https://www.kamerabild.se/artiklar/kr-nikor/anders-w-nell-jakten-p-utsnittet
Krönika

Anders Wånell: Jakten på utsnittet

Den sorts fotografering jag gillar mest går ut på att jag jagar utsnitt. Det är ett ganska klyschigt sökande efter att placera motivets olika delar så att jag upplever balans. Gärna en linje ut i ett hörn, det verkar jag inte kunna tröttna på.
545812

Jakten inleds utan att jag tittar genom kameran. Jag tror mig se något som kanske kan bli en bild. Kameran åker fram, men ibland när jag tittar genom sökaren förändras min uppfattning av motivet. En van fotograf påpekar gärna att bilden i stort sett är färdig redan innan kameran plockats upp och nog kan jag erkänna att jag blir lite besviken när jag inte klarar av det. Det kan även vara så att jag anar att motivet är svårt att få ihop, men att det är värt ett försök. Konsten att kunna tänka bort det tredimensionella och dessutom rama in det hela är svårbemästrad.

Med ett zoomobjektiv som både täcker in vidvinkel och tele är det inte lika viktigt att se bilden utan kameran tryckt mot ögat. Att krångla med att byta objektiv för att sedan se att motivet inte duger när det blev inramat kan ju annars kännas lite frustrerande. Jag trivs med att använda ett långzoomsobjektiv som börjar från motsvarande 24 mm brännvidd. Mitt största problem är när jag vill ta vidvinkligare bilder. Inte för att det är omöjligt, det går skapligt att sammanfoga flera exponeringar efteråt, utan för att jag har så svårt att visualisera hur den inramade bilden blir utan att ha tillgång till rätt brännvidd på kameran.

 

Den bästa fotograferingssituationen är att gå omkring med kameran i handen. Då är det ett minimalt steg från att jag ser motivet till att ta bilden. En annan variant är att jag cyklar och behöver välja när det är läge att stanna. En tredje kan vara att jag sitter på en waxholmsbåt. I detta fall borde jag ha kameran i knät, hela tiden redo. Oftast har jag inte ork till det, men jag tycker även det känns fånigt. Det blir för nördigt.

Då är det roligare att försöka snobba med att bara plocka fram kameran när det verkligen är något intressant att fotografera. Gärna något som »ingen annan« förstår. Eventuella andra personer som fotar kanske tar fram kameran när vi möter ett stort fartyg. Jag tar fram kameran för att fotografera ett intressant moln eller någon detalj längs kusten. Fartyget fotograferar jag bara om ljuset är ovanligt bra.

Ljusets påverkan är nästan fånigt stor. Jag kan ta mig fram och åter längs samma väg dag ut och dag in utan att jag ser någon bild. Det är först när solen lyser på ett särskilt sätt som det uppstår ett utsnitt som lockar till fotografering. Inspirationen och viljan eller möjligheten att stanna mest hela tiden är också avgörande. Det går alltid att hitta någon form av bild, frågan är bara hur bra bilden blir.

 

Kvaliteten i det man hittar kan onekligen variera. Vid stor inspiration kan jag nog fotografera lite vad som helst, bara för att det är så kul att fotografera. Vid mindre inspiration krävs det något extra. Sannolikheten att det där extra ger en bild med högre kvalitet är förstås rätt stor. Samtidigt bör det gå att skapa något kvalitativt av det mesta, bara fotografen har tillräckligt med talang.

Så vad är då kvalitet och är det viktigt för att utsnittsjakten ska vara rolig? Ofta hänger kvalitet ihop med att bilden är genomarbetad. Att den inte är avtryckt som ett slumpskott. Men en bild kan också ha nivå bara genom sitt innehåll och sammanhang. Troligtvis är det dessutom mer intressant att titta på en bild med innehåll än en genomarbetad bild på ingenting.

Trots detta kan jakten på utsnittet vara kul även när motivet är totalt ointressant. I bästa fall kan helheten av det som skapas ändå bli något med en konstnärlig nivå, men skulle det inte vara så har jag i alla fall haft kul under fotograferandet.

 

Taggar