Objektiv
https://www.kamerabild.se/tester/objektiv/vidvinklig-trio-f-r-fullformat
Kamera & Bild testar

Vidvinklig trio för fullformat

TEST: Vidvinklar är omtyckta objektiv och fungerar till många olika motiv. Vi har testat tre nyheter för att se vilket som är vassast och bäst för just dig. Här hittar du tre varianter i olika prisklasser men som är nära varandra prestandamässigt. Vilket ska du välja?
544887

Del I

Den oextrema vidvinkeln, alltså mellan ungefär 20 och 35 millimeter, anses ofta vara en brännvidd som är bra till mycket. De är vidvinkligare än normalen (50 millimeter), men inte så vidvinkliga att distorsion är ett problem eller att perspektivet börjar bli konstigt. Perfekt när man vill få med lite mer men ändå vill behålla ett naturligt utseende. Monterar man dem dessutom på en aps-c-sensor så får man ju motsvarande ungefär ett normalobjektiv, det vill säga runt 50 millimeter. Därför borde egentligen dessa objektiv vara populärare än 50:an hos många av de nybörjare som köper sitt första objektiv efter kitzoomen. I den gruppen är nu för tiden 50:an överväldigande populär, anledningarna är flera, men kanske framför allt för att 50:an ofta är lite billigare. Nästan alla tillverkare har ett objektiv mellan 24 och 35 mm i sina i sitt utbud och de gillas av många för sin mångsidighet. 

Vi har här tittat närmare på några objektiv som är vidvinkligare än 50:an och aningen dyrare än de billigare normalobjektiven. Något för den som vill ta sitt fotograferande en liten nivå till eller för yrkesfotografen som vill ha ett bra reportageobjektiv, men vill utmana sig själv med en fast brännvidd istället­ för en zoom. 

Canon EF 35mm f/1,4L II USM

Canon själva säger att det är ett perfekt objektiv för reportagefotografen som vill ha ljus­tyrka, snabb och säker autofokus och så klart riktigt bra bildkvalitet. När man får objektivet i handen blir man nästan fundersam om det faktiskt är en 35:a man plockat upp. Och tittar­ man i de fysiska specifikationerna avslöjas att det är ungefär en centimeter kortare och hundra gram lättare än Canons standardzoom 24-70 f/2,8. Med en vikt på dryga 700 gram och en längd på runt 10 centimeter är det en stadig pjäs. Det inger förtroende även om det tynger i kameraväskan. 

Men så är det också ljusstarkare än till exempel Tamronobjektivet som vi också testar, som är mindre och lättare. Jämför man med Sigmas 20mm f/1,4 så ligger väger Canon 200 gram mindre och är aningen kortare. Men då jämför vi med ett objektiv som har femton millimeter kortare brännvidd också, vilket i sin tur kräver en mer välvd och därmed tyngre frontlins. 

I Canons objektiv har Canon stoppat in en ny teknik som ska förbättre bildkvaliteten. Den här tekniken kallas för BR (Blue Spectrum Refractive). Det innebär att i ett sammansatt linselemente bakar man in ett organiskt optiskt material som på ett bättre sätt ska bryta det blåa ljuset. Det ska i sin tur leda till minskad kromatisk aberration och därmed också högre skärpa. 

Canons objektiv har en ringformad USM-motor som jobbar för att skärpan ska hamna på rätt ställe. Och det är svårt att säga att den gör ett dåligt jobb. Det är inte den snabbaste fokuseringen jag upplevt, men den kan inte beskyllas för att vara långsam. Ett svagt släpande ljud hörs när objektivet fokuserar, men det är inget som stör på något sätt. En fördel i Canonobjektivet är att de, trots att det finns en fokusomkopplare på objektivet, har valt att låta dig använda fokusringen oavsett om autofokusen är påslagen eller inte. 

Om du har fokuseringen inställd på AF-knappen istället för på avtryckaren på kameran kan du alltså fritt välja om du vill fokusera manuellt eller om du vill överlåta det åt kameran. Fokusringen är bred, välgummerad och med ett lagom motstånd. Ett litet litet glapp kan kännas när man fokuserar manuellt, men det ska till väldigt dyra konstruktioner för att något sådant inte ska märkas av. Det är inget som stör när man fotograferar i alla fall. 

