https://www.kamerabild.se/artiklar/kr-nikor/johan-wessel-ingen-hj-lper-alla-fotar
544569
Krönikor
Krönika

Johan Wessel: Ingen hjälper – alla fotar

Totalbetyg

En tidningsrubrik fång­ar mitt intresse: »Struntade i nödställda – jagas av polis.« Den korta notisen inleds med orden »en amatörfotograf på en båt jagas av polis efter att ha tagit bilder på en båtolycka«.

Situationen som har fotograferats är den när en motorbåt kör på grund och sjunker, ombord finns en man och kvinna som skadas allvarligt. Amatörfotografen befinner sig i en annan båt, varifrån hen knäpper bilder. Att polisen nu jagar den här personen är inte för att de behöver bilder av olyckan, utan för att fotografen – och samtidigt befälhavaren på sin båt – har gjort något som bryter mot sjölagen: att inte hjälpa människor i sjönöd. En befälhavare på en båt är skyldig att ingripa och rädda nödställda.

Som tur är finns det en annan båt som gör det, som plockar upp mannen och kvinnan. Men den fotograferande personen väljer istället att skicka bilder till en kvällstidning där de publiceras som »läsarbilder«. 

Den här personen har alltså inte bara visat bristande civilkurage utan även en girighet efter egen uppmärksamhet genom att försöka få bilder publicerade. Något hen visserligen lyckas med, men är nu samtidigt jagad för ett brott som kan ge böter eller fängelse i upp till två år. 

 

Jag undrar hur den här personen tänker kring sitt handlande. Kanske att det är viktigt att dokumentera hur en båt sjunker, att det är något omvärlden måste få se på bild. Ja, visst kan det finnas ett nyhetsvärde i det. Men hur kan hen ta bilder när det ska ha varit helt uppenbart att det på den sjunkande båten finns människor vars liv är i fara. Hur kan någon vara så känslokall och feg? För det är väl vad det handlar om – feghet. Att inte våga ingripa och då ta upp kameran som någon slags ursäkt, i stil med »jag är upptagen med att ta bilder, någon annan kanske kan ringa och larma«. 

Detta tycks vara ett allmänt problem numera, att vi inte bryr oss om medmänniskor som råkar ut för olyckor. Nyligen gick det även att läsa om en trafikolycka där ambulanspersonal arbetar intensivt med att försöka återuppliva en man som svävar mellan liv och död. Nyfikna stannar till och börjar filma händelsen, men när personalen desperat vädjar till åskådarna om hjälp att hämta något i ambulansen, är det ingen som gör något. De fortsätter istället att filma och snart därefter dör mannen.

 

»När man till och med blir ombedd att hjälpa till, men man väljer att stå och fotografera och filma, då tycker jag att det har gått överstyr«, kommenterar en polisinspektör händelsen efteråt. För räddningstjänsten blir nyfikna amatörfotografer ett allt mer växande problem. Och jag kan bara föreställa mig hur det måste kännas för den som råkat ut för en olycka, när man inser att ingen vill hjälpa en – men gärna fotografera ens lidande.

När jag studerade bildjournalistik var jag med och skrev en uppsats om läsarbilder i medier. Det här var våren 2008 och redan då gick det att se en problematik kring fenomenet. Tidningarnas uppmaningar om att skicka in bilder var så enkel att till­mötesgå, eftersom alla hade en kamera i mobilen. Men det var dock inte alla som reflekterade över de etiska gränserna. I dag tycks allt vad etik heter vara som bortblåst hos många och med smarta telefoner överträds gränserna ännu snabbare. Men även om tekniken finns där, medierna som erbjuder pengar för dina bilder och möjligheten till att få många »likes« på de sociala medierna – måste vi ställa oss frågan: Hur vill vi själva bli behandlade när olyckan är framme? Inte vill vi väl ha en grupp människor runt oss som fotograferar, vi vill ha en hjälpande hand. Kanske är det därför dags att i första hjälpen-kurser lägga till följande instruktion: Steg ett – lägg ner kameran!