Skarp och omfångsrik

Det är konstigt att det bara är Sigma som försökt sig på att göra en äkta digital kvalitetskompakt. Alltså en kompaktkamera med fast objektiv av hög klass och samma bildkvalitet som en systemkamera.

På 90-talet vimlade marknaden av sådana ka-meror för mellan 5 000 och 10 000 kronor. Vissa av dem, som Contax T3, kostar i dag mer som begagnad än ny. Trots att den är analog.

Man kan tycka att det borde finnas en stor marknad för digitala kvalitetskompakter. Ändå skruvade Nikons utvecklingschef på sig när jag frågade om detta. Anledningen är att livslängden är för kort, och med tanke på de små marginalerna och relativt små serierna.

Men där de stora elefanterna inte dansar kan de mindre passa på. Sigma har dock fått göra en mängd kompromisser för att få ekonomin att gå ihop. Kameran känns inte alls lika omsorgsfullt utvecklad som en standard-Ixus. Skärmen är liten och dålig, kamerahuset känns ihåligt, menyerna omoderna och knapparna hemska med oläslig text. De stora kameratillverkarna vill antagligen inte kompromissa så som Sigma gör.

Bildkvalitet prioriterat

Kamerans brister i kvalitetskänsla, funktion och hantering begränsar kundskaran betydligt. Priset, cirka 9 000 kronor i butik, har naturligtvis också en avkylande effekt på heta spekulanter, men det finns en kategori kunder som gärna slantar lite extra för att få det bästa och lyxigaste.

Lyxkunderna lär rynka på näsan åt DP2 och i stället välja Olympus Pen E-P1 som är exklusiv i känslan och snyggt retrodesignad.

Kvar finns en grupp seriösa fotoentusiaster som bara är ute efter funktion och bildkvalitet. Sensorn är i APS-C-format likt de flesta systemkameror för amatörer vilket är väldigt mycket större än de små sensorerna som sitter i konventionella kompaktkameror.

Tyvärr har Sigma inte valt en standardsensor från Sony, Samsung eller Panasonic utan envisas med sina Foveon-sensorer som har låg upplösning och högt brus. Sigma menar att deras sensor (Sigma äger numera Foveon) ger mer äkta färger eftersom sensorn har tre färglager för rött, blått och grönt precis som en färgfilm.

Skarpa bilder

I en konventionell sensor finns bara ett lager. Kameran räknar ut färgerna med hjälp av ett lågpassfilter. Den stora nackdelen med filtret är att det suddar till bilden något.

Sigma DP2 saknar lågpassfilter och bilderna blir därför mycket skarpa rakt ut ur kameran och det krävs mindre uppskärpning i efterhand. Bildfilerna blir på 4,7 megapixel men den verkliga upplösningen motsvarar det dubbla tack vara avsaknaden av lågpassfilter.

Objektivet hjälper naturligtvis till för att ge en härligt krispig skärpa.

Likt systemkameror blir det dynamiska omfånget mycket större än hos andra kompaktkameror som har pyttesmå sensorer. Detta är behållningen och hela idén med kameran. Dessutom kan man få snyggt kort skärpedjup om man går nära och använder största bländaren 2,8. DP1 hade ljusstyrka 4 som bäst.

Sigma DP2 har även längre brännvidd (snävare bildvinkel) än DP1 vilket är en fördel vid gatufotografering. För reportagefotografering där man kan behöva gå närmare är mer vidvinkel att föredra. Naturligtvis är den snävare bildvinkeln också bra för porträtt.

Att Sigma tänkt gatufotografer som en primär målgrupp visar sig även på att det finns möjlighet att fotografera med förinställd skärpa. Vid tumgreppet på baksidan finns en ratt för manuell fokusering. Tyvärr finns ingen förstorad bild på skärmen som hjälp utan man får uppskatta avståndet.

Att hantera kameran går snabbt och smidigt när man väl lärt sig hur den fungerar. Som att det finns tre menysystem. Det tog mig en lång stund att förstå att man inte kan formatera minneskortet under «menu» utan måste använda «set up». Sigma borde slå ihop dessa båda menysystem.

Däremot fungerar deras QS-meny bra. QS står för «quick select». Tyvärr syns inte texten på flera av knapparna.

Förbättrad bildkvalitet

Det viktigaste med kameran är bildkvaliteten och den är tydligt förbättrad mot DP1. Jpg-bilderna är mycket brusiga, men relativt rena från fult färgbrus. Till skillnad mot de flesta har Sigma inte lagt brusreducering på jpg-bilderna. Det får man däremot med råformat. Då får man också tillgång till ISO 1600 och 3200. Färgåtergivningen är sansad och med läget «neutral» blir färgerna snarast för fattiga.

Totalt sätt är Sigma DP2 en udda fågel som bara tilltalar en snäv krets fotografer, främst gatufotografer. Sigma DP1 fick underkänt på hastighet och bildkvalitet. Med dessa hinder undanröjda är DP-konceptet fullt fungerande. Sigma SP2 är en unik, smart och charmig kamera när man väl kommit över dess egenheter.