 

Canons 35 millimeter f/1,4 är riktigt skarp.

 

Bildkvalitet

Canons objektiv visar på en otroligt bra bildkvalitet i våra tester. Bäst i testet. Då ska det också tilläggas att det är testat med en 5DS R vilket alltså är den mest högupplösta spegelreflexkameran på marknaden. Mittskärpan är så pass hög vid största bländaren att det är svårt att se någon skillnad när man bländat ner. 

Det är en viss vinjettering vid största bländaren men den minskar stegvis ner till f/4 sen är den opåverkad oavsett hur mycket man bländar ner. Någon kromatisk abberration eller distorsion att tala om är det inte heller. 

Slutsats

I det stora hela är Canons nya 35:a riktigt trevligt att fotografera med. Det fokuserar snabbt och säkert, oavsett om man kör manuellt eller automatiskt. Även om tyngden ibland gör sig påmind. Objektivet kostar en inte alls oansenlig summa mer än både Tamron och Sigma, mer än dubbelt så mycket faktiskt, men skärpan är också högre. Så om man verkligen vill ha Canonobjektiv på sin Canonkamera, eller helt enkelt vill ha det bästa och har en Canonkamera, ja då ska man kika på Canons egna 35mm. 

 

Del II

Tamron SP 35mm f/1,8 DI VC USD

SP är Tamrons fräsigaste serie. »SP« står enligt Tamron för Superior Performance, de skräder inte orden kan man säga. Tamron har tidigare mest gjort sig kända för sina zoomobjektiv, bland annat 15–30 som vi testade i nummer 6/2015. Men de har sedan länge även haft ett fast 90 millimeters macro som varit mycket uppskattat, mycket på grund av sin kombination av pris och prestanda. 

I en intervju med Per Skog på Focus Nordic, som importerar Tamron i Sverige, får vi veta  att Tamron valde att låta bländaren stanna på f/1,8 istället för att gå hela vägen till f/1,4 för att spara vikt och storlek. Något som kan vara ett klokt val, ställer man Canonobjektivet bredvid Tamron så är storleksskillnaden tydlig. Även vikten skiljer sig, Tamronen är ungefär 300 gram lättare än Canon. 

En annan stor skillnad är att i Tamrons objektiv bjuds man på bildstabilisering (i Canon- och Nikon-fattningarna, i varianten för Sony har man slopat den eftersom stabilisering finns i Sonys kamerahus) som på ett sätt kompenserar för att man inte har det sista steget i ljustyrkan ner till f/1,4. Fast bildstabiliseringen ger möjlighet till längre slutartider än vad en bländare på f/1,4 gör så på det sättet är Tamronen ett snäpp vassare. Däremot tappar man ju lite i skärpedjupet. 

Ibland snålar tillverkaren ner på konstruktionen på objektiv med bländare f/1,8, men det har inte Tamron gjort. Om än lättare än Canon och Sigma så känns Tamron­gluggen rejäl och stadig i konstruktionen. Även här kan man använda fokusringen utan att fokuseringen är ställd på manuell, en fördel för de som gillar att ställa skärpan manuellt. På objektivet finns omkopplare för fokusering och bildstabilisering, bra om man vill spara batterikraft. 

Fokuseringen är aningen långsammare än Canon, inte så mycket att det stör, men det märks när man låter skärpan gå från oändligheten till närgränsen. Närgränsen är dock något som är trevligt med Tamrons optik. Den ligger på 20 centimeter vilket gör att man kan komma riktigt nära, trevligt och användbart!

 

Tamronobjektivet erbjuder bildstabilisering vilket är en fördel vid längre slutartider. Som här, då 1/15s användes.

 

Bildkvalitet

Tamron lyckas även med sin 35:a att leverera riktigt bra bildkvalitet. Den är inte lika skarp som Canonobjektivet, men det är mycket bra. Skärpan vinner dock på att bländas ner något till f/2, då kontrasten är något lägre på största bländaren. 

Som hos Canonobjektivet minskar vinjetteringen ned till f/4, men sen är den oförändrad genom resten om omfånget. Bilderna störs inte heller av kromatisk abberration eller distorsion. 

