ett zoomobjektiv som kan matcha det fasta objektivet. Den vetskapen har alla möjligheter att medföra ytterligare en dimension i fotograferandet.

Utöver fokuseringsringen har objektivet en bländarring, en omkopplare för steglös bländarring, en omkopplare mellan autofokus och manuell fokusering och en knapp. Knappen är programmerbar till valbar funktion, som de flesta andra knappar på en vettig kamera.

Bländarringen har ett A-läge i ena änden på sin skala. Det är ett något trögare snäpp för att dra ringen till detta läge så sannolikheten är inte alltför stor att ringen av misstag hamnar på ett valt bländarvärde. En låsfunktion skulle nog vara att överarbeta det hela, plus att man då inte lika snabbt kan ta tag i ringen om man tröttnar på att justera bländarvärde via inmatningshjul på kamerahuset.

Generellt så ser jag en fördel med inställningar som inte görs fysiskt. Dessa vet man att de är bevarade så som man hade dem när man slog av kameran. Vill man snabbt kunna ändra bländare eller slutare över ett större spann så kan jag inte annat än att hålla med om att ett fysiskt reglage är överlägset. Bländarringen på Sony 20mm/1,8 tillför utan tvekan ett mervärde till objektivet, av flera skäl.

Den manuella fokuseringen sker via autofokusmotorn med en imponerande bra känsla. Mekanisk koppling mellan fokuseringsring hör numer endast hemma på objektiv som saknar autofokus, men då gäller det att fokuseringen sker utan minsta antydan till vara uppdelad i steg. En följd av elektroniskt kopplad fokuseringsring är att det inte finns någon avståndsindikator på objektivet. Än så länge är det bara Nikon som kommit på att en skala går att lägga till i form av en liten display.

Närmare än så här kommer man inte och då är närgränsen ändå riktigt bra. 1/400 s, f/1,8, ISO 400

Fördelen med att ha en avståndsskala skulle kunna vara att gör det enkelt att ställa in hyperfokalavståndet för vald bländare. Detta är särskilt relevant på ett extremvidvinkligt objektiv som detta. För längre brännvidder är skärpedjupet ändå nästan alltid hopplöst kort när man fotar med en kamera med fullformatssensor.

Ett utsnitt ur bilden ovan.

Slutsats

Skärpan i mitten är suverän och det även på öppnaste bländaren. Kantskärpan är bra, men på f/1,8 går det att se att skärpan inte är perfekt. Nerbländat några steg är det så skarpt i kanterna att jag skulle kallat det perfekt om det inte varit för att jag kan jämföra med den extremt höga skärpan i mitten av bilden. Det mesta gällande skärpa i bild handlar om vilka referenser man har, och användningen.

Kromatisk aberration är minimal. Vinjetteringen avtar vid nerbländning till f/2,8 och är sedan på ungefär samma ej synliga nivå. Objektivet har en svag måsvingeformad distorsion som korrigeras perfekt och därmed aldrig syns annat än om man använder råfilsprogram som inte utför korrigeringen. I och med att det är måsvingeform så påverkar inte korrigeringen skärpan ute i hörnen.

Dyrt och bra. Det är den uppenbara slutsatsen för detta objektiv. Det finns billigare alternativ att hitta från Sigma och Tamron och de flesta lär inte bli missnöjda med vad dessa presterar. Men ska det vara det allra bästa, både gällande bildkvalitet och handhavande, så är det Sonys modell som gäller.