https://www.kamerabild.se/artiklar/kr-nikor/redaktionskr-nika-sm-pixlar
543345
Krönikor
Krönika

Redaktionskrönika: Små pixlar

Totalbetyg

Det var rätt länge sedan nu då många, och inte minst jag, tyckte att upplösningen man fick från en normal digitalkamera var fullt tillräcklig. I samma veva började även stora sensorer sluta att vara oproportionerligt dyra. Det kändes som att det bara var stora pixlar som gällde.

Jämför man med det kemiska fotgraferandet med film så kan det tyckas lite konstigt. Motsvarande stora pixlar då var stort korn vilket man fick med högkänslig film. Det är en väldig skillnad mellan en lågkänslig och en högkänslig film och det stora kornet är bara en nackdel. Kodak gav ut en gratistidning under många år som hette »Små Korn«.

På samma sätt som stora korn på film hänger ihop med högre ljuskänslighet gör stora pixlar det. Skillnaden är att pixlarna är så otroligt mycket ljuskänsligare än den fotografiska filmen så att även stora pixlar är ytterst små jämfört med storleken på kornen i till exempel en Kodak Tri-x-film. Och då har den ändå bara känsligheten iso 400.

 

Ändå har utvecklingen de senaste åren gått mot allt fler pixlar. Så hade inte varit fallet om inte sensorerna blivit allt bättre på att fånga upp ljuset. Därmed har kamerorna både fått en högre upplösning och blivit bättre i svagt ljus. Men visst går det fortfarande att vara sur över det onödiga megapixeljrejset, dvs. att tillverkarna inte vågar ha modeller med ett lägre pixelantal än konkurrenterna.

Tanken är lockande att i en kompaktkamera sätta in samma sensor som nu sitter i systemkameror. Med den vanligaste sensorstorleken i kompakterna (1/2,3") skulle tyvärr upplösningen bli alltför låg. Om man tar sensorn från Nikon D800 får man bara drygt en megapixel. Det är lite väl lite, men fyra megapixel skulle faktiskt räcka alldeles utmärkt. Tar man sensorn från Nikon 1 v2 får man 3,4.

Det är inte bara i svagt ljus som man har nytta av stora pixlar. Om man med en enda exponering vill fånga ett motiv där det är en stor skillnad mellan det ljusaste och mörkaste behövs det också en ljuskänslig sensor. Annars försvinner detaljer antingen i det mörka genom att det blir för mycket brus eller så blir det ljusaste helt vitt, dvs. utfrätt.

 

Med systemkameror har man så stort omfång att det räcker och blir över. Tidiga digitalkameror och inte minst telefoner för några år sedan klarade inte ens av en vanlig solig dag med vita moln. Det behövs 3,5 steg från medelgrått för att ett normalt soligt motiv inte ska riskera att få utfrätta partier. Ändå väljer en del tillverkare att ha ett mindre omfång.

De två kamerorna vi testar i det här numret skiljer sig ganska mycket. Olympus har valt ett högdageromfång på ca 3,7 steg medan Panasonic har ca 2,9. Jag kan tycka att det är lite konstigt att man låser sig till ett fast utseende på kontrastkurvan. Det borde inte vara så svårt att med ljusmätningen analysera bildens ljusaste partier och välja en kurva som passar just det aktuella motivet. Fujifilm och till viss del även Nikon har lite varianter på en sådan funktionalitet, men inte alls så flexibel som jag skulle vilja se den. De minskar till exempel inte omfånget i en bild som inte har några ljusa partier.

Med Canon, Pentax och Samsung kan man välja att slå på ett stegs utökat omfång men då har man det alltså även i bilder där det inte alls behövs. Det Panasonic G6 kan erbjuda är en hdr-funktion att ta till om man vill ha mer högdageromfång. Då tas tre bilder som slås ihop.

 

Själv brukar jag exponera manuellt efter högdagrarna och alltid med råformat. Men med en kompaktkamera som varken har manuell exponering eller råformat blir ju det lite svårt. Med kompaktkameror är det dessutom ofta brusigt även på låg iso-känslighet så där skulle det vara särskilt smart att minska på omfånget när det inte behövs. 

Ämnen