Slutsats

Tamron levererar en bra känsla och bra teknik för en hyfsat billig peng. Något som är lite av deras grej. Bildstabiliseringen gör att objektivet kan utnyttjas även om ljuset blir riktigt dåligt, något som Canon och Sigma får kämpa mer med trots sin högre ljuskänslighet. 

Vikten är så klart också en positiv upplevelse i jämförelse med Canon och Sigma. Om du inte vill, kan eller borde betala vad Canonobjektivet kostar så har du i Tamron ett väldigt bra alternativ som kostar mindre än hälften så mycket men prestandan är väldigt bra ändå. Du får dessutom med bildstabilisering på köpet. 

 

Del III

Sigma 20mm F1.4 DG HSM

Sigmas Art-serie har sedan den lanserades fått mycket beröm. Och när man tar den nya 20mm f/1,4 i handen så förstår man varför. Byggkvaliten känns riktigt, riktigt bra och trots det är priset inte i närheten av vad andra objektiv med samma känsla kostar. Sigmas 20mm f/1,4 DG HSM är, som kanske är uppenbart, mer vidvinkligt än de andra två objektiven vi testar i det här numret. Något som bidrar till att vikten är högre och stor­leken större. 

Sigmat väger 200 gram mer än Canon­objektivet, 950 gram, och närmar sig 13 centimeter långt. Tyngden bidrar så klart till den rustika känslan, men det gör också att objektivet får en obalans när det monteras på en kamera som inte har batterigrepp. På en D800 blir kameran märkbart framtung, det löser man förhållandevis enkelt genom att hålla i objektivet istället för i kameran med vänsterhanden, men det försvårar enhandsfotografering väldigt mycket. Autofokusen är i klass med Canons, alltså lite snabbare än Tamrons, men jag har svårt att tro att det skulle vara en avgörande skillnad i speciellt mågna situationer. Ljudmässigt ligger den i samma klass som de två övriga i testet. Inte störande, men inte heller ljudlöst. 

Liksom på de två övriga objektiven går det utmärkt att fokusera manuellt trots att autofokusen är påslagen. En trevlig funktion, som dessutom känns bra på Sigman då fokusringen är riktigt skön. Bäst känsla i testet, faktiskt. 

Vi valde att testa den här modellen från Sigma eftersom den är nyast på marknaden. Det finns både en 24:a och en 35:a i samma serie med samma byggkvalitet, så om man är mer sugen på en 35:a är den storleks­mässigt ungefär 300 gram lättare och ganska mycket kortare. Storleksmässigt gör det att det objektivet hamnar i samma klass som Tamronobjektivet (om än ungefär 200 gram tyngre). 

 

Sigmas 20 millimeter fungerar bra i motljus.

 

Bildkvalitet

Sigmas 20mm f/1,4 lyckas prestera mycket bra vid våra tester. Skärpan vid full öppning är bra, men blir något bättre om man bländar ned till f/2, precis som med Tamrons objektiv. Övriga värden är väldigt lika Tamrons men vinjetteringen blir bättre ända ner till f/5,6. Att Sigma har något mer vinjettering är inte heller så konstigt eftersom det har en 15 millimeter kortare brännvidd. Distorsionen är också något mer märkbar här, men det beror också på skillnaden i brännvidd. 

Slutsats

Sigma har gått från klarhet till klarhet med sin Art-serie. När vi testade 50-millimetersobjektiv i nummer 5/2015 var det Sigma som gick segrande ur den striden, även här ligger den väldigt bra till, även om det får lite pisk av Canon vad gäller skärpa. Att Sigma lyckas få till en byggkvalitet och bildkvalitet som känns så pass bra för ett pris som är förvånansvärt lågt är imponerande. Och väldigt trevligt för den som är i köpartagen. 

Sammanfattning

Vilket av dessa objektiv man väljer beror nog på vilken typ av fotograf man är. Om du har en Canonkamera och vill ha högsta möjliga bildkvalitet ska du sikta in dig på Canons egna objektiv. Men om din plånbok är lite tunnare eller om du bara inte tycker att det är värt att lägga ut över 20 000 kronor på ett objektiv är inget av de andra ett dåligt alternativ heller. Tamron levererar bildstabilisering och Sigma ger en riktigt fin känsla och en något större bländare. Vilket av dessa som du prioriterar kan bara du avgöra. 

 

Taggar