Krönika

Krönika: Så mycket lättare för alla

Bara 27 ton. En lämplig yta av 167 kvadratmeter. 6 000 strömbrytare. 10 000 kondensatorer. 18 000 radiorör. Endast 70 000 resistorer. Smidigt.

Låter det lockande?

Sugen på att ha en »pryl« som är så stor?

Utan att själv ha haft en så kan jag direkt säga dig – det vill du inte, i alla fall inte om du ska använda den till något vettigt med dagens mått mätt.

Datorn eniac färdigställdes 1946 efter tre års utvecklingstid, och räknas nu som den första av sitt slag, och en föregångare till dagens moderna datorer. Se hur utvecklingen har gått – själv sitter jag här, dryga 65 år senare, och knappar på en dator som innehåller 410 miljoner transistorer på en något mindre yta: en kvadratcentimeter för att vara hyfsat exakt.

Det finns ett uttryck inom nördvärlden som heter att någonting är turingkomplett, eller är en turingmaskin, något som eniac var. En maskin är nämligen turingkomplett när den kan beräkna alla de beräkningsbara problem som finns. Kontentan blir att en sådan maskin klarar av det mesta, bara människan kan hålla koll på reglagen och styra denna maskin så att den gör rätt saker, på rätt vis. Maskinen klarar nämligen av att lösa problemet, frågan är om vi kan lista ut hur den ska bete sig för att beräkna det vi vill att den ska hitta en lösning på.

Häromdagen pratade jag och Bengt om vårt gemensamma intresse av att vara ute i naturen. Vanligtvis när man vistas i naturen har man begränsad möjlighet att ta med sig prylar, av den enkla anledningen att man inte orkar bära hur mycket som helst. Man måste helt enkelt begränsa sig när det gäller utrustning, och bara ta med sig det viktigaste.

Vår diskussion byggdes vidare av att foto-prylar både väger och tar plats, något som är dyrbart när man befinner sig flera mil från både civilisation och kommunikation och dessutom måste kånka runt på det själv.

Vi kom på något vis fram till något i stil med att det här med vikt går att direkt relaterar till kvalitet, något som många fotografer ofta är mycket medvetna om. En tung och stor kamera producerar oftast fotografier med bättre bildkvalitet eftersom sensorn är större, objektivets linser är massivare, kameran har mer elektronik som gör allt mer avancerade beräkningar – tillsammans med alla reglage och knappar som låter oss påverka resultatet så gott det bara går.

Men visst måste det finnas en sorts gråzon där relationen tyngd mot kvalitet kan ifrågasättas, där man förlorar på att ha en tung och högpresterande kamera mot det tänkta slutresultatet? En zon där man vet att de bilder man tar kommer att bidra till merjobb i form av redigering, lång tid framför datorn, men samtidigt ändå inte kommer att användas till något högkvalitativt ändamål i slutändan?

Nu har vi lärt oss genom historien att storlek och tyngd inte nödvändigtvis behöver betyda bäst, i alla fall inte i relation till den utveckling som vi ser, när vi blickar framåt mot framtiden. Då och då ser vi glimtar av framtiden som visar att mindre kameror och sensorer hela tiden blir drastiskt mycket bättre, och det är härligt att se.

I det stora hela, betänk därför detta: dryga ett decenniums utveckling av digitalkameror är ... ingenting.

När blir den minsta av kameror turingkomplett – och klarar av allt och lite till av det där som dagens stora värstingkameror klarar av?

Eller är det kanske så att de små kameror som finns i dag redan klarar av detta? Kanske är det bara jag som måste lära mig att hålla koll på alla reglage, och räkna ut hur jag ska styra maskinen så att den gör rätt saker, på rätt vis – oavsett storlek.

Läs fler av Calles krönikor här